Redan tidigt i livet lär vi oss rela­tio­nen mel­lan arbe­te och lön. Om vi vill få lör­dags­go­dis mås­te vi lyda för­äld­rar­na, om vi ska lyc­kas i idrot­ten mås­te vi trä­na, om vi ska få bra betyg mås­te vi stu­de­ra, och om vi ska få lön den 25:e mås­te vi arbe­ta. Vi lär oss även att mot­sat­sen gäl­ler: utan arbe­te, ing­en lön. Men inför Gud ser det annorlun­da ut. Vi får ald­rig lön (läs: fräls­ning) på grund av våra gär­ning­ar, utan “den som utan gär­ning­ar tror på honom som för­kla­rar den ogud­ak­ti­ge rätt­fär­dig, han får sin tro till­räk­nad som rätt­fär­dig­het” (Rom 4:5). Vi blir allt­så enbart fräls­ta genom tron på Jesus Kristus. I det­ta lig­ger en djup befri­el­se och gläd­je! För att nåd ska vara verk­lig nåd behö­ver den tas emot oför­tjänt som en gåva (annars är det lön). Men det finns en risk att vi mis­sar något vik­tigt i detta.

En av de van­li­gas­te miss­upp­fatt­ning­ar­na kring Bibeln är att fram till Jesus gäll­de fräls­ning genom gär­ning­ar, men efter Jesus gäl­ler fräls­ning genom tro. Den­na miss­upp­fatt­ning har tro­li­gen sin bak­grund i att vi tän­ker att fari­se­er­na hade rätt upp­fatt­ning om Gam­la Tes­ta­men­tet (vil­ket de inte hade). Guds fräls­nings­väg har all­tid varit genom tron och ald­rig genom gär­ning­ar. Abra­ham är trons fader och Isra­els folk fick inte Guds lag i sla­ve­ri­et med upp­ma­ning­en: “Om ni lyder det­ta kom­mer jag att fräl­sa er.” Nej, Gud fri­köp­te dem från Egyp­tens sla­ve­ri helt obe­ro­en­de av dem och gjor­de dem till sitt eget folk. Han fräls­te dem, och som ett fri­köpt folk skul­le de i tillit lyda den lag som Gud gav dem. Fräls­ning­en skul­le helt enkelt leda till en lag­lyd­nad – det som Pau­lus beskri­ver som “trons lyd­nad” (Rom 1:5).

Lyd­na­den är en följd av tron. Lyd­na­den leder ald­rig till fräls­ning, men fräls­ning­en leder all­tid till lyd­nad, och lyd­na­den leder i sin tur till väl­sig­nel­se. Vi ska “vara noga med att göra vad Her­ren befallt oss (…) att inte vika av var­ken åt höger eller väns­ter (…) vi ska all­tid föl­ja den väg Her­ren befallt oss att gå” – inte för att bli fräls­ta utan för att få del av den väl­sig­nel­se som lyd­na­den till Guds ord ger “så att ni får leva och det går väl för er och ni får ett långt liv i det land som ni ska ta i besitt­ning”. Isra­els folk var redan Guds folk, men för att få del av hans väl­sig­nel­ser behöv­de de lyda och föl­ja Guds ord. På sam­ma sätt är det med oss idag: vi blir endast en del av Guds folk genom tron på Jesus Kristus, men vi får del av hans väl­sig­nel­ser genom att hål­la fast vid, föl­ja och lyda hans ord. Lyd­na­den är inte vägen till fräls­ning, men det är vägen till att leva under Guds väl­sig­nel­se och vägen till hel­gel­se. Både för oss enskilt och för oss som för­sam­ling “för utan hel­gel­se kom­mer ing­en att se Her­ren” (Heb 12:14). Nåden tar inte bort lyd­na­dens bety­del­se, utan den ger lyd­na­den sin rät­ta plats. Vår lyd­nad eller olyd­nad till Guds ord påver­kar inte enbart våra egna liv utan även för­sam­ling­ens gemen­sam­ma liv, eftersom vi är en kropp i Kristus.