Det finns mån­ga sak­er vi män­niskor kan fruk­ta, allt från min­dre sak­er som höjder, ormar och spind­lar, till större sak­er som naturkatas­tro­fer, krig och oro­ligheter i världen. Vi kan fruk­ta sjuk­do­mar, ekonomiska svårigheter, miljöförstöring eller pan­demier. Vi oroar oss inte bara för oss själ­va utan ock­så för våra nära och kära. Det kan hand­la om sit­u­a­tion­er vi redan befinner oss i eller om sådant som kanske (eller kanske inte) kom­mer att drab­ba oss. Kort sagt, det finns myck­et att fruk­ta. Och någon­stans, längst ner i allt det­ta, lig­ger fruk­tan för döden. Den är vår sista och till synes oövervin­nerli­ga fiende.

Män­niskan har i alla tider försökt beseg­ra döden genom med­i­cin­s­ka fram­steg eller teknolo­gins utveck­ling. Då och då hör vi om försök att övervin­na döden och för­län­ga livet. Men san­nin­gen är att ingen män­niska någon­sin har kun­nat beseg­ra döden. Döden har alltid gått seg­rande ur stri­den – med ett undan­tag: Jesus Kris­tus. Han är den ende som har van­drat in i graven och kom­mit ut igen för att aldrig åter­vän­da. Genom hon­om har döden bliv­it beseg­rad, och män­niskans fruk­tlösa försök att övervin­na den har ersatts av ett full­bor­dat verk.

Vi har nu kom­mit till den fjärde versen i Gå Sion din konung att möta. Julp­salmen är en fan­tastisk sum­mer­ing av evan­geli­et. Vi sjunger om advent och jul, men ock­så om påsken och den andra advent – dagen då Jesus ska kom­ma till­ba­ka. Jesus är Gud som blev män­niska och som kom för att bli det slut­gilti­ga och ful­lkom­li­ga offret för vår synd genom sin död på korset. Men han stan­nade inte i graven. På tred­je dagen upp­stod han från de döda och ”kom ur graven med byte”. 

Upp­stån­delsen är en avgörande och omistlig del av evan­geli­et. Genom den har Jesus, som Paulus uttryck­er det ”gjort slut på döden och fört fram liv och odöd­lighet i ljuset genom evan­geli­et” (2 Tim 1:10). Det som är omöjligt för män­niskan har Gud gjort genom Jesus Kris­tus. Döden gick inte seg­rande ur stri­den, utan Jesus beseg­rade den ful­lkom­ligt och till­intet­gjorde den. Döden kunde inte hål­la hon­om i sitt grepp, utan Gud uppväck­te hon­om från de döda (Apg 2:24). Jesus Kris­tus gick in i mörkrets djup, in i döden själv, beseg­rade den och kom ut på andra sidan för att aldrig åter­vän­da. För alla som genom tron är före­nade med Jesus gäller hans löfte: ”Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någon­sin dö” (Joh 11:25–26).

Vi upp­står till ett nytt andligt liv redan här och nu genom tron. När våra krop­par en dag dör kom­mer vi att få nya krop­par och leva för evigt till­sam­mans med Gud (1 Kor 15:35 ff). Även om döden fort­farande är en smärt­sam verk­lighet i den­na värld, vet vi – tack vare Jesu död och upp­stån­delse – att den redan är beseg­rad. En dag ska vi få se den­na seger i full­het (1 Kor 15:26, 54–55; Upp 21:4).

“Var inte räd­da!” Den­na upp­man­ing återkom­mer gång på gång i de förs­ta kapitlen i Luka­se­van­geli­et, när himlen förkun­nar Fräl­sarens ankomst. Grun­den till den­na upp­man­ing finner vi i det sto­ra gläd­je­bud­skapet: ”I dag har en Fräl­sare fötts åt er i Davids stad. Han är Mes­sias, Her­ren” (Luk 2:11). 

Efter­som Jesus har beseg­rat syn­den, döden och ond­skans mak­ter finns det ingent­ing kvar att fruk­ta för den som tror på hon­om. Det­ta hopp för­vand­lar mörk­er till ljus och sorg till gläd­je, även när omständigheter­na känns hop­plösa. När vi oroas och grips av fruk­tan kan vi påmin­na oss om löftet som en dag ska upp­fyl­las: ”Döden är upp­slukad i seger.” Redan nu kan vi där­för tri­um­ferande säga: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” (1 Kor 15:54–55).”