Från otro till tro — Jakobs väg till Jesus

Från Jakob, Guds och Her­ren Jesu Kristi tjänare.

 

Hur vet vi att den krist­na tron är sann?

Ni har säk­ert fått frå­gan någon gång, och ni har hört mitt svar mån­ga gånger tidi­gare, men det tåls att upprepas. Ett av de starkaste argu­menten för den krist­na trons tillför­l­it­lighet är den tom­ma graven – att Jesus Kris­tus verk­li­gen upp­stod från de döda och visade sig kropp­sli­gen för mer än femhun­dra per­son­er från påskda­gen fram till sin him­mels­färd. Paulus förk­larar i 1 Kor­in­tier­brevet 15 att allt står och fall­er med om det­ta är en his­torisk verk­lighet eller inte, och han fast­slår med all tyd­lighet: “Men nu har Kris­tus verk­li­gen upp­stått från de döda” (1 Kor 15:20). Det­ta bekräf­tar san­nin­gen i allt Jesus sa, gjorde och kom för att utföra genom sin död på korset.

Under en tid framöver kom­mer vi i veck­o­breven att stan­na upp vid Jakob­s­brevet. Ett brev skriv­et av Jesus halvbror Jakob, son till Maria och Josef (han var halvbror efter­som Josef inte var Jesu biol­o­giska far). Jakob hade allt­så vux­it upp med Jesus, sut­tit vid sam­ma mat­bord, sovit i sam­ma vån­ingsäng, lekt sam­ma lekar och levt tätt inpå hon­om under hela sin uppväxt. Senare blev han en av ledar­na i den förs­ta för­sam­lin­gen i Jerusalem till­sam­mans med Petrus och Johannes (Apg 15:13; Gal 1:19; 2:9).

Men det hade inte alltid var­it så. Från bör­jan var han långt ifrån en Jesu efter­föl­jare. Tvär­tom läs­er vi att Jakob och hans bröder inte trodde på Jesus. De ansåg att han var från sina sin­nen och ville tala hon­om till­rät­ta (Mark 3:21, 31; Joh 7:5). Och visst kan vi förstå dem!? Det är inte svårt att förestäl­la sig hur utmanande det måste ha var­it att tro att samme Jesus, som de sett leka med smut­sigt ansik­te, ock­så var Mes­sias, Her­ren, Guds evige Son som kom­mit till världen med fräl­sning. Det var helt enkelt för ofat­tbart att denne Jesus, deras egen bror, var den de skulle be till och tillbe som Gud.

Men det­ta gäller inte bara Jesu bröder – det är en verk­lighet för alla män­niskor. Vi är blin­da för evan­geli­et tills den dag då Gud öpp­nar våra ögon så att vi ser san­nin­gen. Och för Jakob sked­de det­ta troli­gen genom att han såg sin bror kors­fäs­tas, dö, begravas – och sedan upp­stå från de döda. Vi vet att Jakob mötte den upp­ståndne Jesus (1 Kor 15:7), och när Lukas senare berät­tar om den förs­ta för­sam­lin­gen ser vi hur Jesu bröder var med i den skara som tro­get höll ut i bön (Apg 1:12–14). Jakob och hans bröder gick allt­så från att vara skep­tik­er, som trodde att Jesus var tokig, till att bli hän­giv­na efter­föl­jare. Vi vet ock­så att Jakob senare led mar­tyrdö­den – han var allt­så full­ständigt över­ty­gad om att Jesus verk­li­gen var Mes­sias.

Det­ta är en påmin­nelse och en upp­muntran för oss: Vem som helst kan bli frälst! Men det är ock­så en påmin­nelse om att fräl­snin­gen är ett under genom Guds ingri­pande i en män­niskas liv. Jakobs liv är dessu­tom en bekräf­telse på att den krist­na tron är sann. Bara genom sin när­varo i Bibeln vit­tnar han om att dess bud­skap är his­toriskt tro­värdigt, att Jesus Kris­tus verk­li­gen upp­stod från de döda och att allt Bibeln säger om hon­om är sant. Den krist­na tron vilar på en his­torisk verk­lighet – en verk­lighet värd att både leva och dö för såsom Jakob gjorde.

Låt oss be att sam­ma under som sked­de med Jakob ock­så får ske med män­niskor i vår närhet som ännu inte tror. Att deras ögon öpp­nas så att de ser san­nin­gen i evan­gli­et och kom­mer till tro.