Bön är inte något som bara sker vid ensta­ka tillfällen, för att vi sedan ska leva som om vi klarar oss själ­va. Nej, vi upp­muntras att ha ett ständigt pågående sam­tal med Gud.

Att välja det viktigaste 

Pre­cis innan den­na hän­delse var Jesus hem­ma hos Mar­ta och Maria. När Jesus kom på besök var Mar­ta upp­ta­gen med alla för­bere­delser och blev arg på sin sys­ter Maria som istäl­let ”sat­te sig vid Her­rens föt­ter och lyssnade till hans ord” (Luk 10:39). Hon tog sig helt enkelt tid till bibel­läs­ning och bön, tid att nju­ta av gemen­skapen med Jesus Kris­tus. Det som Jesus förk­larar för Mar­ta är den vik­ti­gaste delen, något vi aldrig får pri­or­it­era bort i våra upp­tagna liv (Luk 10:42). Tid för gemen­skap med Jesus kom­mer aldrig bara att kom­ma till oss av sig självt, utan vi behöver väl­ja att pri­or­it­era den dagli­gen. Likt Daniel, som bad tre gånger om dagen även när det var för­b­judet (Dan 6:10). Men inte utifrån plikt eller tvång, utan av läng­tan efter att lära kän­na Jesus ännu mer, att bli ännu mer gripen av hon­om som redan grip­it oss (Fil 3:12–14), att bli ännu mer föräl­skad i hon­om som först älskat oss med över­flö­dande kär­lek (1 Joh 4:19).

Ett ständigt samtal

Vi behöver allt­så avsät­ta tid för att lära kän­na Jesus än mer genom bön och bibel­läs­ning. Men redan i den inledande versen ser vi att vi ock­så upp­manas att be utan uppe­håll – att leva i ständig bön. Lik­nande upp­maningar återkom­mer gång på gång i Bibeln (t.ex. Luk 18:1, Ef 6:18, Kol 4:2). Bön är allt­så inte något som bara sker vid ensta­ka tillfällen, för att vi sedan ska leva som om vi klarar oss själ­va. Nej, vi upp­muntras att ha ett ständigt pågående sam­tal med Gud. Bön hand­lar ju om beroende och förtrös­tan, och under dagen dyk­er det upp mängder av sak­er vi behöver lyf­ta i bön och söka Guds vishet om.

Det upp­står prob­lem vi inte kan lösa, då ber vi.

Det dyk­er upp svåra rela­tion­er eller män­niskor, då ber vi.

Vi ställs inför väg­val och beslut, då ber vi.

Vi ser hur Gud verkar,  då ber vi (och tackar).

Vi påminns om Guds god­het och nåd, då ber vi.

Ja, i allt och alla sit­u­a­tion­er ber vi. Vi ber utan uppe­håll. Vi involver­ar Gud i allt vi gör, efter­som vi utan hon­om inte kan göra någonting (Joh 15:5).

Skillnad på att grubbla och att be

En sak jag själv har upp­täckt är att jag ibland tror att jag har bett för något jag oroar mig för eller något prob­lem som dykt upp. Men så inser jag att det enda jag egentli­gen gjort är att tän­ka på det (väldigt) myck­et och grub­blat över, utan att fak­tiskt lyf­ta det inför Gud i bön. Vår ryg­gmärgsreak­tion är ofta att försö­ka lösa sak­er själ­va, att grum­lad över dem och låta prob­le­men växa till sto­ra berg i våra tankar. Men vår ryg­gmärgsreak­tion är inte att vän­da oss till Gud i bön och över­läm­na allt i hans hän­der. Där­för behöver vi till och med be Gud om hjälp att påmin­na oss under dagens gång att vi ska vara snab­ba med att vän­da oss till hon­om i bön.

Be tillsammans 

Att be utan uppe­håll är är en upp­man­ing till oss var och en enskilt. Men det är lika myck­et en upp­man­ing till oss som gemen­skap, som bröder och sys­trar i tron. Hur ofta sam­ta­lar vi inte med någon som har det svårt, står inför prob­lem eller väg­val eller som uttryck­er tack­samhet – men så glöm­mer vi att be för hela sit­u­a­tio­nen? Även där behöver vi påmin­na varan­dra om att be. Ja, vi behöver sam­ta­la och försö­ka hjäl­pa varan­dra på det sät­tet, men vi får inte glöm­ma att läg­ga allt det vi talar om inför hon­om som kan förän­dra det vi själ­va aldrig kan. Säg där­för aldrig bara till en vän du sam­ta­lat med: ”Jag ska be för dig.” Säg istäl­let: ”Låt oss be här och nu.” Det­ta gäller inte bara våra trossyskon, utan ock­så män­niskor som ännu inte tror, erb­jud dem möj­ligheten att be där och då.

Så låt oss be ständigt och utan uppe­håll. Låt oss vara snab­ba med att lyf­ta allt inför vår him­melske Fad­er och låt bönen alltid finnas med när vi är till­sam­mans med andra troende. Och ja, låt oss bör­ja med den­na bön:

”Gud, påminn mig under dagen om att vara ständigt bed­jande.”