Ett nyfött barns förs­ta skrik är ett rop som för­vän­tar sig att få ett svar, att någon ska höra, kom­ma nära och ta emot det. Och när någon gör det, när för­äl­dern lyf­ter upp bar­net, väcks tilli­ten hos bar­net som sedan väx­er genom erfa­ren­he­ten av för­äl­derns omsorg. Om ing­en där­e­mot lyss­nar, om ing­en sva­rar, så tyst­nar bar­net till slut. Inte där­för att beho­vet har upp­hört, utan där­för att hop­pet har slock­nat när ing­en lyss­na­de och tog emot. 

Forsk­ning­en visar att barn som vet att de är äls­ka­de, sed­da och lyss­na­de på påver­kas på många plan. De är tryg­ga­re, har läg­re stress­ni­vå­er och utveck­lar språ­ket snab­ba­re än and­ra barn. Vetska­pen om att vara äls­kad och lyss­nad till ökar vil­jan att fort­sät­ta tala och berätta. 

Om det­ta stäm­mer om rela­tio­nen mel­lan ett barn och en för­äl­der, gäl­ler det ännu mer i rela­tio­nen mel­lan Gud Fadern och hans barn. Det­ta är själ­va grun­den för all bön: att vi är äls­ka­de barn som får tala med en oer­hört kär­leks­full Far. Vi har gått från sla­ve­ri till bar­na­skap. Från syn­dens sla­ve­ri och ett liv i fruk­tan till viss­he­ten och trygg­he­ten att vi genom tron på Jesus Kristus har fått det oer­hör­da pri­vi­le­gi­et att vara Guds barn. 

Vi ropa­de i vår nöd om fräls­ning, och han sva­ra­de och tog emot oss – och tilli­ten och trygg­he­ten väck­tes. Han sän­de sin Ande som tog sin boning i våra hjär­tan och bekräf­tar des­sa dyr­ba­ra san­ning­ar: Jag är Guds äls­ka­de barn. Han är min kär­leks­ful­le Far. Han har visat en kär­lek som över­går allt för­stånd. Han vill lyss­na till mina böner. Han vet vad jag behö­ver och vill ge mig det. Han har en sådan omsorg om mig.

Där­för vill jag vara nära den­ne Far. Jag vill tala med honom och lära kän­na honom än mer.

Vi ber inte av tvång eller plikt, utan med viss­he­ten om att vi är äls­ka­de barn och att han är vår kär­leks­ful­le Fader. Att han läng­tar efter att vi ska kom­ma nära honom, att vi ska stänga dör­ren om oss och söka honom i det för­dol­da. Vi ber inte där­för att vi har något att ge eller erbju­da honom. Tvärtom – vi kom­mer med vår brist för att ta emot av hans över­flöd. Och med vetska­pen om att han gläds över att ge oss det vi behö­ver och vän­tar på att få göra det.

Ett Guds barn som vet att det är högt äls­kat av Fadern läng­tar efter att be. Ju mer vi får erfa­ra Faderns kär­lek, desto mer väcks vår läng­tan efter att vara i hans när­het och tala med honom.

Må Gud öpp­na våra ögon så att vi än mer ser hans kär­lek, så att vi där­i­ge­nom bör­jar läng­ta efter att söka honom i bön. Att bönen går från att vara en bör­da eller ett tvång till att bli en gläd­je och något dyrbart.