Ett nyfött barns förs­ta skrik är ett rop som förvän­tar sig att få ett svar, att någon ska höra, kom­ma nära och ta emot det. Och när någon gör det, när föräldern lyfter upp bar­net, väcks tilliten hos bar­net som sedan väx­er genom erfaren­heten av förälderns omsorg. Om ingen däre­mot lyssnar, om ingen svarar, så tyst­nar bar­net till slut. Inte där­för att behovet har upphört, utan där­för att hop­pet har slock­nat när ingen lyssnade och tog emot. 

Forsknin­gen vis­ar att barn som vet att de är älskade, sed­da och lyssnade på påverkas på mån­ga plan. De är tryg­gare, har lägre stress­nivåer och utveck­lar språket snab­bare än andra barn. Vet­skapen om att vara älskad och lyssnad till ökar vil­jan att fort­sät­ta tala och berät­ta. 

Om det­ta stäm­mer om rela­tio­nen mel­lan ett barn och en förälder, gäller det ännu mer i rela­tio­nen mel­lan Gud Fadern och hans barn. Det­ta är själ­va grun­den för all bön: att vi är älskade barn som får tala med en oer­hört kär­leks­full Far. Vi har gått från slaveri till bar­naskap. Från syn­dens slaveri och ett liv i fruk­tan till vis­sheten och tryg­gheten att vi genom tron på Jesus Kris­tus har fått det oer­hör­da priv­i­legi­et att vara Guds barn. 

Vi ropade i vår nöd om fräl­sning, och han sva­rade och tog emot oss – och tilliten och tryg­gheten väck­tes. Han sände sin Ande som tog sin bon­ing i våra hjär­tan och bekräf­tar dessa dyr­bara san­ningar: Jag är Guds älskade barn. Han är min kär­leks­fulle Far. Han har visat en kär­lek som övergår allt förstånd. Han vill lyssna till mina bön­er. Han vet vad jag behöver och vill ge mig det. Han har en sådan omsorg om mig.

Där­för vill jag vara nära denne Far. Jag vill tala med hon­om och lära kän­na hon­om än mer.

Vi ber inte av tvång eller plikt, utan med vis­sheten om att vi är älskade barn och att han är vår kär­leks­fulle Fad­er. Att han läng­tar efter att vi ska kom­ma nära hon­om, att vi ska stän­ga dör­ren om oss och söka hon­om i det för­dol­da. Vi ber inte där­för att vi har något att ge eller erb­ju­da hon­om. Tvär­tom – vi kom­mer med vår brist för att ta emot av hans över­flöd. Och med vet­skapen om att han gläds över att ge oss det vi behöver och vän­tar på att få göra det.

Ett Guds barn som vet att det är högt älskat av Fadern läng­tar efter att be. Ju mer vi får erfara Faderns kär­lek, desto mer väcks vår läng­tan efter att vara i hans närhet och tala med hon­om.

Må Gud öpp­na våra ögon så att vi än mer ser hans kär­lek, så att vi därigenom bör­jar läng­ta efter att söka hon­om i bön. Att bönen går från att vara en bör­da eller ett tvång till att bli en gläd­je och något dyr­bart.