Är lyd­nad något posi­tivt eller negativt?

Jag skul­le nog våga påstå att ordet lyd­nad för de fles­ta av oss har en gans­ka nega­tiv klang. Vi tän­ker på bar­net som inte vill göra som för­äl­dern säger, men som till slut ger med sig: ”Okej, jag gör väl det då.” Mot­vil­ligt, ovil­ligt och under tvång.

När Bibeln talar om att lyda Gud – vil­ket den ofta gör – är det lätt att vi tän­ker på just den sor­tens lyd­nad: en mot­vil­lig och påtving­ad lyd­nad där vi gör det Gud säger, inte av gläd­je utan av tvång. Som om Gud säger ”gör det här” och vi suc­kar: ”Okej, jag gör det väl då.”

Men är det verk­li­gen den lyd­nad Bibeln talar om? Bibeln beskri­ver vis­ser­li­gen den for­men av lyd­nad, den påtving­a­de och mot­vil­li­ga. I Psalm 32 upp­ma­nar Gud oss till exempel:

”Var inte som en häst eller mula som mås­te täm­jas med töm och bet­sel om de ska kom­ma till dig.” (Ps 32:9)

Men den typen av lyd­nad kän­ne­teck­nar inte ett Guds barn. Den hör sna­ra­re till den män­ni­ska som ännu inte kän­ner Gud, som fort­fa­ran­de lever under syn­dens sla­ve­ri. Hon vet vad som är rätt, men vill inte göra det – och när hon lyder, gör hon det av räds­la: räds­la för straff, räds­la för att inte bli äls­kad, räds­la för att inte duga inför Gud. En sådan lyd­nad är främ­man­de för Guds barn. Guds barn lyder inte sin him­mels­ke Fader av räds­la i någon form. Fak­tum är att räds­lan är ett kän­ne­tec­ken på att vi har fel bild av Fadern och att något inte stäm­mer i vår rela­tion till honom. Som Johan­nes skriver:

”Det finns ing­en räds­la i kär­le­ken, utan den full­kom­li­ga kär­le­ken dri­ver ut räds­lan, för räds­la hör sam­man med straff. Den som är rädd är inte full­kom­nad i kär­le­ken.” (1 Joh 4:18)

Men Gud vare tack! Genom Jesu död och upp­stån­del­se har vi befri­ats från syn­dens sla­ve­ri, från lagens ok och från värl­dens mak­ter och stad­gar. Vi är fria från räds­lan för straff och även från räds­lan för döden, eftersom Jesus redan har burit vårt straff och beseg­rat döden. Som Guds barn behö­ver vi inte läng­re ”räc­ka till” inför Gud, eftersom Jesus redan har räckt till i vårt stäl­le. Vi får vila i den fas­ta förvissningen:

”Så finns nu ing­en för­dö­mel­se för dem som är i Kristus Jesus.” (Rom 8:1)

Skul­den är betald, en gång för alla, och full för­lå­tel­se vilar över Guds barn. Vi fort­sät­ter att syn­da, men vi vän­der om – inte av räds­la, utan där­för att vi stän­digt behö­ver ta emot ny nåd och för­lå­tel­se, och låta den för­vand­la oss ännu mer. Jesu för­so­nings­död inne­bär inte bara att skul­den är betald. Den inne­bär ock­så att vi genom pånytt­fö­del­sen får nya hjär­tan. Gud skri­ver sin lag i våra hjär­tan och ger oss en ny vil­ja – en vil­ja att äls­ka Gud och lyda hans ord. Vi går från att veta att vi bor­de lyda Guds lag, men inte vil­ja göra det, till att som Pau­lus uttryc­ker det: ”av hjär­tat bör­ja lyda”.

Fräls­ning­en gör oss verk­ligt fria – fria till att för förs­ta gång­en fin­na gläd­je i att lyda Gud. Den­na lyd­nad drivs inte av tvång eller räds­la, utan av kär­lek till Gud och till våra med­män­ni­skor. Vi har sma­kat och sett att Gud är god och kär­leks­full i allt han säger och gör, och där­för vill vi av hjär­tat – och med gläd­je – föl­ja och lyda honom. Vi vill inte att något ska stå i vägen för vår rela­tion till honom, där­för vän­der vi oss bort från det som hind­rar och söker det som för­dju­par vår gemen­skap med honom. Det­ta är en under­bar inre för­vand­ling som sker i var­je män­ni­ska som kom­mer till tro. Men det är ock­så något vi stän­digt får växa i – där Gud, steg för steg, får för­vand­la oss ini­från och ut genom sitt ord och genom den heli­ge Ande som bor i oss.