Vet du hur många gång­er evan­ge­li­er­na berät­tar att Jesus gråter?

Vi läser om hur han blir “djupt bedrö­vad” i Get­se­ma­ne (Matt 26:37–38; Mark 14:33–34), hur han blir ”vred och upp­rörd” över fari­se­er­nas hår­da hjär­tan (Mark 3:5) och hur han ”ska­kas i sin ande” inför att Judas ska för­rå­da honom (Joh 13:21). Men bara vid två till­fäl­len kan vi läsa uttryck­li­gen att Jesus fak­tiskt grå­ter: vid Lasa­ros grav (Joh 11:33–35) och när han på en åsna när­mar sig Jeru­sa­lem (Luk 19:41). (Det ska tilläg­gas att Hebr 5:7 säger att Jesus även grät i Getsemane.)

När Bibeln beskri­ver Jesu käns­lor bör vi stan­na upp och fun­de­ra över vad som är orsa­ken till det­ta. Vi får då en unik inblick i vad som berör vår Fräl­sa­res hjär­ta, och det som berör honom på dju­pet bör även berö­ra oss.

På sön­dag firar vi förs­ta advent. Då läser vi all­tid om Jesu intåg i Jeru­sa­lem, hur Mes­si­as – judar­nas efter­läng­ta­de Konung och Fräl­sa­re – kom­mer ridan­de på en åsna, pre­cis som Sakar­ja pro­fe­te­rat 500 år tidi­ga­re (Sak 9:9–10). Lär­jung­ar­na jub­lar, pri­sar Gud och ropar i gläd­je. Konung­en har kom­mit till sin stad och till sitt folk med befri­el­se och rädd­ning. Äntligen!

Men i kon­trast till lär­jung­ar­nas sto­ra gläd­je och lov­sång, ser vi istäl­let att Jesus grå­ter. Det är tårar som kom­mer ur en djup smär­ta och sorg. Var­för grå­ter Jesus? Vad är det som berör honom på djupet?

Jo, han grå­ter över blind­he­ten hos Guds folk. De ser inte vem han är. De för­står inte vad som skul­le ge dem verk­lig frid. Någ­ra dagar sena­re dör och upp­står han för deras skull – det enda som kan ge mänsk­lig­he­ten verk­lig frid. Frid med Gud. Frid på jor­den och i him­len (Luk 2:14; 19:38). Inte värl­dens frid, utan sann frid från Gud och med Gud genom Jesus Kristus (Joh 14:27).

Jesus kom­mer till en sjuk och döen­de stad, som inte inser att de är just sju­ka och döen­de och där­för för­står de inte att han är både Läka­ren och den enda medi­ci­nen till deras rädd­ning. Där­för grå­ter Jesus – och där­för bör även våra hjär­tan gri­pas när vi i den­na advents­tid ser sam­ma sak: en mänsk­lig­het som är blind och oför­stå­en­de för vad som ger verk­lig frid.

Men det bör fram­för allt leda oss till bön. De kom­man­de vec­kor­na har vi fle­ra sam­ling­ar där vi möter män­ni­skor som ännu inte är fräls­ta, vars ögon fort­fa­ran­de är stäng­da. Låt oss där­för be att Gud låter und­ret ske: att han öpp­nar ögon och sin­nen så att män­ni­skor ser  Jesus Kristus — han som ensam kan ge djup, bestå­en­de och evig frid.

Och låt oss be även för oss själ­va: att ock­så våra hjär­tan – likt lär­jung­ar­na utan­för Jeru­sa­lem eller äng­lar­na vid Jesu födel­se – bris­ter ut i lov­sång och tack­sam­het över und­ret vi firar:

”Väl­sig­nad är han som kom­mer, kung­en, i Her­rens namn! Frid i him­len och ära i höj­den!” (Luk 19:38).