Vet du hur mån­ga gånger evan­ge­lier­na berät­tar att Jesus gråter?

Vi läs­er om hur han blir “djupt bedrö­vad” i Get­se­mane (Matt 26:37–38; Mark 14:33–34), hur han blir ”vred och upprörd” över fariseer­nas hår­da hjär­tan (Mark 3:5) och hur han ”skakas i sin ande” inför att Judas ska för­rå­da hon­om (Joh 13:21). Men bara vid två tillfällen kan vi läsa uttryck­li­gen att Jesus fak­tiskt gråter: vid Lasaros grav (Joh 11:33–35) och när han på en åsna när­mar sig Jerusalem (Luk 19:41). (Det ska tilläg­gas att Hebr 5:7 säger att Jesus även grät i Get­se­mane.)

När Bibeln beskriv­er Jesu känslor bör vi stan­na upp och fun­dera över vad som är orsak­en till det­ta. Vi får då en unik inblick i vad som berör vår Fräl­sares hjär­ta, och det som berör hon­om på dju­pet bör även beröra oss.

På söndag firar vi förs­ta advent. Då läs­er vi alltid om Jesu intåg i Jerusalem, hur Mes­sias – judar­nas efter­läng­tade Konung och Fräl­sare – kom­mer ridande på en åsna, pre­cis som Sakar­ja pro­feter­at 500 år tidi­gare (Sak 9:9–10). Lär­jun­gar­na jublar, pris­ar Gud och ropar i gläd­je. Konun­gen har kom­mit till sin stad och till sitt folk med befrielse och räddning. Äntli­gen!

Men i kon­trast till lär­jun­gar­nas sto­ra gläd­je och lovsång, ser vi istäl­let att Jesus gråter. Det är tårar som kom­mer ur en djup smär­ta och sorg. Var­för gråter Jesus? Vad är det som berör hon­om på dju­pet?

Jo, han gråter över blind­heten hos Guds folk. De ser inte vem han är. De förstår inte vad som skulle ge dem verk­lig frid. Några dagar senare dör och upp­står han för deras skull – det enda som kan ge män­sk­ligheten verk­lig frid. Frid med Gud. Frid på jor­den och i himlen (Luk 2:14; 19:38). Inte världens frid, utan sann frid från Gud och med Gud genom Jesus Kris­tus (Joh 14:27).

Jesus kom­mer till en sjuk och döende stad, som inte inser att de är just sju­ka och döende och där­för förstår de inte att han är både Läkaren och den enda med­i­ci­nen till deras räddning. Där­för gråter Jesus – och där­för bör även våra hjär­tan gri­pas när vi i den­na adventstid ser sam­ma sak: en män­sk­lighet som är blind och oförstående för vad som ger verk­lig frid.

Men det bör fram­för allt leda oss till bön. De kom­mande veck­o­r­na har vi flera sam­lin­gar där vi möter män­niskor som ännu inte är fräl­s­ta, vars ögon fort­farande är stäng­da. Låt oss där­för be att Gud låter undret ske: att han öpp­nar ögon och sin­nen så att män­niskor ser  Jesus Kris­tus — han som ensam kan ge djup, bestående och evig frid.

Och låt oss be även för oss själ­va: att ock­så våra hjär­tan – likt lär­jun­gar­na utan­för Jerusalem eller änglar­na vid Jesu födelse – bris­ter ut i lovsång och tack­samhet över undret vi firar:

”Välsig­nad är han som kom­mer, kun­gen, i Her­rens namn! Frid i himlen och ära i höj­den!” (Luk 19:38).