För de fles­ta av oss väc­ker ordet hem både trygg­het och gläd­je. Det finns väl få saker som är så under­ba­ra som att efter en lång resa änt­li­gen få kom­ma hem, andas ut och kun­na vila. Nyli­gen såg jag och bar­nen en film där berät­tar­rös­ten sa: ”Hem är inte en plats utan en käns­la.” I fil­men hade pap­pan läm­nat poj­ken ensam med en väl­digt trå­kig och otrev­lig fas­ter. Trots att poj­ken bod­de i sam­ma hus som tidi­ga­re (eller ja åtminsto­ne till en bör­jan, hon släng­de snart ut honom) var det inte läng­re hem­ma eftersom gemen­ska­pen med pap­pan var förlorad.

Det­ta lik­nar män­ni­skans situ­a­tion. Gud ska­pa­de jor­den för att vara vårt hem. Det var hem­ma inte i förs­ta hand på grund av plat­sen, utan på grund av Guds när­va­ro. Gud bod­de bland sitt folk – Adam och Eva – och de lev­de i en nära gemen­skap med honom eftersom syn­den inte skil­de dem åt. Där­för är san­ning­en istäl­let den­na: ”Hem är inte en plats utan en person.”

Det som sedan sker i syn­da­fal­let är omvänt det som hän­de i fil­men. Män­ni­skan gör upp­ror och vän­der sig bort från Guds gemen­skap och stäng­er där­i­ge­nom ute sig själv. Värl­den som skul­le vara vårt hem är inte läng­re det, eftersom gemen­ska­pen med Fadern gått för­lo­rad. Även om vi har plat­ser som får oss att kän­na oss hem­ma, kän­ner vi oss ändå ald­rig rik­tigt hem­ma. Vi bär på en hem­läng­tan som ingen­ting i den­na värl­den kan stilla.

Genom Bibelns berät­tel­se ser vi hur Gud på nytt väl­jer att bo ibland sitt folk i taber­nak­let och temp­let (2 Mos 25:8; 3 Mos 26:11–12; 1 Kung 8:10–13). Men det är en väl­digt begrän­sad gemen­skap, som gäl­ler endast någ­ra få per­so­ner och vid vis­sa tider. Det är långt ifrån den gemen­skap vi såg i ska­pel­sen bör­jan, då Gud vand­ra­de omkring i trädgården.

När temp­let byggs upp igen efter exi­len och att det förs­ta temp­let för­störts, läser vi ald­rig att Guds här­lig­het åter­vän­der dit – istäl­let talar pro­fe­ter­na om en fram­ti­da dag då Gud på nytt ska slå upp sin boning över sitt folk och bo bland dem för evigt  (Hes 37:26–27; Sak 2:10–11).

När Johan­nes inle­der sitt evan­ge­li­um för­kun­nar han att den dagen nu har kom­mit. Ordet, Guds evi­ge Son, blev män­ni­ska och bod­de – bok­stav­li­gen täl­ta­de – bland oss. I Jesus vilar Guds här­lig­het fullt ut. Temp­let i Jeru­sa­lem var bara en skug­ga av det som nu trä­der fram i full verk­lig­het: Jesus Kristus är det san­na Guds tem­pel (Joh 2:19–21). Genom hans död och upp­stån­del­se öpp­na­des vägen in i det all­ra heli­gas­te, in i den levan­de Gudens när­va­ro och gemen­skap (Matt 27:51; Heb 10:19–20).

Det som gick för­lo­rat i Eden åter­ställs genom Jesus. Genom tron på honom får alla män­ni­skor möj­lig­he­ten att änt­li­gen få kom­ma hem till Gud igen. ”Hem är inte en plats utan en per­son: Jesus Kristus.”

Vi vän­de Gud ryg­gen och stäng­de ute oss själ­va från hans när­het, och vi hade ald­rig kun­nat kom­ma hem på egen hand. Men det ofatt­ba­ra i evan­ge­li­et är det­ta: Guds Son läm­na­de sitt evi­ga hem, lät sig födas in i sin egen ska­pel­se, för att föra oss hem till Fadern. Han kom för att söka det för­lo­ra­de och ge sitt liv för vår rädd­ning (Mark 10:45; Luk 19:10).

Det är det­ta vi firar under advent och jul. Att Ordet blev kött och bod­de bland oss, han kom till oss för att föra oss till­ba­ka till Gud. Endast genom honom och tron på honom kan vi få erfa­ra den dju­pa vilan och befri­el­sen i att änt­li­gen få kom­ma hem.

Men berät­tel­sen slu­tar inte där. Vi vän­tar fort­fa­ran­de på den dag då Gud slut­gil­tigt ska slå upp sitt taber­na­kel bland män­ni­skor­na och bo bland dem för evigt (Upp 21:3). Då ska inte bara syn­dens makt vara bru­ten, utan även dess när­va­ro och alla dess kon­se­kven­ser. Då kom­mer ingen­ting läng­re kun­na skil­ja oss från Gud.

Först då är vi änt­li­gen hemma.