För­und­ran är inte något vi behö­ver ska­pa, den väcks hos oss spon­tant när vi ser eller upp­le­ver något stor­sla­get. Är det stor­sla­get, ja då för­und­ras vi. Är det inte det, ja då för­blir vi obe­rör­da. Och den­na för­und­ran tar sig all­tid kon­kre­ta uttryck. Vi applå­de­rar när vi hört ett vac­kert musik­styc­ke. Vi säger: ”Åh, vad gott!” när vi ätit en god maträtt (det vore otänk­bart att vara tys­ta). Vi tar fram kame­ran för att fånga den vack­ra utsik­ten och vill berät­ta för alla om den. Och vi för­sö­ker fin­na orden – även om det är svårt – när ett barn har fötts.

För­und­ran över det stor­slag­na tar sig all­tid kon­kre­ta uttryck. Det är pre­cis det­ta julen hand­lar om. Äng­elns bud­skap: ”I dag har en Fräl­sa­re fötts åt er i Davids stad. Han är Mes­si­as, Her­ren” (Luk 2:11) – vill väc­ka en för­und­ran som leder till till­bed­jan. Vårt gen­svar på julens bud­skap bor­de vara lov­sång. Det är som vi sjung­er om i Psalm 122: ”O kom, låt oss till­bed­ja vår Her­re Krist.”

Att julen hand­lar om att lov­sjunga och till­be Gud blir myc­ket tyd­ligt när vi läser de två förs­ta kapit­len i Luka­se­vange­li­et och hän­del­ser­na som omgär­dar den förs­ta julen.

När Saka­ri­as får höra nyhe­ten att hans fru ska bli gra­vid på sin ålder­dom med Johan­nes Döpa­ren, litar han först inte på äng­elns ord. Men när hans mun öpp­nas efter nio måna­der, upp­fylls han av den heli­ge Ande och pri­sar Gud (Luk 1:68–79).

När sam­ma äng­el kom­mer till jung­frun Maria och berät­tar att hon ska bli mam­ma till Mes­si­as, litar hon – till skill­nad från Saka­ri­as – på äng­elns ord och pri­sar Gud (Luk 1:46–55).

När Jesus föds i Bet­le­hem pri­sar hela him­len Gud med orden som vi läs­te i inled­ning­en (Luk 2:13–14).

Her­dar­na, som blir de förs­ta att höra evan­ge­li­et för­kun­nas, skyn­dar till Bet­le­hem och får själ­va erfa­ra att det är sant. Där­ef­ter läser vi att de ”pri­sa­de och lova­de Gud för allt de fått höra och se, just så som det hade bli­vit sagt till dem” (Luk 2:20).

När Jesus bärs fram i temp­let som fyr­tio dagar gam­mal får Sime­on, som ”vän­ta­de på Isra­els tröst”, syn på bar­net. Han vet genast att det­ta är Mes­si­as, tar det i sina armar och pri­sar Gud (Luk 2:29–32). Pro­fe­tis­san Han­na är i temp­let vid sam­ma till­fäl­le, och även hon kom­mer fram till bar­net och ”pri­sa­de Gud och tala­de om honom för alla som vän­ta­de på Jeru­sa­lems fräls­ning” (Luk 2:38).

Men det är inte bara Isra­els folk som pri­sar Gud. Vi läser ock­så hur hed­ning­ar – de vise män­nen från Östern – kom­mer den långa vägen till Bet­le­hem enbart för att till­be den nyföd­de Kung­en. Det förs­ta de gör när de ser Jesus är det­ta: ”Då föll de ner och till­bad honom, och de öpp­na­de sina skatt­kis­tor och bar fram gåvor till honom: guld, rökel­se och myr­ra” (Matt 2:11).

Saka­ri­as, Maria, äng­lar­na, her­dar­na, Sime­on, Han­na och de vise män­nen gör alla sam­ma sak – de kan inte vara tys­ta utan pri­sar Gud för den fräls­ning som bli­vit uppen­ba­rad i Jesus Kristus. De ser det stor­slag­na och häp­nads­väc­kan­de, och då bris­ter de ut i lovsång.

Sime­on sät­ter ord på det­ta när han säger: ”Her­re, nu låter du din tjä­na­re gå hem i frid, så som du har lovat, för mina ögon har sett din fräls­ning” (Luk 2:29–30).

Det Sime­on säger är helt enkelt det­ta: det finns ing­et stör­re i livet än att få se Guds fräls­ning. Men innan det­ta kun­de ske hade något avgö­ran­de hänt, Sime­ons inre ögon hade öpp­nats av den heli­ge Ande (Luk 2:26). Om det inte hade skett, hade han – lik­som alla and­ra i temp­let – mis­sat vem det var som låg där i Mari­as famn.

På sam­ma sätt går stor­he­ten i julens bud­skap oss för­bi om Gud inte ger oss ögon som ser och öron som hör. Låt oss där­för be att Gud gör just det­ta för oss den­na jul: att han öpp­nar våra ögon så att vi ser hans fräls­ning, och att vi till­sam­mans med hela him­len till­ber honom för fräls­ning­ens gläd­je för alla folk!