Söker du på ordet lär­junge i Svens­ka Aka­de­mi­ens ord­bok står det: ”om per­son som åtnju­ter under­vis­ning eller hand­led­ning av någon.” Vi tän­ker oftast på Jesu tolv lär­jung­ar, men man kan ock­så vara lär­junge eller lär­ling i sko­lan, inom ett yrke eller i and­ra sam­man­hang. Inne­bör­den är där­e­mot all­tid den­sam­ma: en lär­junge är någon som behö­ver lära sig, bli ledd och hand­ledd av någon annan.

Det­ta blir tyd­ligt när Jesus kal­lar sina förs­ta lär­jung­ar: ”Kom och följ mig, så ska jag göra er till män­ni­sko­fis­ka­re” (Matt 4:19). De var fis­ka­re, men nu skul­le de lära sig något helt annat – att bli män­ni­sko­fis­ka­re – och det var Jesus som skul­le göra dem till det, inte de själ­va. Myc­ket av Jesu verk­sam­het hand­lar där­ef­ter just om att trä­na och under­vi­sa lär­jung­ar­na, så att de i sin tur ska kun­na under­vi­sa and­ra. Lär­jung­ar som trä­nar and­ra lärjungar.

Som krist­na är vi alla kal­la­de till lär­jung­a­skap – och till att trä­na and­ra lär­jung­ar. Det­ta gäl­ler inte bara den dag då du kom­mer till tro. Du upp­hör ald­rig att vara en lär­junge till Jesus. Du kan ald­rig växa dig ur ditt lär­jung­a­skap. Du når ald­rig en sådan kun­skap, insikt, erfa­ren­het eller tro att du inte läng­re behö­ver växa i gemen­ska­pen med Jesus. Vi är stän­digt i behov av att under­vi­sas och ledas av honom.

Min upp­fatt­ning är att allt­för många krist­na upp­hör att ha en lär­jung­es inställ­ning. Man slu­tar vil­ja lära sig mer av Guds ord, slu­tar våga se sådant man tidi­ga­re inte sett och slu­tar lyss­na till hela Guds ord – inte bara de delar som stäm­mer över­ens med den egna upp­fatt­ning­en. Man slu­tar vil­ja växa i bero­en­de av Gud och för­trös­ta mer på honom. Slu­tar läng­ta efter att lära kän­na Jesus dju­pa­re för var­je dag.

För att beskri­va det med en bild: Någon har lik­nat Guds nåd vid en oce­an. Min upp­le­vel­se är att allt­för många av oss nöjer sig med att dop­pa tån vid strand­kan­ten, när det finns ett oänd­ligt djup att sim­ma i och upp­le­va. Vi nöjer oss med all­de­les för lite!

Pau­lus visar oss den håll­ning vi alla bör ha till det krist­na livet: en brin­nan­de iver att lära kän­na Jesus mer, att jaga efter att bli allt­mer grip­na av Kristus Jesus – han som redan har gri­pit oss. Vi har sma­kat och sett att Her­ren är god (Ps 34:9), och där­för vill vi sma­ka ännu mer av hans god­het och nåd. Vi har sett att hans ord är oänd­ligt gott, mer värt än guld och söta­re än honung, och att vi där fin­ner allt vi behö­ver för att växa som tro­en­de (Ps 19:8–12). Där­för finns det hos oss en stän­dig vil­ja att söka gemen­ska­pen i bön och bibel­läs­ning. För ju mer vi lär oss, desto mer inser vi att vi behö­ver lära oss, inte bara kun­skap till huvu­det utan även till erfa­ren­het – att Guds ord får för­vand­la hela våra liv.

Så låt oss ald­rig tro att vi väx­er ifrån vårt lär­jung­a­skap. Vi blir ald­rig fär­di­ga. Vi blir ald­rig kla­ra. Vi för­blir all­tid lär­jung­ar som behö­ver växa, for­mas och för­dju­pas i bero­en­det av Jesus Kristus. Låt oss be om att Pau­lus brin­nan­de iver än mer blir vår iver: att jaga efter att lära kän­na Jesus än mer.