För­trös­tar vi på mänsk­lig pla­ne­ring, får vi vad mänsk­lig pla­ne­ring kan ge.
För­trös­tar vi på mänsk­lig vis­dom, får vi vad mänsk­lig vis­dom kan ge.
För­trös­tar vi på mänsk­lig kraft, får vi vad mänsk­lig kraft kan ge.
För­trös­tar vi på män­ni­skan, får vi vad vi vad män­ni­skan förmår.
Men för­trös­tar vi på Gud och hans kraft, får vi vad han förmår att göra och kan ge.

Jag har bli­vit både utma­nad och upp­munt­rad till att bön av att läsa en bok som jag vill rekom­men­de­ra alla att läsa: Från bönens värld. Den är kort, enkel och kan läsas av alla. För­fat­ta­re är den nors­ke präs­ten Ole Hal­ler­by och boken utkom förs­ta gång­en 1915.

I ett av kapit­len — ”Bönens arbe­te” — skri­ver han att bönen fak­tiskt är ett arbe­te, likt and­ra arbe­ten, som krä­ver mål­med­ve­ten­het, tid och över­lå­tel­se på lång sikt. Han skri­ver att bönen är ”ett arbe­te som inte kan ersät­tas av något annat arbe­te i Guds rike”.

Mot slu­tet av kapit­let beskri­ver han hur han minns en tid då trösk­ma­ski­ner drogs med hand­kraft. Det kräv­des hårt arbe­te och man arbe­ta­de i fle­ra skift för att hin­na med. Jäm­fört med hans sam­tid (1915), då man istäl­let sat­te i kon­tak­ten i väg­gen och kun­de trös­ka hund­ra gång­er mer var­je dag – allt på grund av en för­änd­rad driv­kraft. Och så avslu­tar han kapit­let med des­sa ord:

”Jag tän­ker ofta på det­ta, när jag ser på situ­a­tio­nen i vårt krist­li­ga arbe­te. Om maski­ne­ri­et har bli­vit oss för svårt, så beror det på att vi drar med hand­kraft det, som bor­de gå med him­melsk kraft.

Jag vet väl, att vi beder både i enrum och i gemen­skap. Men jag är rädd för att det inte är där, som vi läg­ger vårt egent­li­ga arbe­te, och att det där­för inte hel­ler är den gudom­li­ga kraf­ten, vi sät­ter vårt hopp till, när det är frå­ga om arbe­tets drift och fram­gång. Där­för blir arbe­tet så ansträng­an­de och tröt­tan­de för oss.

Den him­mels­ka kraf­ten står till vårt förfogande.Det är endast frå­ga om att få kon­tak­ten i ord­ning. Låt oss bed­ja om bönens Ande! Han vill ta oss med in i det rum i verk­sta­den, där kraft­led­ning­ar­na lig­ger. Över dör­ren till det rum­met står det skri­vet: “Intet skall vara omöj­ligt för eder”.

Vad det i fram­ti­den skall bli av vårt högt spän­da krist­li­ga arbe­te, det beror var­ken på inskränk­ning eller omorganisation.Det beror på om Guds Ande lyc­kas för­må oss att ta upp bönens arbete.”

Helt enkelt: hur det går för våra för­sam­ling­ar beror inte i förs­ta hand på hur myc­ket vi kan göra eller hur väl vi orga­ni­se­rar oss, utan på om vi lever i bero­en­de av den him­mels­ka kraf­ten. Om vi ser bönens arbe­te som det vik­ti­gas­te arbe­te vi har.

Att vi så ofta tröt­tas ut beror där­för inte på att upp­dra­get är för stort, utan på att vi för­trös­tar på mänsk­lig kraft och för­må­ga sna­ra­re än på den kraft som Gud har till för­fo­gan­de – om vi bara ber honom om den. Eller ja, arbe­tet är för stort för oss men inte för Gud — just där­för behö­ver vi be. För det är inte genom vår styr­ka eller makt, utan genom Guds Ande som det sker!

Så låt oss göra det­ta som för­sam­ling­ar: ”Låt oss be om bönens Ande!” För oss är det mesta omöj­ligt men för Gud är ingen­ting omöj­ligt — så låt oss vand­ra i stän­dig bön och bero­en­de av honom och hans kraft.