Idag är det fet­tis­da­gen och i mor­gon är det askons­da­gen – den dag då fas­tan inför påsken tra­di­tio­nellt inleds. Fas­tan är där­e­mot till stor del bort­glömd i dag. När fas­ta­de du exem­pel­vis senast från mat för att ägna mer tid åt bön? Eller när läs­te du senast en bok om det­ta? Eller kanske ännu mer avslö­jan­de: har du någon­sin ens sett en bok i ämnet (jag kan inte min­nas att jag har gjort det)? När hör­de du senast en pre­di­kan om det? (Jag har, mig veter­li­gen, ald­rig haft en pre­di­kan enbart om det­ta, där­e­mot nämnt det.)

Det talas där­e­mot en del om fas­ta i bety­del­sen att man under en peri­od ska avstå från sådant som tar ens tid – ofta hand­lar det om mobi­len, soci­a­la medi­er eller kanske TV. Och visst, det­ta är oer­hört vik­ti­ga saker att ibland avstå ifrån och fram­för allt ha koll på – för om vi inte styr över dem har de en ten­dens att sty­ra över oss och ta allt­för myc­ket av vår tid. Tid som vi kun­de ha ägnat åt att söka Gud, men ock­så åt att fak­tiskt umgås med dem som finns runt omkring oss.

Men när det gäl­ler mat­fas­ta tror jag att de fles­ta krist­na kanske bara har prak­ti­se­rat det vid något ensta­ka till­fäl­le – och kanske inte alls. Och jag tror, i ärlig­he­tens namn, att gans­ka få krist­na ens tän­ker att det­ta är något vi bor­de hål­la på med eller något viktigt.

Men lägg mär­ke till att Jesus inte säger “om du fas­tar” utan ”när du fas­tar”. Jesus säger allt­så inte: om ni någon gång fas­tar, som om det vore val­fritt. Han säger: när ni fas­tar – som om det vore något själv­klart och åter­kom­man­de för den krist­ne. Lika själv­klart som det är att ge (6:1–3) och be (6:5–8) är det allt­så att fas­ta. Och moti­va­tio­nen i alla tre fal­len är den­sam­ma: inte att göra det för att få män­ni­skors ära och gil­lan­de, utan för att vår Far ser i det för­dol­da och belö­nar den som ger, ber och fas­tar i det för­dol­da (6:4, 6, 18).

Så den utma­na­de frå­gan blir: När ska du fas­ta näs­ta gång? Inte enbart för att avsät­ta tid för att söka Gud, utan ock­så för att påmin­na dig själv om att din fysis­ka hung­er är en hjälp att inse att din and­li­ga hung­er och dina and­li­ga behov går betyd­ligt dju­pa­re än de fysis­ka. ”Din nåd är bätt­re än liv” (Ps 63:4). ”Mät­ta oss med din nåd när mor­go­nen gryr, så att vi får jub­la och gläd­jas i alla våra dagar” (Ps 90:14).

Fas­tan är allt­så en bekän­nel­se av ditt despe­ra­ta behov av Gud. Du säger till både dig själv och Gud: Utan dig kan jag ingen­ting göra (Joh 15:5). Det är all­tid sant , men under fas­ta, när hung­ern sät­ter in, blir du påtag­ligt påmind om detta.

Om du inte vill ta en hel­dag direkt kan du bör­ja med att avstå från fru­kosten en dag och ägna den tiden åt bön eller kanske avstå både fru­kost och lunch. Det är bätt­re att bör­ja i det lil­la och göra det åter­kom­man­de än att gå ut för hårt och sedan inte fortsätta.