Jag antar att du, lik­som jag, då och då kän­ner att du bris­ter i kär­lek – både till Gud och till män­ni­skor? Att du kän­ner dig ljum­men, eller till och med kall, när du bor­de vara brin­nan­de och varm. Att du är lik­gil­tig när du bor­de vara pas­sio­ne­rad. Att du sak­nar både iver och gläd­je i att tjä­na Gud och and­ra. Att du inte lever som du bor­de och inte lik­nar Jesus på det sätt du önskar.

Kan du kän­na igen dig i det­ta? Vad gör du när du kän­ner så?

Många kän­ner nog dåligt sam­ve­te. Det enk­las­te – och det som allt­för många gör – är att helt enkelt strun­ta i det och slu­ta läng­ta efter att växa i Kristus­lik­het. Mot­sat­sen är nog näs­tan lika van­lig: att bestäm­ma sig för en för­änd­ring. Att i egen kraft för­sö­ka bli mer kär­leks­full, mer brin­nan­de, mer pas­sio­ne­rad för Jesus i tron att mitt eget beslut i sig ska leda till en djup­gå­en­de och bestå­en­de förändring.

Det leder anting­en till stolt­het när vi tyc­ker att vi lyc­kas, eller till miss­mod när vi miss­lyc­kas. Och inte allt­för säl­lan leder det till att vi ser ner på and­ra – likt farisén Simon i Lukas 7 – som inte är lika “duk­ti­ga” som vi.

Det dåli­ga sam­ve­tet är ald­rig en god käl­la till verk­lig för­änd­ring. Och inte hel­ler att för­sö­ka för­änd­ras i egen kraft. Om vi vill se en verk­lig för­änd­ring i våra liv behö­ver våra hjär­tan för­änd­ras, för där­i­från kom­mer vår synd (Matt 15:18–20). Men ing­en män­ni­ska kan för­änd­ra sitt eget hjär­ta. Men Gud kan. Och han gör det genom nåden. Det är nåden som fräl­ser oss och nåden som for­mar oss till Kristus­lik­het (Tit 2:11–14).

Att nåden är den enda käl­lan till ett för­vand­lat liv blir tyd­ligt i Jesu möte med ”syn­ders­kan”. Simon hade alla ytt­re attri­but rätt, men ett oför­änd­rat hjär­ta. Det med­för­de att han var­ken visa­de Jesus eller and­ra män­ni­skor någon verk­lig kär­lek. Syn­ders­kan hade alla ytt­re attri­but fel, men hen­nes hjär­ta hade bli­vit helt för­vand­lat av nåden. Hon hade insett sin sto­ra synd, men ock­så mött en över­flö­dan­de nåd hos Jesus – och där­för visa­de hon så stor kärlek.

Hon visa­de en gläd­je­fylld, kost­sam och slös­ak­tig kär­lek (en ala­bas­ter­flas­ka var en lyx­pro­dukt vid den här tiden). Men den hade sin grund i att hon själv hade mött en ännu dyr­ba­ra­re och mer kost­sam kär­lek hos Jesus Kristus. Nåden hade för­vand­lat hen­nes hjär­ta, och det led­de till en stor kär­lek till både Jesus och and­ra människor.

Om vi vill växa i Kristus­lik­het, om vi vill växa i kär­lek till Gud och män­ni­skor, om vi vill bli mer brin­nan­de för Jesus – då behö­ver vi stän­digt åter­vän­da till nåden. Till Guds slös­ak­ti­ga kär­lek till oss genom Jesus Kristus. Ju mer vi tar emot av och för­vand­las av hans kär­lek, desto mer kom­mer vi att växa i kär­lek till både Gud och män­ni­skor. För sådan är nåden. Om den verk­li­gen får grepp om våra liv läm­nar den oss ald­rig oförändrade.

I 1 Johan­nes­bre­vet 4 blir det­ta myc­ket tyd­ligt. Johan­nes för­kla­rar att det är omöj­ligt att äls­ka Gud utan att ock­så äls­ka and­ra män­ni­skor – kär­le­ken till Gud och till män­ni­skor går inte att skil­ja åt. Och så visar han var Guds kär­lek blir synlig:

”Han sän­de sin enföd­de Son till värl­den för att vi skul­le leva genom honom. Det­ta är kär­le­ken: inte att vi har äls­kat Gud, utan att han har äls­kat oss och sänt sin Son till för­so­ning för våra syn­der.” (1 Joh 4:9–10)

Så bör­ja ald­rig hos dig själv. Bör­ja inte i givan­det. Bör­ja i det för­dol­da livet till­sam­mans med Jesus Kristus. Låt hans nåd och kär­lek få gri­pa dig, mät­ta dig och för­vand­la dig. Det kom­mer inte att läm­na dig oförändrad. 

När hans ljus allt mer får lysa över våra liv kom­mer vi sam­ti­digt att få syn på våra många syn­der och på hans över­flö­dan­de nåd. Och det kom­mer att leda till att vi visar allt stör­re kär­lek till både Jesus och and­ra män­ni­skor. ”Vi äls­kar där­för att han först har äls­kat oss.” (1 Joh 4:19)