Vi blir alla nu och då räd­da eller oro­li­ga. Det kan hand­la om små­kryp och gna­ga­re, men oftast hand­lar det om stör­re saker: krig och mili­tä­ra kon­flik­ter, kli­mat­för­änd­ring­ar, brotts­lig­het, oli­ka sor­ters kri­ser eller döden. Vi vet att vi blir räd­da, men inte all­tid var­för. Det sva­ret ger Jesus både oss och lär­jung­ar­na i båten i Mar­kus 4. De är räd­da där­för att de fort­fa­ran­de inte litar på honom.

Lär­jung­ar­na är på väg över Gene­sa­rets sjö när det blå­ser upp en rasan­de storm. De erfar­na fis­kar­na är helt säk­ra på att de kom­mer att dö. Mitt i det­ta kaos läser vi något häp­nads­väc­kan­de: Jesus lig­ger och sover i båten. Det­ta ska vi inte – som lär­jung­ar­na – tol­ka som att han inte bryr sig, utan som att han helt enkelt var trött, men fram­för allt för att han helt och fullt lita­de på Fadern även mitt i stormen.

Likt lära­ren som kom­mer in i ett hög­ljutt klass­rum och plöts­ligt får det att bli knäpp­tyst (även om det tyvärr inte all­tid hän­der idag), säger Jesus bara någ­ra ord – och vin­den upp­hör och sjön läg­ger sig som en spe­gel. Det blir inte ens någ­ra efter­dy­ning­ar som man annars skul­le vän­ta sig efter en storm. Sådan makt har Jesu. Han har ska­pat havet och vin­den, och han är där­för ock­så den som bestäm­mer över dem. De lyder honom som en hund lyder sin hus­se. Men det­ta hade lär­jung­ar­na ännu inte för­stått. De hade inte för­stått vem de hade med sig i båten, och där­för var de rädda.

Vi kan tyc­ka att Jesu frå­ga – ”Var­för är ni räd­da?” – till lär­jung­ar som är över­ty­ga­de om att de ska dö, låter både hård och märk­lig. Men när han fort­sät­ter för­står vi vad han vill: ”Har ni fort­fa­ran­de ing­en tro?” Jesus vill befria dem från räds­lan. Han säger i prak­ti­ken: Ni har redan sett så myc­ket av min makt att ni bor­de för­stå vem jag är. Ni bor­de veta att jag har makt även över den­na storm. Om ni lita­de på mig skul­le ni inte behö­va frukta.

Lär­jung­ar­nas räds­la berod­de helt enkelt på otro, att de inte lita­de på Jesus. Jesus vil­le inte bara att de skul­le slu­ta vara räd­da. Han vil­le att de skul­le se orsa­ken till sin räds­la, så att en dju­pa­re för­trös­tan på honom kun­de befria dem från den. Han vil­le att de skul­le gå från att fruk­ta omstän­dig­he­ter och män­ni­skor till att fruk­ta honom.

Jag vågar påstå att bakom all vår fruk­tan, räds­la och oro finns sam­ma orsak – att vi inte litar på Gud. Vi kanske med vår mun bekän­ner att Gud har all makt, men det bety­der inte all­tid att våra hjär­tan fak­tiskt litar på honom. Sär­skilt inte i rasan­de stormar.

Jesus led­de lär­jung­ar­na in i den­na storm med goda syf­ten. Genom stor­men skul­le de få en mer sann bild av hans stor­het och makt, och där­i­ge­nom en dju­pa­re för­trös­tan på honom. Den vi ser i orden: ”Vem är han? Till och med vin­den och sjön lyder ju honom!”

På sam­ma sätt leder Jesus oss in i stor­mar som kan få oss att fruk­ta för livet. Men han gör det för vårt bäs­ta – för att ock­så vi ska få en mer sann bild av honom och en dju­pa­re för­trös­tan på honom. Det är då vi får erfa­ra den befri­el­se och den gläd­je som Johan­nes Döpa­ren beskrev med orden: ”Han mås­te bli stör­re och jag mind­re.” (Joh 3:30)

Lär­jung­ar­na var räd­da i stor­men. Men lägg mär­ke till att de var ännu räd­da­re efter stor­men, när de bör­ja­de ana att Gud själv var med dem i båten: ”Då greps de av stor fruk­tan (…)”. De hade ”bytt” fruk­tan, från stor­men till Gud. De hade bör­jat en vand­ring – från att fast­na i omstän­dig­he­ter­na och lita på sin egen (eller and­ras) för­må­ga, till att lita på den Gud som har full­kom­lig kon­troll och makt över allt och kraft att för­änd­ra allt.

Så ja, vi kom­mer att bli räd­da och oro­li­ga. När det hän­der behö­ver vi inte kän­na dåligt sam­ve­te, tryc­ka bort räds­lan eller låt­sas som om den inte finns. I stäl­let behö­ver vi se vad som finns bakom den: otro. Och låta den insik­ten leda oss till bön, likt man­nen i Mar­kus 9: ”Jag tror. Hjälp min otro!” (Mark 9:24). Inte bara en gång, utan gång på gång genom stormen.

Mitt i stor­men kan vi kän­na pre­cis som lär­jung­ar­na gjor­de – att Jesus inte bryr sig, att han har läm­nat oss. Men då behö­ver vi påmin­nas om mot­sat­sen — att han fak­tiskt är där. Han är med oss i stor­men. Han kän­ner med oss, leder oss och hjäl­per oss genom den. Anled­ning­en till att vi inte behö­ver vara räd­da är inte att vi har kon­trol­len eller vet vad som kom­mer att hän­da, utan där­för att han är med oss, har kon­trol­len och kom­mer att leda oss ige­nom livets alla stormar.

Om ingen­ting är omöj­ligt för Gud – om inte ens vår sista fien­de, döden, i slutän­den kan hota oss – då behö­ver vi i slutän­den inte fruk­ta någonting.