Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap. Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.
Vi tror att Gud alltid är lika nära oss, oavsett om vi känner det eller inte. Men ibland blir hans närvaro mer påtaglig än vid andra tillfällen. Jag tror att alla vi som var med vid Getsemanestunden för några veckor sedan kan säga att det var ett sådant tillfälle. Vi lyssnade till merparten av texterna kring Jesu sista måltid tillsammans med lärjungarna, fram till gripandet i Getsemane. När vi lyssnade till Jesu undervisning var det som om vi för en stund förflyttades från Klövedals missionshus och tog plats där i övre salen kring bordet.
En sak jag tror blev tydlig för oss alla när vi lyssnade till texterna, var hur tätt sammankopplad kärleken från Gud till oss var och en är med kärleken mellan oss troende. Det går inte att skilja dem åt – lika lite som vi kan skilja Fadern från Sonen. Gång på gång återkom Jesus till detta. ”Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, så är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter” (Joh 13:14). ”Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra” (Joh 13:34–35). Och gång på gång i kapitel 15–17 återkommer samma tema: att bli kvar i hans kärlek, att ge sitt liv för sina vänner, att älska varandra, att vara ett – så att världen ska förstå.
”Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig.” (Joh 17:21–23)
Vi kan alltså inte skilja kärleken från Gud genom Jesus Kristus till oss, från hur vi lever i relation till varandra inom församlingen. Men inte bara det. Bibeln säger också att om vi stänger vägen för förlåtelsen, nåden och kärleken att verka mellan oss, så stänger vi även vägen för den att verka från Gud till oss (se t.ex. Matt 6:14–15; Matt 18:35; 1 Joh 4:20). I detta fall är det alltså både och – eller inget av dem.
Vi kan inte säga att vi lever i försoning med Gud och samtidigt leva i oförsoning med en broder eller syster. Vi kan inte säga att vi lever i Guds förlåtelse och samtidigt vägra att förlåta eller be om förlåtelse. Vi kan inte säga att vi älskar Gud och är älskade av honom och samtidigt hålla tillbaka kärleken till varandra. Det är alltså både och – eller inget av dem.
I de inledande verserna från Efesierbrevet säger Paulus de underbara orden att vi kan lära känna Kristi kärlek som går långt bortom all kunskap. Denna kärlek har en bredd, en längd, en höjd och ett djup som vi omöjligen kan uttömma. Visst är det underbart! Visst vill vi lära känna denna kärlek allt mer! Visst behöver vi det!
Men lägg också märke till hur Paulus säger att vi lär känna denna kärlek: tillsammans. Vi gör det inte främst enskilt, utan tillsammans som församling. En viktig del av detta ”tillsammans” är att vi ber tillsammans och studerar och lyssnar till Guds ord tillsammans. Men en lika viktig del är relationerna till varandra i församlingen. När den kärlek och nåd som Gud har skänkt oss blir synlig i hur vi älskar varandra – då kommer världen att förstå evangeliet.
För då får de se det synligt förkunnas i hur vi lever tillsammans. Inte för att vi är perfekta och ofelbara, tvärtom. Utan därför att Guds nåd, som överflödar vår stora synd, också överflödar våra syskons synder. Då vittnar våra relationer om evangeliets sanningar. När vi lever i oförtjänt nåd – ”såsom Kristus har älskat oss” – och låter denna nåd spilla över till andra oförtjänta syndare i församlingen.
Men då är också det motsatta sant: om vi håller tillbaka nåden och kärleken från att verka mellan oss, hindras vi själva och våra församlingar från att lära känna Kristi kärlek som går långt bortom all kunskap. Och inte bara vi hindras, utan också världen hindras från att lära känna denna kärlek. Då kan vi förkunna och hålla fast vid nådens evangelium och samtidigt förneka samma evangelium i våra relationer och i hur vi behandlar varandra.
Men det oerhört uppmuntrande är att det aldrig fattas nåd och kärlek att ta emot från Jesus Kristus och ge vidare till varande. Där finns ingen gräns. Vi kan aldrig uttömma denna källa. Och inte nog med det, Jesus längtar efter detta oändligt mycket mer än vi gör. Det var ju detta han bad för oss och våra församlingar redan där och då i Johannes 17:20–23. Och jag är övertygad om att, så som Romarbrevet 8:34 beskriver Jesus som vår förebedjare på Faderns högra sida, är detta fortsatt en ständig del av hans förbön för oss.
