Vi tror att Gud alltid är lika nära oss, oavsett om vi kän­ner det eller inte. Men ibland blir hans när­varo mer påtaglig än vid andra tillfällen. Jag tror att alla vi som var med vid Get­se­manes­tun­den för några veck­or sedan kan säga att det var ett sådant tillfälle. Vi lyssnade till mer­parten av tex­ter­na kring Jesu sista måltid till­sam­mans med lär­jun­gar­na, fram till gri­pan­det i Get­se­mane. När vi lyssnade till Jesu under­vis­ning var det som om vi för en stund för­fly­t­tades från Klövedals mis­sion­shus och tog plats där i övre salen kring bor­det.

En sak jag tror blev tydlig för oss alla när vi lyssnade till tex­ter­na, var hur tätt sam­mankop­plad kär­leken från Gud till oss var och en är med kär­leken mel­lan oss troende. Det går inte att skil­ja dem åt – lika lite som vi kan skil­ja Fadern från Sonen. Gång på gång återkom Jesus till det­ta. ”Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvät­tat era föt­ter, så är ock­så ni skyldiga att tvät­ta varan­dras föt­ter” (Joh 13:14). ”Ett nytt bud ger jag er: att ni ska äls­ka varan­dra. Så som jag har älskat er ska ock­så ni äls­ka varan­dra” (Joh 13:34–35). Och gång på gång i kapi­tel 15–17 återkom­mer sam­ma tema: att bli kvar i hans kär­lek, att ge sitt liv för sina vän­ner, att äls­ka varan­dra, att vara ett – så att världen ska förstå.

”Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss lik­som du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett lik­som vi är ett: jag i dem och du i mig, så att de är ful­lkom­ligt före­nade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig.” (Joh 17:21–23)

Vi kan allt­så inte skil­ja kär­leken från Gud genom Jesus Kris­tus till oss, från hur vi lever i rela­tion till varan­dra inom för­sam­lin­gen. Men inte bara det. Bibeln säger ock­så att om vi stänger vägen för för­lå­telsen, nåden och kär­leken att ver­ka mel­lan oss, så stänger vi även vägen för den att ver­ka från Gud till oss (se t.ex. Matt 6:14–15; Matt 18:35; 1 Joh 4:20). I det­ta fall är det allt­så både och – eller inget av dem.

Vi kan inte säga att vi lever i för­son­ing med Gud och sam­tidigt leva i oför­son­ing med en broder eller sys­ter. Vi kan inte säga att vi lever i Guds för­lå­telse och sam­tidigt vägra att för­lå­ta eller be om för­lå­telse. Vi kan inte säga att vi älskar Gud och är älskade av hon­om och sam­tidigt hål­la till­ba­ka kär­leken till varan­dra. Det är allt­så både och – eller inget av dem.

I de inledande verser­na från Efe­sier­brevet säger Paulus de under­bara orden att vi kan lära kän­na Kristi kär­lek som går långt bor­tom all kun­skap. Den­na kär­lek har en bredd, en längd, en höjd och ett djup som vi omöjli­gen kan uttöm­ma. Visst är det under­bart! Visst vill vi lära kän­na den­na kär­lek allt mer! Visst behöver vi det!

Men lägg ock­så märke till hur Paulus säger att vi lär kän­na den­na kär­lek: till­sam­mans. Vi gör det inte främst enskilt, utan till­sam­mans som för­sam­ling. En vik­tig del av det­ta ”till­sam­mans” är att vi ber till­sam­mans och stud­er­ar och lyssnar till Guds ord till­sam­mans. Men en lika vik­tig del är rela­tion­er­na till varan­dra i för­sam­lin­gen. När den kär­lek och nåd som Gud har skänkt oss blir syn­lig i hur vi älskar varan­dra – då kom­mer världen att förstå evan­geli­et.

För då får de se det syn­ligt förkun­nas i hur vi lever till­sam­mans. Inte för att vi är per­fek­ta och ofel­bara, tvär­tom. Utan där­för att Guds nåd, som över­flö­dar vår sto­ra synd, ock­så över­flö­dar våra syskons syn­der. Då vit­tnar våra rela­tion­er om evan­geli­ets san­ningar. När vi lever i oförtjänt nåd – ”såsom Kris­tus har älskat oss” – och låter den­na nåd spilla över till andra oförtjän­ta syn­dare i för­sam­lin­gen.

Men då är ock­så det mot­sat­ta sant: om vi håller till­ba­ka nåden och kär­leken från att ver­ka mel­lan oss, hin­dras vi själ­va och våra för­sam­lin­gar från att lära kän­na Kristi kär­lek som går långt bor­tom all kun­skap. Och inte bara vi hin­dras, utan ock­så världen hin­dras från att lära kän­na den­na kär­lek. Då kan vi förkun­na och hål­la fast vid nådens evan­geli­um och sam­tidigt förne­ka sam­ma evan­geli­um i våra rela­tion­er och i hur vi behand­lar varan­dra.

Men det oer­hört upp­muntrande är att det aldrig fat­tas nåd och kär­lek att ta emot från Jesus Kris­tus och ge vidare till varande. Där finns ingen gräns. Vi kan aldrig uttöm­ma den­na käl­la. Och inte nog med det, Jesus läng­tar efter det­ta oändligt myck­et mer än vi gör. Det var ju det­ta han bad för oss och våra för­sam­lin­gar redan där och då i Johannes 17:20–23. Och jag är över­ty­gad om att, så som Romar­brevet 8:34 beskriv­er Jesus som vår förebed­jare på Faderns högra sida, är det­ta fort­satt en ständig del av hans för­bön för oss.