Mose hade mött Gud i en brin­nan­de bus­ke. Han hade sett Guds dom över Egyp­ten genom de tio plå­gor­na. Han hade sett Gud leda sitt folk genom moln­sto­den och eldsto­den, beskyd­da fol­ket från den egyp­tis­ka armén och öpp­na en väg där ing­en väg fanns genom Röda havet. Han hade sett hur Gud dag­li­gen för­sett sitt folk med allt de behöv­de under öken­vand­ring­en, sett Gud sti­ga ner på Sinai berg i eld så att ber­get ska­ka­de våld­samt, och Gud hade talat till Mose som när en man talar med en annan. Ja, man kan minst sagt säga att Mose hade sett oer­hört myc­ket av Guds kraft, makt och handlande.

Men ändå var Mose inte nöjd. Han bar på en dju­pa­re läng­tan efter att få se något som var ännu stör­re och vik­ti­ga­re än allt det han tidi­ga­re hade sett. Vi läser att hans bön är att få se Guds här­lig­het. Någ­ra ver­ser sena­re ser vi att det­ta är det­sam­ma som att få se Guds ansik­te. Vi bör inte upp­fat­ta det­ta som att Guds här­lig­het inte redan varit syn­lig i allt det Mose tidi­ga­re sett och erfa­rit, utan sna­ra­re som ett uttryck för Moses ivri­ga läng­tan att få lära kän­na Gud ännu mer per­son­ligt, att få kom­ma honom ännu när­ma­re och se honom sådan som han verk­li­gen är. Att inte bara se hans hand ver­ka, utan att få lära kän­na honom och kom­ma honom så nära det bara gick.

För Mose räck­te det inte att kän­na till san­ning­ar om Gud. Det räck­te inte hel­ler att se Gud ver­ka. Det vik­ti­gas­te för honom var att lära kän­na Gud själv och leva nära honom.

Lik­nan­de läng­tan ser vi hos kung David i Psalm 27, där han säger: Ett har jag begärt av HER­REN, det­ta söker jag: att få bo i HER­RENS hus i alla mina livs­da­gar, för att se HER­RENS ljuv­lig­het och söka honom i hans tempel.

David hade en stark driv­kraft i livet, en sak han läng­ta­de efter mer än något annat. Det var att kom­ma så nära Gud som han bara kun­de, att bok­stav­li­gen bo i hans när­het för att få se mer av hans ljuv­lig­het. Han hade sma­kat och sett att Gud är oänd­ligt god (Ps 34:9), och där­för vil­le han ha mer. Han vil­le kom­ma honom ännu när­ma­re, bli än mer för­vand­lad av honom och lära kän­na honom ännu mer.

Lik­nan­de ser vi ock­så hos Pau­lus i Filip­per­bre­vet 3, där han för­kla­rar att allt han tidi­ga­re vär­desatt är en för­lust och rent av skräp i jäm­fö­rel­se med något som är oänd­ligt myc­ket dyr­ba­ra­re: ”kun­ska­pen om Kristus Jesus, min Her­re” (Fil 3:8). Han hade lärt kän­na Jesus. Han hade bli­vit gri­pen av honom. Och nu gjor­de han bok­stav­li­gen allt för att lära kän­na honom ännu mer och bli än mer gri­pen av honom.

Pau­lus viss­te att han en dag skul­le få möta Jesus ansik­te mot ansik­te, och att han då skul­le kän­na honom fullt ut (1 Kor 13:12). Om det­ta var hans fram­tid och hans mål, vil­le han att hela hans liv redan här och nu skul­le kän­ne­teck­nas av sam­ma läng­tan (Fil 3:12–14).

Mose, David och Pau­lus hade alla sma­kat och sett att Gud är god. Och just där­för vil­le de ha mer. De nöj­de sig inte med att kän­na honom på ett ytligt eller distan­se­rat sätt, utan ivra­de efter att få lära kän­na honom ännu mer på dju­pet. För­nöj­sam­het är i prin­cip all­tid något gott – för­u­tom när det gäl­ler vår läng­tan att lära kän­na Gud. Där nöjer vi oss ofta med allt för lite, trots att det finns oänd­ligt myc­ket mer att erfa­ra och se.

Låt oss be att ock­så vi får bära på sam­ma läng­tan som Mose, David och Pau­lus gjor­de. Låt oss be att Gud öpp­nar våra ögon så att vi verk­li­gen ser att gemen­ska­pen med Jesus Kristus är långt mer värd än allt annat. Att vi får sma­ka och se att han är god och att vi där­för dag­li­gen läng­tar efter att få lära kän­na honom än mer.