De tydli­gaste mot­stån­dar­na i evan­ge­lier­na till Jesus var fariseer­na. Det är ock­så dem som Jesus går hår­dast emot, och han har väldigt få snäl­la ord att säga om dem. Ingen av oss vill vara en farisé, och det med all rätt. Det är mer eller min­dre ett skäll­sord i kyrkan. Det hör inte heller till ovan­ligheten att man ger de som inte tyck­er som mig det­ta epitet, sam­tidigt som man själv under­förstått säger att man inte alls lik­nar dem.

Ingen av oss vill vara som fariseer­na. Men san­nin­gen är att vi alla bär bety­dligt fler likheter med dem än vi tror och kanske vill inse. Om vi läs­er evan­ge­lier­na och tänker på alla andra som lik­nar fariseer­na, men mis­sar ”farisén inom oss själ­va”, bekräf­tar vi bara vår likhet med dem. För ett av deras dju­paste prob­lem var deras självblind­het. De kom aldrig till sig själ­va, likt den yngre brodern i liknelsen om den för­lorade sonen (Luk 15:11–ff).

Under några veck­or framöver kom­mer vi att tit­ta på var­för Jesus var så kri­tisk mot just fariseer­na. Vi kom­mer att göra det till stor del utifrån Jesu verop i Mat­teus 23, där vi finner det mes­ta av kri­tiken sam­man­fat­tad (läs gär­na det­ta kapi­tel redan nu). För om vi inte vill vara som fariseer­na är det avgörande att vi förstår vad som var deras prob­lem. Och där skulle jag säga att det idag råder en mängd mis­supp­fat­tningar, som förhopp­n­ingsvis kom­mer att rätas ut under veck­o­r­na framöver.

Vi kom­mer att se att deras prob­lem var hyck­leri­et, självrät­tfärdigheten, en fördö­mande inställ­ning, bris­ten på barmhär­tighet, att de sök­te män­nisko­rs ära och inte Guds, deras dub­bla mått­stockar, att de lade till män­niskobud utöver lagen och tog bort delar av lagen som inte pas­sade dem, och myck­et annat.

Troli­gen är den van­li­gaste mis­supp­fat­tnin­gen idag att fariseer­na skulle ha var­it för bibel­trogna. Att de var för noga med Skrifter­na och följde dem för nog­grant, och att Jesu kri­tik där­för skulle hand­la om att de inte behövde ta Skrifter­na på så stort all­var och att han skulle bort­förk­lara vik­ten av dem. Slut­sat­sen blir då att man sät­ter ett likhet­steck­en mel­lan alla som vill hål­la sig till Guds ord och fariséer­na.

Följ­den av den­na mis­supp­fat­tning blir en mot­sät­tning mel­lan Gam­la och Nya tes­ta­mentet, mel­lan ”Gam­la tes­ta­mentets Gud” och Jesus, mel­lan lagen och nåden, som om de vore varan­dras mot­satser, som om det vore fräl­sning genom lagen i GT och fräl­sning genom nåden i NT.

Det kunde inte vara mer fel.

Som vi kom­mer att se framöver hand­lade deras prob­lem inte alls om det­ta. De höll sig inte alls till Guds ord och de hade inte förstått Guds lag rätt. Tvär­tom.

Bibeln är en sam­man­hän­gande berät­telse med en fräl­snings­plan – genom Jesus Kris­tus – från förs­ta sidan till den sista. Det är pre­cis det­ta Jesus före­brår Emmaus­van­drar­na för att de inte hade sett och förstått (Luk 24:25–27), och det är ock­så det­ta som utgör fariséer­nas grundläg­gande prob­lem. De forskade i Skrifter­na som vit­tnade om Jesus, men de ville inte kom­ma till hon­om för att få liv (Joh 5:39). Vi ser dessu­tom Jesu ömhet och sorg över fariséer­nas hård­het i slutet av veropen i Mat­teus 23, där han kon­stat­er­ar att Gud gång på gång har kallat dem till omvän­delse, men att de inte ville vän­da om (Matt 23:37).

Helt enkelt: I grun­den hade fariseer­na sam­ma prob­lem som alla män­niskor har. Vi är män­niskor med hår­da hjär­tan som inte vill ödmju­ka oss, vän­da om och ta emot fräl­snin­gen genom Jesus Kris­tus. Det i sin tur led­de till alla deras andra prob­lem: hyck­leri, självrät­tfärdighet, en fördö­mande inställ­ning, brist på barmhär­tighet och allt det andra.Men det är ock­så där lös­nin­gen fanns, för dem och för oss. Gud kan genom evan­geli­ets förkun­nelse och den helige Andes kraft föda oss på nytt och ge oss nya hjär­tan med en ny vil­ja (Hes 36:24–27, Jer 31:33–34).

För att det­ta ska ske krävs ödmjukhet. Att vän­da blick­en mot sig själv, se sin egen synd, vän­da om och ta emot fräl­snin­gen kräver stor ödmjukhet. Den sak­nade fariseer­na. Bris­ten på ödmjukhet led­de till allt det andra. Det är den ödmjukheten vi behöver för att inte vara som dem. Vi behöver våga se san­nin­gen om oss själ­va för att kun­na se san­nin­gen om vad Jesus har gjort för oss genom sin död och upp­stån­delse, och ödmjukt ta emot det, dag för dag.