Akta er för fariseernas surdeg, hyckleriet!
Lukas 12:1
De tydligaste motståndarna i evangelierna till Jesus var fariseerna. Det är också dem som Jesus går hårdast emot, och han har väldigt få snälla ord att säga om dem. Ingen av oss vill vara en farisé, och det med all rätt. Det är mer eller mindre ett skällsord i kyrkan. Det hör inte heller till ovanligheten att man ger de som inte tycker som mig detta epitet, samtidigt som man själv underförstått säger att man inte alls liknar dem.
Ingen av oss vill vara som fariseerna. Men sanningen är att vi alla bär betydligt fler likheter med dem än vi tror och kanske vill inse. Om vi läser evangelierna och tänker på alla andra som liknar fariseerna, men missar ”farisén inom oss själva”, bekräftar vi bara vår likhet med dem. För ett av deras djupaste problem var deras självblindhet. De kom aldrig till sig själva, likt den yngre brodern i liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15:11–ff).
Under några veckor framöver kommer vi att titta på varför Jesus var så kritisk mot just fariseerna. Vi kommer att göra det till stor del utifrån Jesu verop i Matteus 23, där vi finner det mesta av kritiken sammanfattad (läs gärna detta kapitel redan nu). För om vi inte vill vara som fariseerna är det avgörande att vi förstår vad som var deras problem. Och där skulle jag säga att det idag råder en mängd missuppfattningar, som förhoppningsvis kommer att rätas ut under veckorna framöver.
Vi kommer att se att deras problem var hyckleriet, självrättfärdigheten, en fördömande inställning, bristen på barmhärtighet, att de sökte människors ära och inte Guds, deras dubbla måttstockar, att de lade till människobud utöver lagen och tog bort delar av lagen som inte passade dem, och mycket annat.
Troligen är den vanligaste missuppfattningen idag att fariseerna skulle ha varit för bibeltrogna. Att de var för noga med Skrifterna och följde dem för noggrant, och att Jesu kritik därför skulle handla om att de inte behövde ta Skrifterna på så stort allvar och att han skulle bortförklara vikten av dem. Slutsatsen blir då att man sätter ett likhetstecken mellan alla som vill hålla sig till Guds ord och fariséerna.
Följden av denna missuppfattning blir en motsättning mellan Gamla och Nya testamentet, mellan ”Gamla testamentets Gud” och Jesus, mellan lagen och nåden, som om de vore varandras motsatser, som om det vore frälsning genom lagen i GT och frälsning genom nåden i NT.
Det kunde inte vara mer fel.
Som vi kommer att se framöver handlade deras problem inte alls om detta. De höll sig inte alls till Guds ord och de hade inte förstått Guds lag rätt. Tvärtom.
Bibeln är en sammanhängande berättelse med en frälsningsplan – genom Jesus Kristus – från första sidan till den sista. Det är precis detta Jesus förebrår Emmausvandrarna för att de inte hade sett och förstått (Luk 24:25–27), och det är också detta som utgör fariséernas grundläggande problem. De forskade i Skrifterna som vittnade om Jesus, men de ville inte komma till honom för att få liv (Joh 5:39). Vi ser dessutom Jesu ömhet och sorg över fariséernas hårdhet i slutet av veropen i Matteus 23, där han konstaterar att Gud gång på gång har kallat dem till omvändelse, men att de inte ville vända om (Matt 23:37).
Helt enkelt: I grunden hade fariseerna samma problem som alla människor har. Vi är människor med hårda hjärtan som inte vill ödmjuka oss, vända om och ta emot frälsningen genom Jesus Kristus. Det i sin tur ledde till alla deras andra problem: hyckleri, självrättfärdighet, en fördömande inställning, brist på barmhärtighet och allt det andra.Men det är också där lösningen fanns, för dem och för oss. Gud kan genom evangeliets förkunnelse och den helige Andes kraft föda oss på nytt och ge oss nya hjärtan med en ny vilja (Hes 36:24–27, Jer 31:33–34).
För att detta ska ske krävs ödmjukhet. Att vända blicken mot sig själv, se sin egen synd, vända om och ta emot frälsningen kräver stor ödmjukhet. Den saknade fariseerna. Bristen på ödmjukhet ledde till allt det andra. Det är den ödmjukheten vi behöver för att inte vara som dem. Vi behöver våga se sanningen om oss själva för att kunna se sanningen om vad Jesus har gjort för oss genom sin död och uppståndelse, och ödmjukt ta emot det, dag för dag.
