I för­ra veck­an skrev jag att vi skulle fokusera på fariseer­na och vad Jesus sa om dem. Men jag skulle vil­ja drö­ja kvar lite vid sönda­gens predikan över för­sam­lin­gen i Smyr­na, som var fat­tig och lidande i världen, men rik i Kris­tus för evigt (lyssna gär­na på predikan på hem­si­dan eller på Spo­ti­fy).

Jag vill stan­na upp inför den utman­ing som jag upplever att både för­sam­lin­gen i Smyr­na och våra för­följ­da syskon run­tom i världen ger oss: att vi inte ska se för­föl­jelse och mot­stånd som något märk­ligt eller ovän­tat, utan snarare som en självk­lar del av att föl­ja Jesus. Ja, om vi tar Jesus på orden i Johannes 15:20 bor­de vi snarare bli oroli­ga över att något inte stäm­mer om vi aldrig möter på mot­stånd och för­föl­jelse.

För en tid sedan lyssnade jag på en podd med en soma­lisk man som het­er Aweis Ali. Han var mus­lim men blev kris­ten och i dag verkar han för den för­följ­da soma­liska kyrkan.

I pod­den fick han frå­gan hur vi kan be för den soma­liska kyrkan. Hans svar utmanade mig, och jag tror att det gör det­sam­ma med dig. Svaret löd unge­fär så här:

”Be inte att för­föl­jelsen ska försvin­na. För då skulle vi inte ha en för­sam­ling län­gre utan en fören­ing. Be att vi ska få leva och växa mitt i för­föl­jelsen.”

Det­ta går i lin­je med Jesu ord till för­sam­lin­gen i Smyr­na i Uppen­barelse­bo­ken: ”Var tro­gen intill döden, så ska jag ge dig livets kro­na.” Jesus lovade inte att ta bort deras lidande och svårigheter. Tvär­tom säger han att det kom­mer att bli värre. Några skulle kas­tas i fän­gelse och några skulle möta döden. Det går på tvären med hur vi mån­ga gånger tänker kring att föl­ja Jesus, att det skulle göra våra liv tryg­gare, enklare och bät­tre (i värld­slig mening). Men Jesus säger fak­tiskt något annat. Han kallar oss att föl­ja hon­om på korsets väg, att föl­ja hon­om även när det kostar på.

På lik­nande sätt skriv­er Aweis:

”Kris­ten­dom utan för­föl­jelse är kris­ten­dom utan korset. Det är en själv­mot­sägelse … Tanken att en kris­ten kan leva ett heligt liv och sam­tidigt und­vi­ka all slags för­föl­jelse är en av de farli­gaste vill­farelser en kris­ten kan hål­la fast vid.”

Vi har inte den fysiska för­föl­jelse i Sverige som mån­ga av våra krist­na syskon har run­tom i världen. Men vi har andra, mer luri­ga, för­föl­jare: bekväm­ligheten och män­niskofruk­tan. De fängslar inte våra krop­par, men de fängslar våra hjär­tan. De får oss att anpas­sa oss för att inte väc­ka anstöt. De får oss att vara tys­ta när vi bor­de tala och att ge upp när det kostar för myck­et av vår bekväm­lighet att föl­ja Jesus.

Där­för behöver vi låta utmanas av både Aweis ord och Jesu ord till Smyr­na: att vara bered­da att föl­ja Jesus även när det kostar på och inte anpas­sa oss när vi risker­ar att möta mot­stånd. Men fram­för allt behöver vi upp­muntras av att den belön­ing vi redan nu äger i Jesus Kris­tus och den evighet som vän­tar oss med hon­om, med råge överväger alla svårigheter och allt lidande vi får möta här och nu. Vi kan vara fat­ti­ga och lidande i världen, men i Kris­tus äger vi en oändlig rike­dom för evigt.

Världen kan ta ifrån oss myck­et – vår bekväm­lighet och vårt anseende, ja, även våra liv – men den kan aldrig ta ifrån oss det vi har i Jesus Kris­tus. Han har upp­slukat döden i seger, och vi vet där­för hur berät­telsen slu­tar. När vi till­hör hon­om vet vi att varken syn­den, djävulen eller döden har sista ordet. Det har vår segerfurste Jesus Kris­tus. Och den dag då döden övervin­ner oss kan vi veta att Jesus redan har övervun­nit den. Där­för kan vi veta att vi ska leva om vi än dör och att vi aldrig någon­sin kom­mer att dö (Joh 11:25–26).

Det är där­för Jesus kan säga till oss: ”Var inte räd­da!” Vi behöver varken låta män­niskofruk­tan, bekväm­lighet eller fruk­tan för döden styra våra liv. Nej, vi behöver inte fruk­ta den som kan döda krop­pen men inte själen, utan vi ska fruk­ta Gud som styr över vår evi­ga utgång (Matt 10:28–29, Upp 2:11).

Där­för behöver vi ha blick­en fäst på Jesus och löpa uthål­ligt det lopp som lig­ger fram­för oss (Upp 12:1–3). Vi behöver leva med evighetsper­spek­tivet för ögo­nen och kom­ma ihåg vad vi redan äger i Jesus och vad som vän­tar oss den dag vi kor­sar mållinjen och får ta emot livets kro­na från hon­om (Upp 2:10).

För på den dagen kom­mer vi att se att allt det hår­da arbete och alla de uppof­fringar vi gjort här på jor­den för Jesu skull var vär­da det. Allt det väger lätt och är ingent­ing i jäm­förelse med den härlighet som ska bli vår (2 Kor 4:16–18). Vi kom­mer att kom­penseras med råge!

Vi kan vara fat­ti­ga och lidande i världen.

Men vi är rika i Kris­tus för evigt.