De tydli­gaste mot­stån­dar­na till Jesus i evan­ge­lier­na är de skriftlär­da och fariseer­na. De motar­be­tar hon­om ständigt och försök­er få hon­om på fall. Jesus å andra sidan är knivskarp i sin kri­tik av dem och varnar återkom­mande män­niskor för dem. Han skräder inte orden när han – som i kapi­tel 23 i Mat­teu­se­van­geli­et – vid upprepade tillfällen kallar dem både hyck­lare och blin­da dårar och ledare, men även ormar och hug­gorm­syn­gel. Det är ord­val som får oss att ryg­ga till­ba­ka och bli förvå­nade. Jesu predikos­til hade nog avfär­dats som opas­sande och kär­lek­slös i våra frikyrkor idag.

Men det är lätt att vi mis­supp­fat­tar orsak­en till Jesu hård­het mot de skriftlär­da och fariseer­na. Att vi inte förstår syftet med eller hjär­tat bakom hans ord. Var­för var han så knivskarp mot fariseer­na medan han mötte pub­likan­er och syn­dare på ett annat sätt, som om han ville stö­ta bort den ena grup­pen och nå den andra? Om det är vår bild har vi helt mis­supp­fat­tat sak­en.

Jesus säger själv att han inte kom för att kalla de rät­tfärdi­ga utan syn­dare till omvän­delse. Han kom för de sju­ka och inte de friska (Matt 9:12, Mark 2:17). Men det är lätt att vi tänker att tullindri­var­na och syn­dar­na var de sju­ka medan fariseer­na var de friska. Men det Jesus säger är istäl­let att alla män­niskor är sju­ka och behöver en läkare. Alla är för­lorade syn­dare och i behov av en Fräl­sare. Inte bara män­niskor där syn­den är syn­lig, utan likväl de självrät­tfärdi­ga syn­dar­na där den lig­ger dold.

I det­ta finner vi nog orsak­en till att Jesus möter män­niskor på oli­ka sätt. Syn­dar­na och pub­likan­er­na var med­vet­na om sin synd, åtmin­stone delvis. Om de mot all för­modan skulle glöm­ma bort det påmin­des de av omgivnin­gen, som ju kallade dem för syn­dare. De förstod att de redan var döm­da och drogs där­för till en Fräl­sare som kunde befria dem från domen.

Fariseer­na och de skriftlär­da var däre­mot inte med­vet­na om sin synd. Den låg gömd bakom självrät­tfärdigheten som gjorde dem blin­da, även blin­da för sin egen blind­het. De såg ju så bra ut på ytan, de verkade ju så religiösa. Fariseer­na trodde däre­mot inte att de var syn­d­fria. Naturligtvis insåg även de att de syn­dade. Men det­ta var som några fläckar på ett annars gan­s­ka per­fekt liv, och inte det dju­pa syn­dafördärv som Bibeln beskriv­er det (se Rom 3:1–20).

Jesus talade alltid sant med män­niskor om deras synd. Men han behövde inte vara lika skarp mot syn­dar­na, efter­som de redan hade en viss insikt om den. Han behövde däre­mot gå hårt åt de skriftlär­da och fariseer­na för att, likt en knivskarp egg, kun­na trän­ga igenom deras blind­het och hår­da hjär­tan. För att leda dem till insik­ten om att de var lika hop­plöst för­lorade som alla andra syn­dare och i des­per­at behov av en Fräl­sare.

Jesus var inte hård för sak­ens skull. Han ville inte enbart påta­la deras självrät­tfärdighet och hyck­leri för att ankla­ga dem. Nej, syftet eller hjär­tat bakom Jesu ord var en läng­tan att de skulle väckas till insikt, vän­da om och ta emot fräl­snin­gen.

Jesu dju­paste läng­tan ser vi i avs­lut­nin­gen av veropen över fariseer­na och de skriftlär­da i Mat­teus 23. Han har sam­ma ömhet med de självrät­tfärdi­ga syn­dar­na som en höna har med sina kyck­lin­gar, och han läng­tar efter att sam­la dem under sina vin­gar. Ja, hans ord är knivskarpa, men de kom­mer ur en brin­nande kär­lek till dem och en läng­tan efter att de ska bli fräl­s­ta. Jesus kallar på dem, men tragiskt nog vill de inte kom­ma till hon­om. Och där­för sör­jer han djupt över deras hård­het och blind­het, över att de nu, lik­som genom his­to­rien, ständigt har stått emot Guds kallelse till omvän­delse. Lik­nande ser vi även i Lukas 19:41–42.

Allt det­ta blir tydligt i liknelsen om de ”för­lorade sön­er­na” i Lukas 15. Den yngre sonen i liknelsen är en bild av tullindri­var­na och syn­dar­na som höll sig nära Jesus (Luk 15:1), medan den äldre sonen är en bild av fariseer­na och de skriftlär­da som ständigt kri­tis­er­ade hon­om för att ta emot och umgås med syn­dare (Luk 15:2).

Men liknelsens huvud­per­son är fadern, som är en bild av Gud själv och hans slösak­ti­ga kär­lek till alla syn­dare, både de som öppet lever i synd och de som döl­jer sin synd bakom självrät­tfärdighet.

Den yngre brodern kom­mer till insikt om sin synd, vän­der om och möts av faderns slösak­ti­ga kär­lek. Den äldre brodern kom­mer däre­mot inte till den­na insikt. Istäl­let är han blind både inför sin egen synd och inför faderns oer­hör­da god­het. Men även han möts av faderns slösak­ti­ga kär­lek. På sam­ma sätt som fadern gick ut för att möta den yngre brodern går han ut till den äldre brodern och väd­jar med de all­ra ömmaste orden att han ska vän­da om. Det som däre­mot inte besvaras i liknelsen är om den äldre brodern fak­tiskt vände om eller inte.

Frå­gan är vad vi svarar på Jesu kallelse när han lyser på våra liv och avs­lö­jar vår synd: står vi emot san­nin­gen om oss själ­va eller ödmjukar vi oss, bekän­ner vår synd och tar emot hans nåd? De goda nyheter­na är att han alltid tar emot den som slu­tar försvara sig själv, och istäl­let vän­der om och flyr till hon­om. Hans nåd över­flö­dar alltid vår synd.