Advents- och jule­ti­den är verk­li­gen en tid att tillbe Gud och förun­dras över det ofat­tbara som sked­de i Betle­hem. Det är en tid att “vara gla­da och hyl­la vår Konung och Gud”. Och anled­nin­gen till att gläd­jas och ära Gud är inte bara en – den är oändlig.

För­ra veck­an stan­nade vi upp inför det häp­nadsväckande fak­tum att Gud blev män­niska i Jesus Kris­tus, att Gud blev ett litet barn. Bara det­ta ger oss all anled­ning att tap­pa hakan och bli förs­tum­made. Men det stan­nar inte där. Det stan­nar inte vid att Ska­paren blev del av sin skapelse eller att den odödlige blev en dödlig män­niska. Det stan­nar inte ens vid att Konun­gar­nas Konung ödmjukade sig och blev en tjänare. Det går hela vägen till att han ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.

Det som bör­jade i en krub­ba i Betle­hem slu­tade med ett kors i Jerusalem och en tom grav. Häri finner vi orsak­en till att Jesus kom till jor­den (Mark 10:45), som vi sjunger i julp­salmen: ”Han kom­mer till jor­den att bringa ett offer på korsträdets stam, att dö för vårt syn­di­ga släk­te och föra rät­tfärdighet fram.”

När män­niskan inte ville vara Guds avbild utan gjorde uppror mot Gud och försök­te ta hans plats, gjorde Gud tvär­tom. Han blev män­niska i Jesus Kris­tus för att i allt ta vår plats. Och för att vi, genom omvän­delse och tro på hon­om, kan vi få del av det som egentli­gen bara till­hör hon­om.

Han tog vår plats så att vi skulle kun­na få del av hans:

• Han var rik men blev fat­tig för vår skull, för att vi genom hans fat­tig­dom skulle bli rika (2 Kor 8:9).
• Han levde det liv vi bor­de ha levt — i per­fekt lyd­nad till Gud — för att hans lyd­nad skulle till­räk­nas oss (Rom 5:18–19; Fil 2:8). 
• Han som inte vis­ste av synd, hon­om gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i hon­om skulle bli rät­tfärdi­ga inför Gud (2 Kor 5:21).
• Han bar vår dom, för att vi skulle bli frikän­da (Jes 53:5; Rom 8:1).
• Han blev en för­ban­nelse i vårt ställe, för att vi skulle få del av Guds väl­signelse (Gal 3:13–14).
• Han tog vår synd, för att vi skulle få för­lå­telse och frid med Gud (Jes 53:5; Kol 1:20; 1 Pet 2:24).
• Han dog den död vi förtjä­nade, för att vi skulle få nytt liv genom hon­om — liv i över­flöd (Joh 10:10; Rom 6:23; 1 Kor 15:22; Tit 3:5). 
• Han bar våra sjuk­do­mar, för att vi skulle bli helade (Jes 53:4–5).
• Han, Guds ende Son, blev skild från Fadern, för att vi som var skil­da från Fadern skulle få kallas Guds älskade barn (1 Joh 3:1).
• Han, Guds ende Son – den ende arvin­gen – delade hela sitt arv med oss som var helt arvs­lösa (Rom 8:17).
• Han blev över­giv­en av Fadern, för att vi aldrig skulle bli det (Matt 27:46; Rom 8:38–39).
• Han är det slut­gilti­ga och ful­lkom­li­ga offret som gör slut på alla andra offer och ger evig åter­lös­ning (Heb 9:11–14, 10:10–12).
• Han blev upphöjd på ett kors för att vi skulle bli upplyf­ta till himlen (Joh 3:14–15, Ef 2:6).

Jesus tog vår plats för att vi skulle få del av hans. Gud skon­ade inte sin egen Son utan utläm­nade hon­om för oss alla, för att skän­ka oss allt med hon­om (Rom 8:32). Och han gjorde det med målet att vi genom tron på Jesus skulle få del av den ful­lkom­li­ga gläd­jen – det evi­ga livet i att kän­na Fadern och Sonen och att leva i gemen­skap med dem (Joh 15:9–11; Joh 17:3; 1 Joh 1:3–4).