När ber du om hjälp?

Svaret är gan­s­ka självk­lart: när du inte klarar det själv. Så länge vi klarar oss själ­va kom­mer vi ock­så att försö­ka göra det.

Idag, mer än någon­sin, har vi möj­ligheten att klara oss själ­va och behål­la kon­trollen. Hela vårt samhälle är byg­gt för att män­niskan ska kun­na göra just det­ta. Vi upp­manas att plan­era långsik­tigt, pen­sion­ss­para redan innan vi bör­jar arbe­ta och läg­ga undan pen­gar både till oss själ­va och våra barn. Vi ska­par säk­er­heter för att hantera alla möjli­ga och omöjli­ga hän­delser som kan drab­ba oss. Vi omger oss med pry­lar som ska göra oss mer effek­ti­va (även om de alltid inte gör det) och som hjälper oss att klara oss utan andras hjälp. Lis­tan kan göras lång över allt som bidrar till att vi behåller kon­trollen. Det behöver inte vara något fel i sig med de sak­er som jag näm­n­er ovan. Men risken är stor att de bidrar till att vi blir oberoende av både Gud och andra män­niskor, och stärk­er vår sken­bara tro på att vi själ­va har kon­trollen.

Tidi­gare gen­er­a­tioner var beroende av naturens gång. De fiskade sin egen fisk, jagade och odlade sin egen mat eller fick den från djuren på går­den. Det­ta ska­pade en större ödmjukhet inför att män­niskan inte hade kon­trollen eller styrde. Hon tvin­gades inse sitt beroende. Skör­den kunde slå fel, stor­mar kunde göra så att fång­sten ute­blev eller till och med ta båten och besät­tnin­gen. Idag får vi istäl­let vår lön i slutet av var­je månad, går till mataffären och tar för givet att vi får “vårt dagli­ga bröd”.

Män­niskans vil­ja att behål­la kon­trollen är inget nytt fenomen, men idag har vi fler möj­ligheter och mer teknik än någon­sin för att förverk­li­ga det­ta oberoende. Prob­lemet går dock dju­pare och har fun­nits ända sedan syn­dafal­l­et och sit­ter i våra hjär­ta, den upprorsnatur som får oss att försö­ka frigöra oss från Gud, trots att det inte går. Mån­ga gånger glöm­mer vi att syn­der­na – de enskil­da han­dlin­gar­na – inte är grund­prob­lemet. Grundsyn­den är otro. Jesus förk­larar det­ta tydligt: ”(…) synd: de tror inte på mig” (Joh 16:9). I grun­den hand­lar syn­den om att vi inte förtrös­tar på, litar på eller lyder Gud och hans ord. Var­je gång vi syn­dar kan vi spåra det till­ba­ka till otron: vi väl­jer att leva på vårt eget sätt, även när Gud har sagt något annat.

Syn­den kom in i världen och våra hjär­tan genom otro – män­niskans uppror mot sin Ska­pare. Fräl­snin­gen, däre­mot, kom genom Sonens ful­lkom­li­ga förtrös­tan och lyd­nad till Fadern, Jesus Kris­tus: ”(… ) ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset” (Fil 2:8). Det är den­na insikt som led­er till fräl­sning – att vi omöjligt kan ta bort syn­den av egen kraft eller kom­pensera den med egna gärningar. Istäl­let får vi ta emot fräl­snin­gen genom omvän­delse och tro, genom en ödmjuk förtrös­tan på Gud och hans nåd. Därefter behöver vi växa i ett allt större beroende av Gud.

Köt­tet inom oss dri­ver oss ständigt att lita till oss själ­va, och den mod­er­na tekniken hjälper oss på tra­ven. Där­för är jag över­ty­gad om att vi som krist­na behöver sät­ta oss i sit­u­a­tion­er där vi inte klarar oss själ­va. Om vi bara väl­jer att göra det vi själ­va har kon­troll över, kom­mer vi aldrig att växa i vårt beroende av Gud – och då kom­mer vi inte heller att be. För det är bara den som har insett sin egen otill­räck­lighet och oför­må­ga som fak­tiskt ber. Det där­för Gud återkom­mande led­er oss in i sit­u­a­tion­er där vi tvin­gas inse att vi inte har kon­trollen, där vi inser vår oför­må­ga och hjälplöshet. För att det är just där vi kan upp­täc­ka att han har kon­trollen och att vi behöver förtrös­ta på hon­om.

Några avs­lu­tande frå­gor att reflek­tera över:

• Väx­er du i bön och beroende av Gud?
• Tar du risker i ditt liv som led­er till ett större beroende av Gud? Som får dig att be? Eller lever du ett liv där du själv behåller kon­trollen?
• Kan bris­ten på bön i ditt liv bero på tror att du klarar allt själv? Eller att du inte tar några risker?