För­ra veck­an såg vi att Jakob lik­nade Guds ord vid en spegel, där vi både får syn på vår synd och vårt behov av fräl­sning, men ock­så på vår Fräl­sare. Nu beskriv­er Jakob ett annat sätt att få syn på oss själ­va, om vi är Ordets hörare men ock­så dess görare. Han ger oss tre områ­den där vår tro blir syn­lig: “… tygla tun­gan … ta hand om föräl­dralösa och änkor … hål­la sig obesmit­tad av världen.” Jakob säger helt enkelt att ditt liv vit­tnar om din tro är sann eller inte. Det syns på hur du hand­lar och hur du använ­der dina ord. Eller, annor­lun­da uttryckt: det spelar min­dre roll om du beter dig på ett visst sätt i kyrkan och använ­der from­ma ord, om du i andra sam­man­hang förnekar sam­ma bekän­nelse genom ditt liv, dina han­dlin­gar och dina ord. Då är vår gud­stjänst ingent­ing värd.

Mån­ga gånger är vi omed­vet­na om vad som fak­tiskt kom­mer ut ur vår mun. Där­för kan det vara bra att stan­na upp då och då och frå­ga oss själ­va: “Hur har jag använt mina ord idag?” Hur talar jag till min man eller hus­tru, mina barn, arbet­skam­rater, läraren eller klasskam­ra­ter­na? Hur talar jag till den som bemöter mig illa, irrit­er­ar mig eller hand­lar fel mot mig? Tyck­er jag att jag har rätt att uttryc­ka mig vasst då? Hänger jag på en opas­sande jar­gong i kaf­fer­um­met eller bland vän­ner?

Men det hand­lar inte bara om vad vi säger, utan ock­så hur vi säger det. Vi kanske inte använ­der ett olämpligt språk, men vi sprid­er ändå bit­ter­het, irri­ta­tion, kla­gan, kär­lek­slöshet och lik­nande genom sät­tet vi säger sak­er på. Kanske använ­der vi orden för att upphö­ja oss själ­va och tryc­ka ner andra, även om det inte är uppen­bart eller tydligt i själ­va ord­valet. Men motivet finns ändå där i hjär­tat.

När vi bör­jar fun­dera i dessa banor inser vi snart vilken utman­ing det­ta är, hur ore­flek­ter­ade vi mån­ga gånger är kring det­ta och hur ofta vi använ­der våra ord på ett felak­tigt sätt. Vi ska tjä­na och ära Gud med hela våra liv, och det inklud­er­ar våra ord. Vi ska “tygla tun­gan”, och sam­tidigt förk­larar Jakob senare i brevet att det­ta är något vi omöjli­gen kan klara själ­va:

”Men tun­gan kan ingen män­niska täm­ja, den är ostyrig och ond och full av dödligt gift. Med den välsig­nar vi Her­ren och Fadern, och med den för­ban­nar vi män­niskor som är ska­pade till Guds avbild.” (Jak 3:8–9). 

Där­för behöver vi ständigt reflek­tera över hur vi använ­der våra ord. När vi inser att vi har talat på fel sätt ska vi bekän­na vår synd inför både Gud och män­niskor. Sam­tidigt behöver vi be till Gud om förän­dring – han som är den ende som verk­li­gen kan hjäl­pa oss i det­ta, som kan för­vand­la både våra hjär­tan och tygla vår tun­ga. Det hopp­ful­la och trös­teri­ka är att han både vill och kan göra det om vi ber hon­om om det.

Vi kan återkom­mande be med orden från Psaltaren:

”HERRE, sätt en vakt för min mun, beva­ka mina läp­pars dörr.” (Ps 141:3)

“Låt min muns ord och mitt hjär­tas tankar beha­ga dig. HERRE, min klip­pa och åter­lösare.” (Ps 19:15)