Kän­ner du till den gre­kis­ka myten om Sisy­fos? Om du har sett TV-pro­gram­met Mäs­tar­nas Mäs­ta­re, har du åtminsto­ne sett hur tidi­ga­re idrotts­stjär­nor käm­par med att vara först med att få upp en tung boll i en brant bac­ke. I den täv­ling­en finns det en vin­na­re – och alla del­ta­ga­re kom­mer till slut upp med bol­len. Men det gjor­de ald­rig Sisy­fos. Han döm­des av gudar­na att rul­la upp en sten för ett berg, men var­je gång han näs­tan nåd­de top­pen rul­la­de ste­nen ner igen. Han fick bör­ja om – om och om igen. Sisy­fos var dömd till en evig strä­van utan slut och utan vila.

Sisy­fos är en bild av oss män­ni­skor när vi i egen kraft för­sö­ker nå upp till lagens krav. Det märk­li­ga är att vi någon­stans inser det­ta – och ändå har vi en ten­dens att fort­sät­ta vår strävan.

Om någon skul­le kom­ma till Jakob och säga: ”Jag har ändå följt sju av de tio bud­or­den. Det bor­de väl ändå vara god­känt?”, skul­le Jakobs svar vara: ”Under­känt!” Det räc­ker inte att hål­la 7 av 10 bud. Inte ens 9 av 10. Ja, inte ens 10 av 10 – om det bara sker under en kort stund. För kra­vet är inte till­fäl­lig lyd­nad, utan full­kom­lig lyd­nad under hela livet. Och det hand­lar inte bara om lyd­nad till lagens ytt­re före­skrif­ter – som att inte mör­da – utan ock­så till lagens inre före­skrif­ter: att inte ens bli vred på sin bro­der eller kal­la honom dåre (Matt 5:21–25). Att ha exem­pla­risk lyd­nad i allt annat, men sedan vred­gas mot vår bro­der, inne­bär inte ett litet sned­steg – utan gör oss skyl­di­ga inför hela lagen.

Det är då vi bor­de inse att det är omöj­ligt att helt lyda Guds lag. Men ändå fort­sät­ter vi att strä­va. Vi är som Sisy­fos, som gång på gång för­sö­ker ”rul­la upp lagens tunga krav” – bara för att se ste­nen rul­la ner igen och tving­as bör­ja om. En evig strä­van. En oer­hört uttröt­tan­de strä­van. En för­ban­nad strävan.

Det hjäl­per inte att män­ni­skan idag för­sö­ker fri­gö­ra sig från Guds bud och lagens krav och istäl­let stolt utro­par sin fan­tas­tis­ka fri­het. Pro­ble­met kvar­står. Män­ni­skan är expert på att hit­ta nya lagar, nya krav, nya ide­al och för­vänt­ning­ar som man mås­te leva upp till. Är det inte lagens krav, så är det mina egna. Eller and­ras. Sam­häl­lets. Eller soci­a­la medi­ers. Vi är oer­hört upp­fin­nings­ri­ka i att hit­ta ”nya ste­nar” att rul­la upp för bac­ken – och sam­ti­digt stän­digt käm­pa med käns­lan av otill­räck­lig­het eftersom vi ald­rig når upp. Det är inte kons­tigt att män­ni­skor idag mår så dåligt, när det finns fler platt­for­mar än någon­sin att jäm­fö­ra sig på som bara ökar käns­lan av otillräcklighet.

Vad är då vägen ut ur den­na för­ban­na­de strä­van att knuf­fa ste­nar upp för ber­get? Lika lite som lös­ning­en är att för­sö­ka ännu hår­da­re, är det att inta­la sig själv: ”Jag duger som jag är.” För skul­den över att inte nå upp till kra­ven finns ändå kvar och för­svin­ner inte.

Nej, vägen ut ur hams­ter­hju­let – ur ”Sisy­fos­strä­van” – är att först inse att ing­en män­ni­ska blir rätt­fär­dig genom laggär­ning­ar. Tvärtom: de som hål­ler sig till laggär­ning­ar är under för­ban­nel­se (Gal 2:16; 3:10). Helt enkelt: att ge upp den stän­di­ga strä­van och vän­da om från mina egna tafat­ta för­sök att räc­ka till.

För att sedan omfam­na den rätt­fär­dig­het som endast ges som en gåva – genom tron på Jesus Kristus. För han har ”fri­köpt oss från lagens för­ban­nel­se genom att bli en för­ban­nel­se i vårt stäl­le” (Gal 3:13). Han lev­de ett liv i full­kom­lig lyd­nad till Guds lag och på kor­set bar han skul­den för all vår olyd­nad till sam­ma lag. Han rul­la­de, så att säga, ste­nen hela vägen upp – för att befria oss från vår stän­di­ga strä­van och skän­ka oss verk­lig vila — frid med Gud.

Mot­sat­sen till laggär­ning­ar är tro – att med tom­ma hän­der ta emot den full­kom­li­ga och enda rätt­fär­dig­het vi behö­ver för att bli för­so­na­de med Gud genom Jesus Kristus. Det är endast så vi kan fin­na verk­lig vila från alla krav som stän­digt sköl­jer över oss.

Hans nåd är nog. Och den räc­ker i evighet.