Den krist­na påsken är den mest avgö­ran­de och bety­del­se­ful­la vec­kan i hela världs­hi­sto­ri­en. Det är vec­kan då Jesus Kristus dör och upp­står – och där­med full­bor­dar män­ni­skans frälsning.

Vec­kobre­vet är något läng­re än van­ligt, eftersom vi föl­jer Jesus dag för dag – från Palm­sön­da­gen till Påsk­da­gen. Ta gär­na tid var­je dag att stan­na upp, läsa bibel­tex­ter­na och begrun­da vad som sker. Be att Gud, genom den heli­ge Ande, öpp­nar dina ögon inför det störs­ta av alla under, det vi firar var­je påsk:

“Han som inte viss­te av synd, honom gjor­de Gud till synd i vårt stäl­le, för att vi i honom skul­le bli rätt­fär­di­ga inför Gud” (2 Kor 5:21).

Palm­sön­dag

Sön­da­gen före sin död kom­mer Jesus till Jeru­sa­lem, fullt med­ve­ten om att han där ska dö på kor­set för värl­dens syn­der. Under den judis­ka påsken var sta­den fylld av pil­gri­mer, och många bod­de i tält utan­för murarna.

När Jesus och lär­jung­ar­na när­mar sig byn Bet­fage (strax utan­för Jeru­sa­lem), sän­der han två av dem att häm­ta ett åsne­föl. Han sät­ter sig på den unga åsnan och rider in i Jeru­sa­lem – som en upp­fyl­lel­se av pro­fe­ti­an i Sakar­ja 9:9. Fol­ket som följt honom längs vägen bre­der ut sina mant­lar och strör kvis­tar fram­för honom, och ropar:

”Hosi­an­na, Davids son! Väl­sig­nad är han som kom­mer i Her­rens namn. Hosi­an­na i höj­den” (Matt 21:9).

Efter att ha ridit in i Jeru­sa­lem går Jesus till tem­pel­plat­sen – som kom­mer spe­la en cen­tral roll under vec­kan – men stan­nar bara en kort stund. Sedan åter­vän­der han till­sam­mans med lär­jung­ar­na till Beta­nia (cir­ka 3 km öster om Jeru­sa­lem), där de med stor san­no­lik­het bor hos sys­ko­nen Mar­ta, Maria och Lasarus.

Läs mer: Matt 21:1–11; Mark 11:1–11; Luk 19:28–44; Joh 12:12–19.

Mån­dag

Tidigt på mån­dags­mor­go­nen åter­vän­der Jesus och lär­jung­ar­na till Jeru­sa­lem. På vägen för­ban­nar Jesus ett fikon­träd som inte bär frukt – en sym­bol för Guds dom över de “and­ligt döda” reli­giö­sa ledar­na i Isra­el. Men även över all ytt­re reli­gi­o­si­tet utan verk­lig tro. Äkta tro bär all­tid frukt, förr eller senare.

På tem­pel­plat­sen möts de av mark­nads­stånd och väx­la­re som kor­rum­pe­rat och för­vrängt plat­sens egent­li­ga syf­te — att vara en plats för bön och till­bed­jan. Jesus ren­sar temp­let och säger:

”Det står skri­vet: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövar­näs­te” (Luk 19:46).

Efter det­ta kom­mer blin­da och lama till honom och blir bota­de. Hans age­ran­de väc­ker stor upp­rörd­het hos överste­präs­ter­na och de skrift­lär­da. Även den­na natt till­bring­as tro­li­gen i Betania.

Läs mer: Matt 21:12–22; Mark 11:15–19; Luk 19:45–48.

Tis­dag

Tis­da­gens hän­del­ser tar oss åter till tem­pel­plat­sen, och sena­re till Oliv­ber­get — som lig­ger mitt emot Jerusalem.

På vägen in till sta­den ser lär­jung­ar­na att fikon­trä­det nu har viss­nat. Jesus under­vi­sar dem om tro. I temp­let föl­jer sedan inten­si­va dis­kus­sio­ner med oli­ka grup­per: överste­präs­ter, skrift­lär­da, älds­te, fari­se­er, hero­dia­ner och sad­du­ce­er. De ifrå­ga­sät­ter Jesu auk­to­ri­tet och för­sö­ker snär­ja honom, men Jesus sva­rar med kraft­full under­vis­ning, inklu­si­ve en skarp dom över det reli­giö­sa ledar­ska­pet (Matt 21:23–23:39).

På efter­mid­da­gen går Jesus och lär­jung­ar­na till Oliv­ber­get, där han under­vi­sar om Jeru­sa­lems fall, tidens slut, sin åter­komst och den ytters­ta domen (Matt 24–25).

Tro­li­gen är det ock­så under tis­da­gen som Judas går till Sto­ra Rådet för att för­hand­la om att för­rå­da Jesus (Matt 26:14–16).

Läs mer: Matt 21:23–25:46; Mark 11:20–37; Luk 20:1–21:36; Joh 12:20–50.

Ons­dag

Bibeln är inte helt tyd­lig med vad som hän­der den­na dag. Många bibel­fors­ka­re tror att det var en lug­na­re dag för Jesus och lär­jung­ar­na i Beta­nia. And­ra menar att Jesu intåg sked­de på mån­da­gen, vil­ket skul­le för­änd­ra tidslinjen.

Vad som är vik­ti­gast är inte exakt vil­ken dag något sker, utan att vi får en hel­hets­bild av Jesu sista dagar.

Under vec­kan bor Jesus tro­li­gen hos Lasa­rus, Mar­ta och Maria. Någ­ra dagar tidi­ga­re hade Maria smort Jesu föt­ter med dyr­bar par­fym – en kär­leks­full och pro­fe­tisk hand­ling som pekar fram mot hans död och upp­stån­del­se. Jesus har redan visat sin makt över döden genom att upp­väc­ka Lasarus.

Läs mer: Joh 11:1–57; 12:1–11.

Skär­tors­dag

Jesus sän­der Petrus och Johan­nes till Jeru­sa­lem för att för­be­re­da påska­lam­met i den övre salen. När kväl­len kom­mer, och innan mål­ti­den bör­jar, böjer sig Jesus ner som en tjä­na­re och tvät­tar lär­jung­ar­nas fötter.

Lär­jung­ar­na ver­kar inte ha för­stått vad som snart vän­ta­de Jesus, men man kan ana hur atmo­sfä­ren tät­nat när Jesus inle­der mål­ti­den med orden:

”Jag har läng­tat myc­ket efter att äta det­ta påska­lamm med er, innan mitt lidan­de bör­jar. Ty jag säger er att jag inte kom­mer äta det för­rän det får sin full­bor­dan i Guds rike” (Luk 22:15–16).

Påska­lam­met påmin­ner om hur Guds dom gick för­bi Isra­els folk i Egyp­ten (hebre­is­kans ord för påsk, pesach, bety­der just “gå för­bi”). Nu sit­ter istäl­let Guds eget offer­lamm mitt ibland dem – beredd att bli det slut­gil­ti­ga off­ret för värl­dens synd, det som den judis­ka påsken all­tid har pekat fram emot. Den sista påsk­mål­ti­den (det gam­la för­bun­det) blir nu den förs­ta natt­var­den (det nya för­bun­det) — där brö­det och vinet är den åter­kom­man­de påmin­nel­sen om rädd­ning­en genom Jesus Kristus.

Under mål­ti­den läm­nar Judas gemen­ska­pen för att full­föl­ja sitt för­rä­de­ri. Efter mål­ti­den går Jesus och de elva till Get­se­ma­ne träd­gård, där Jesus käm­par i bön inför den vre­deskalk han ska bära på kor­set. Snart kom­mer Judas till­sam­mans med sto­ra rådets vak­ter. Han för­rå­der Jesus med en kyss – Jesus grips, lär­jung­ar­na flyr, och en lång natt av för­hör tar sin bör­jan hos överste­präs­ten Kajfas.

Läs mer: Matt 26:17–75; Mark 14:12–72; Luk 22:-7–62; Joh 13:1–38.

Lång­fre­dag

Fre­da­gen är den mör­kas­te – och sam­ti­digt den lju­sas­te – dagen i historien.

esus genom­går sex för­hör under nat­ten och mor­go­nen: hos Han­nas, Kaj­fas, Sto­ra Rådet, Pila­tus, Hero­des och till sist Pila­tus igen. Han ankla­gas falskt, hånas, slås och döms till döden – för hädel­se enligt judar­na, och för upp­ror enligt romarna.

Petrus föl­jer efter på avstånd men för­ne­kar Jesus tre gång­er innan tup­pen gal. Judas Iska­ri­ot ång­rar bit­tert sitt för­rä­de­ri, men hans sorg leder inte till omvän­del­se – utan till att han tar sitt eget liv.

Efter för­hö­ren över­läm­nas Jesus av Pila­tus till de romers­ka sol­da­ter­na. De pis­kar, hånar och spot­tar på honom. En tör­nek­ro­na – istäl­let för en kung­akro­na – sätts på hans huvud som en hån­full hyll­ning. Där­ef­ter föl­jer den plåg­sam­ma vand­ring­en, cir­ka 600 meter, från Anto­ni­a­bor­gen till Gol­ga­ta utan­för Jeru­sa­lems murar. Där, offent­ligt och för­ned­rad, spi­kas Jesus naken fast på ett kors.

Vid tred­je tim­men (kl. 09:00) kors­fästs han. Vid sjät­te tim­men (kl. 12:00) fal­ler ett domens mör­ker över lan­det, som varar fram till den nion­de tim­men (kl. 15:00), då Jesus ropar med hög röst och dör. Då bris­ter för­lå­ten i temp­let, gra­var öpp­nas och döda upp­står och går in i Jerusalem.

Under de sex tim­mar­na på kor­set utta­lar Jesus sju ord (eller meninga), varav det förs­ta är: ”Fader, för­låt dem, ty de vet inte vad de gör” (Luk 23:34) och det sista: ”Fader, i dina hän­der över­läm­nar jag min ande” (Luk 23:46).

Innan sab­ba­ten bör­jar vid sol­ned­gång­en (ca kl. 18:00) tar Niko­de­mus och Josef från Ari­ma­tea – båda från det judis­ka ledar­ska­pet – ner krop­pen och läg­ger den i en grav nära Golgata.

Läs mer: Matt 27:1–61; Mark 15:1–47; Luk 22:63–56; Joh 18:28–19:42

Påskaf­ton

På lör­da­gen är det i stort sett lugnt. Lär­jung­ar­na är i djup sorg och räds­la. Överste­präs­ter­na, oro­li­ga för att krop­pen ska stjä­las, ber Pila­tus sät­ta vak­ter vid graven.

Läs mer: Matt 27:62–66

Påsk­da­gen

Tidigt på sön­dags­mor­go­nen går fle­ra kvin­nor till gra­ven: Maria från Mag­da­la, Maria, Jakobs mor, Salo­me och Johan­na är de som evan­ge­li­er­na näm­ner. De vill smör­ja krop­pen och ta ett sista far­väl. Men deras värld vänds upp och ner – ste­nen är bort­rul­lad, gra­ven är tom och en äng­el kom­mer med budskapet:

”Var inte för­skräck­ta! Jag vet att ni söker Jesus, den kors­fäs­te. Han är inte här. Han har upp­stått, så som han har sagt. Kom och se plat­sen där han låg” (Matt 28:5–6).

Kvin­nor­na skyn­dar för att berät­ta det­ta för lär­jung­ar­na, och under dagen visar sig Jesus för fle­ra oli­ka personer.

Allt i den krist­na tron står och fal­ler med om Jesus bok­stav­li­gen upp­stod från de döda eller inte. Evan­ge­li­er­nas ögon­vitt­nes­skild­ring­ar ger oss tro­vär­di­ga bevis för att Jesus fak­tiskt har upp­stått – och lever. Upp­stån­del­sen är Guds bekräf­tel­se på att allt Jesus sagt och gjort är sant — det gäl­ler! Utan den är den krist­na tron tom, menings­lös och falsk (1 Kor 15).

Men nu har Jesus verk­li­gen upp­stått! Det bevi­sar att han är Guds Konung, det full­kom­li­ga offer­lam­met som burit Guds dom, beseg­rat syn­den, döden och onds­kans mak­ter. Där­för kal­lar han alla män­ni­skor – dig och mig – till tro, omvän­del­se och efterföljelse.

Läs mer: Matt 28:1–15; Mark 16:1–14; Luk 24:1–49; Joh 20:1–23