Under vin­ter­halvåret kan det vara svårt att avgöra om ett träd är levande eller inte. Alla träd ser i prin­cip likadana ut – kala, till synes livlösa, utan vare sig löv eller frukt. Men när våren kom­mer går det inte att ta miste på vil­ka träd som lever och vil­ka som inte gör det. Ett dött träd kan inte bära löv eller frukt, medan ett levande träd ofrånkom­li­gen gör det – under rätt förut­sät­tningar

Jakob förk­larar att det är på sam­ma sätt med en levande tro: den bär förr eller senare alltid frukt. Den led­er alltid till gärningar, medan en död tro inte gör det. Gång på gång i kapi­tel två upprepar Jakob att tron utan gärningar är död (2:17, 20, 26). Våra gärningar vis­ar allt­så om vi har en fräl­sande tro eller inte. Pre­cis som du på våren ser vil­ka träd som lever, ser du på en män­niskas gärningar om hon äger en fräl­sande tro. Den­na san­ning är utmanande – men fak­tiskt ock­så upp­muntrande.

De ”gärningar” Jakob syf­tar på i vår text hand­lar om att se sina krist­na syskon sak­na kläder och mat, men inte ge dem vad de behöver utan i stäl­let häl­sa dem med from­ma ord. Det är allt­så en tro som bara är yttre reli­giositet utan inre liv. Bibeln kallar det­ta för hyck­leri – ett skåde­spel. Här är Jakobs ord verk­li­gen utmanande, och vi bör rannsa­ka oss själ­va: Kan bris­ten på gärningar bero på att vi fak­tiskt sak­nar en fräl­sande tro? Om så är fal­l­et bör vi ta till oss Jakobs för­man­ing, vän­da om och förtrös­ta på Jesus Kris­tus för vår fräl­sning.

När vi läs­er Jakobs ord är det lätt att tän­ka: ”Jag vill inte ha en död tro – jag måste bör­ja göra en mas­sa goda gärningar.” Det behöver inte vara fel i sig. Vi behöver påmin­nas om vik­ten av att leva ut vår tro i han­dling. Och vi behöver ständigt fat­ta beslut om att göra det. Men det avgörande är på vilken grund vi fat­tar beslutet – utifrån tron eller bara ett vil­jebeslut.

Bör­jar vi i gärningar­na, bör­jar vi i fel ände. Det är som att ett dött träd skulle bestäm­ma sig för att bära frukt – det går inte. På sam­ma sätt är det med dig och mig. Vi måste först bli levan­degjor­da – föd­da på nytt – genom tron på Jesus Kris­tus, för att kun­na bära den frukt som Bibeln talar om. Vi får inte en fräl­sande tro genom att försö­ka efter­lik­na Jesus, utan vi läng­tar efter att efter­lik­na Jesus där­för att vi har en fräl­sande tro. Tron kom­mer först och sedan gärningar­na. Och tron led­er alltid till, och vis­ar sig i, gärningar. Jakob skriv­er i vers 18: ”Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar.”

Tron på Jesus Kris­tus inte bara frälser oss utan hel­gar oss ock­så. Det är Guds nåd och kraft genom oss som led­er till ett för­vand­lat liv. Vi kan äga en fräl­sande tro men ändå sak­na gärningar, när vi blir påmin­da om det bör vi vän­da om. För synd är inte bara att göra det som är fel, utan ock­så att und­vi­ka att göra det som är rätt. Men vi bör inte vän­da oss till vår egen kraft, utan till Guds kraft, och be om förnyad nåd till ett för­vand­lat liv. Ja, vi behöver ständigt be om den­na för­van­dling. På det sät­tet är Jakobs ord ock­så upp­muntrande: Om tron är levande, kom­mer den att bära frukt.

Om vi för­blir i Jesus – i hans ord och kär­lek (Joh 15:1–17) – har vi hans egna löften om vad det led­er till: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå” (Joh 15:16). Utan Jesus kan vi ingent­ing göra (Joh 15:7), men om vi för­blir i hon­om kom­mer vi ofrånkom­li­gen att bära rik frukt. Så låt oss ständigt bör­ja där och åter­vän­da dit – till beroen­det av Jesus Kris­tus och gemen­skapen med hon­om. När vi bris­ter i gärningar, låt oss då ta det på all­var – men låt det leda till ett ännu större beroende av hans nåd och kraft, inte av vår egen för­må­ga.