Vad gör vi när vi tap­par kon­trol­len? När vi står inför något över­mäk­tigt, något vi omöj­li­gen kla­rar av på egen hand? När vår egen kraft och för­må­ga inte räc­ker till? När vi sak­nar både lös­ning­ar och utvägar?

Då bör vi göra det vi egent­li­gen all­tid bor­de göra, vän­da oss i bön till honom ”(…) som kan göra långt myc­ket mer än allt vi ber om eller tän­ker oss genom den kraft som ver­kar i oss” (Ef 3:20). Svå­rig­he­ter uppen­ba­rar det som all­tid är sant: ”Utan mig kan ni ingen­ting göra” (Joh 15:20). Men vi behö­ver ock­så påmin­nas om det mot­sat­ta: att ingen­ting är omöj­ligt för Gud. 

Moa­bi­ter­na och ammo­ni­ter­na var på väg mot Jeru­sa­lem för att stri­da mot kung Jos­ha­fat och Juda. Till­sam­mans var de en över­mäk­tig fien­de som Juda omöj­li­gen kun­de beseg­ra i egen mili­tär kraft. Vad gjor­de då kung Jos­ha­fat? Såg han till att mönst­ra armén och hit­ta så många dug­li­ga kri­ga­re som möj­ligt för att för­sö­ka beseg­ra fien­den? Sök­te han hjälp hos and­ra stor­mak­ter, som and­ra kung­ar före och efter honom hade gjort? Gav han upp och över­läm­na­de sig till fienden?

Nej, Jos­ha­fat insåg vem som verk­li­gen har mak­ten och vil­ka som inte hade det. Det var var­ken han själv eller någon annan i Juda folk – men inte hel­ler ammo­ni­ter­na eller moa­bi­ter­na eller någon annan stor­makt, oav­sett hur många de var. Han hade för­stått det Psal­ta­ren 33:16–19 säger:

”En kung seg­rar inte genom stor armé, en hjäl­te räd­dar sig inte genom stor styr­ka. En häst ger ing­et hopp om seger, med all sin kraft räd­dar den inte. Men HER­RENS ögon ser till dem som vör­dar honom, till dem som hop­pas på hans nåd, för att räd­da deras själ från döden och hål­la dem vid liv i hung­erns tid.” 

Det syns ock­så i hans bön, när han ber till:

”Gud i him­len… den som råder över alla hedna­fol­kens riken… I din hand är kraft och makt, och det finns ing­en som kan stå dig emot.” (2 Krön 20:6).

Jos­ha­fat gör det du och jag all­tid bör göra när vi ställs inför något över­mäk­tigt (eller ja – det vi bör göra i livets alla situ­a­tio­ner): han vän­der sig till Gud i bön och söker hjälp hos honom. Och han gör det inte ensam — vil­ket vi inte hel­ler bör göra — utan han sam­lar hela fol­ket och utly­ser en fas­ta över hela lan­det (20:3–5). Sam­ti­digt som han påmin­ner sig om Guds makt och stor­het, bekän­ner han – som vi såg i den inle­dan­de ver­sen – sin egen van­makt och oför­måga. De har ing­en kraft, inga lös­ning­ar, inga utvä­gar – de är helt enkelt helt hopp­lö­sa. I sig själ­va. Men istäl­let för att fäs­ta blic­ken på sig själ­va eller and­ra män­ni­skor eller omstän­dig­he­ter, vän­der Jos­ha­fat blic­ken mot Her­ren. Han söker honom, ropar till honom, utgju­ter sitt hjär­ta inför honom, vän­tar på honom och hop­pas på hjälp från honom.

Gud sva­rar sedan Jos­ha­fat och folket:

”Var inte räd­da eller mod­lö­sa inför den­na sto­ra ska­ra, för stri­den är inte er utan Guds” (20:15). 

Gud upp­ma­nar dem sedan att gå ut och möta fien­den, men de ska inte stri­da. De “(..) ska bara sti­ga fram och stå stil­la, och ni ska få se HER­RENS fräls­ning” (20:17). 

Jos­ha­fat och fol­ket lyss­nar på Gud och litar på honom. De går ut för att möta fien­den – med lov­sång­a­re i främs­ta ledet! Som sjung­er: ”Tac­ka HER­REN, evig är hans nåd” (20:21). Och när de når fram till fien­den, är stri­den redan avgjord. Gud har ingri­pit och beseg­rat dem. 

Gud behöv­de inte Jos­ha­fats eller fol­kets styr­ka för att vin­na segern. Det kla­rar han utan pro­blem själv. Vad Gud vil­le se hos dem var istäl­let tillit och bero­en­de: att de vän­de sig till honom i bön. Det­sam­ma gäl­ler dig och mig. 

Bibeln är full av lik­nan­de berät­tel­ser, där Guds folk står inför över­mäk­ti­ga fien­der och upp­ma­nas att inte stri­da utan istäl­let lita på att Gud vin­ner segern. Att stå stil­la och för­trös­ta på honom.

Det kan vara smärt­samt att inse sin egen kraft­lös­het och för­lo­ra kon­trol­len. Men det är ock­så djupt befri­an­de – om vi vän­der vår blick till honom som har all makt och vän­tar på honom. Befri­el­sen lig­ger i att göra som Jos­ha­fat gjor­de: att erkän­na sin oför­måga och hjälp­lös­het – “jag kan inte, jag har inga lös­ning­ar” – och sam­ti­digt vän­da sig till Gud och hop­pas på honom. För som vi läs­te: Guds ögon är vän­da till dem som vör­dar honom och hop­pas på hans nåd.

Så låt oss gång på gång göra som Jos­ha­fat: läg­ga ner våra egna för­sök, erkän­na vår oför­måga och ropa till honom ”…. som kan göra långt myc­ket mer än allt vi ber om eller tän­ker oss genom den kraft som ver­kar i oss” (Ef 3:20). Vårt hopp står till honom. Han vill ge oss av sin nåd och kraft. Han ver­kar även när vi inte ser det eller för­står det. Där­för fort­sät­ter vi att vän­da vår blick till honom.