Vad gör vi när vi tap­par kon­trollen? När vi står inför något över­mäk­tigt, något vi omöjli­gen klarar av på egen hand? När vår egen kraft och för­må­ga inte räck­er till? När vi sak­nar både lös­ningar och utvä­gar?

Då bör vi göra det vi egentli­gen alltid bor­de göra, vän­da oss i bön till hon­om ”(…) som kan göra långt myck­et mer än allt vi ber om eller tänker oss genom den kraft som verkar i oss” (Ef 3:20). Svårigheter uppen­barar det som alltid är sant: ”Utan mig kan ni ingent­ing göra” (Joh 15:20). Men vi behöver ock­så påmin­nas om det mot­sat­ta: att ingent­ing är omöjligt för Gud. 

Moabiter­na och ammoniter­na var på väg mot Jerusalem för att stri­da mot kung Joshafat och Juda. Till­sam­mans var de en över­mäk­tig fiende som Juda omöjli­gen kunde beseg­ra i egen mil­itär kraft. Vad gjorde då kung Joshafat? Såg han till att mön­stra armén och hit­ta så mån­ga dug­li­ga kri­gare som möjligt för att försö­ka beseg­ra fien­den? Sök­te han hjälp hos andra stor­mak­ter, som andra kun­gar före och efter hon­om hade gjort? Gav han upp och över­läm­nade sig till fien­den?

Nej, Joshafat insåg vem som verk­li­gen har mak­ten och vil­ka som inte hade det. Det var varken han själv eller någon annan i Juda folk – men inte heller ammoniter­na eller moabiter­na eller någon annan stor­makt, oavsett hur mån­ga de var. Han hade förstått det Psaltaren 33:16–19 säger:

”En kung seg­rar inte genom stor armé, en hjälte räd­dar sig inte genom stor styr­ka. En häst ger inget hopp om seger, med all sin kraft räd­dar den inte. Men HERRENS ögon ser till dem som vör­dar hon­om, till dem som hop­pas på hans nåd, för att räd­da deras själ från döden och hål­la dem vid liv i hungerns tid.” 

Det syns ock­så i hans bön, när han ber till:

”Gud i himlen… den som råder över alla hed­nafolkens riken… I din hand är kraft och makt, och det finns ingen som kan stå dig emot.” (2 Krön 20:6).

Joshafat gör det du och jag alltid bör göra när vi ställs inför något över­mäk­tigt (eller ja – det vi bör göra i livets alla sit­u­a­tion­er): han vän­der sig till Gud i bön och sök­er hjälp hos hon­om. Och han gör det inte ensam — vilket vi inte heller bör göra — utan han sam­lar hela folket och utl­yser en fas­ta över hela lan­det (20:3–5). Sam­tidigt som han påmin­ner sig om Guds makt och storhet, bekän­ner han – som vi såg i den inledande versen – sin egen van­makt och oför­må­ga. De har ingen kraft, inga lös­ningar, inga utvä­gar – de är helt enkelt helt hop­plösa. I sig själ­va. Men istäl­let för att fäs­ta blick­en på sig själ­va eller andra män­niskor eller omständigheter, vän­der Joshafat blick­en mot Her­ren. Han sök­er hon­om, ropar till hon­om, utgjuter sitt hjär­ta inför hon­om, vän­tar på hon­om och hop­pas på hjälp från hon­om.

Gud svarar sedan Joshafat och folket:

”Var inte räd­da eller mod­lösa inför den­na sto­ra skara, för stri­den är inte er utan Guds” (20:15). 

Gud upp­ma­nar dem sedan att gå ut och möta fien­den, men de ska inte stri­da. De “(..) ska bara sti­ga fram och stå stil­la, och ni ska få se HERRENS fräl­sning” (20:17). 

Joshafat och folket lyssnar på Gud och litar på hon­om. De går ut för att möta fien­den – med lovsån­gare i främ­s­ta ledet! Som sjunger: ”Tac­ka HERREN, evig är hans nåd” (20:21). Och när de når fram till fien­den, är stri­den redan avgjord. Gud har ingrip­it och beseg­rat dem. 

Gud behövde inte Joshafats eller folkets styr­ka för att vin­na segern. Det klarar han utan prob­lem själv. Vad Gud ville se hos dem var istäl­let tillit och beroende: att de vände sig till hon­om i bön. Det­sam­ma gäller dig och mig. 

Bibeln är full av lik­nande berät­telser, där Guds folk står inför över­mäk­ti­ga fien­der och upp­manas att inte stri­da utan istäl­let lita på att Gud vin­ner segern. Att stå stil­la och förtrös­ta på hon­om.

Det kan vara smärt­samt att inse sin egen kraftlöshet och för­lo­ra kon­trollen. Men det är ock­så djupt befriande – om vi vän­der vår blick till hon­om som har all makt och vän­tar på hon­om. Befrielsen lig­ger i att göra som Joshafat gjorde: att erkän­na sin oför­må­ga och hjälplöshet – “jag kan inte, jag har inga lös­ningar” – och sam­tidigt vän­da sig till Gud och hop­pas på hon­om. För som vi läste: Guds ögon är vän­da till dem som vör­dar hon­om och hop­pas på hans nåd.

Så låt oss gång på gång göra som Joshafat: läg­ga ner våra egna försök, erkän­na vår oför­må­ga och ropa till hon­om ”…. som kan göra långt myck­et mer än allt vi ber om eller tänker oss genom den kraft som verkar i oss” (Ef 3:20). Vårt hopp står till hon­om. Han vill ge oss av sin nåd och kraft. Han verkar även när vi inte ser det eller förstår det. Där­för fort­sät­ter vi att vän­da vår blick till hon­om.