”I have a dream…” eller på svens­ka: ”Jag har en dröm…” — kän­ner du igen de beving­a­de orden? De kom­mer från Mar­tin Lut­her Kings beröm­da tal vid Lin­coln­mo­nu­men­tet i Washing­ton 1963, där han beskrev sin vision för framtiden.

Jag bär ock­så på en dröm. En läng­tan som jag burit med mig under en läng­re tid och som vux­it sig allt star­ka­re – för mig själv, för min familj och för våra för­sam­ling­ar. Den sam­man­fat­tas på ett bra sätt i lär­jung­ar­nas ord till Jesus: ”Her­re, lär oss att be.” Det är min bön – för dig och mig och våra för­sam­ling­ar – att Jesus skul­le lära oss att be. Att han under de kom­man­de åren skul­le leda oss in i ett stör­re bero­en­de av honom, och där­i­ge­nom en dju­pa­re läng­tan efter bön.
Vi ser i tex­ten att lär­jung­ar­nas frå­ga kom­mer efter att Jesus själv har bett. Det mönst­ret åter­kom­mer gång på gång i evan­ge­li­er­na: Jesus går upp tidigt för att söka en enskild plats där han kan be (Mark 1:35), han drar sig ofta undan till öde trak­ter (Luk 5:16), han ber hela nät­ter (Luk 6:12). Han ber före vik­ti­ga hän­del­ser: vid sitt dop (Luk 3:21–22), innan han utväl­jer sina lär­jung­ar (Luk 6:12–13), och i Get­se­ma­ne inför kor­set (Matt 26:36–44). Han ber till­sam­mans med sina lär­jung­ar (Luk 9:28–29), han ber för and­ra – för Petrus (Luk 22:32), för sina lär­jung­ar och för oss (Joh 17). Ja, till och med på kor­set, mitt i det fruk­tans­vär­da lidan­det, ber han för sina fien­der (Luk 23:34). Jesu liv var helt enkelt genom­sy­rat av bön.

Var­för? Jag tror vi hit­tar sva­ret i Jesu egna ord i Joh 5:19: ”Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra.” Det hand­lar om bero­en­de. Jesus var full­kom­ligt bero­en­de av Fadern, genom Andens kraft, i allt han gjor­de. Han säger inte att han kan göra en del saker på egen hand – han säger: ing­et av mig själv. Lik­nan­de ord säger han till sina lär­jung­ar: “Utan mig kan ni ingen­ting göra.” (Joh 15:5)

Jesus kun­de inte göra något utan Fadern och det­sam­ma gäl­ler oss: utan honom kan vi ingen­ting göra.

När vi inser vårt dju­pa bero­en­de av Jesus, då inser vi ock­så vårt dju­pa behov av bön. Ja, då kan vi inte annat än att bör­ja be – för allt och i livets alla situ­a­tio­ner. För utan honom kan vi ingen­ting göra. När den san­ning­en verk­li­gen får grepp om våra hjär­tan, slu­tar bönen att vara ett bor­de – en plikt – och blir istäl­let en läng­tan, en abso­lut nöd­vän­dig­het. Som att andas. Utan syre kan vi inte leva, och utan bön kan vi ingen­ting göra.

Som Tre­vor sat­te fing­ret på i sön­da­gens pre­di­kan: det bör­jar med att Gud avslö­jar vår hjälp­lös­het för att vi ska söka honom. (Om du inte hade möj­lig­het att vara med i sön­dags, gå gär­na in på hem­si­dan och lyss­na på pre­di­kan.)

Så, jag har en dröm och en läng­tan för mitt liv och för våra för­sam­ling­ar: att Her­ren skul­le lära oss att be. Vi behö­ver inte bara bör­ja be utan vi behö­ver först be Jesus om hjälp att vil­ja be. Be att han ska ge oss insik­ten om hur bero­en­de vi är av honom. Be att han ska visa oss hur vi ska be, vad vi ska be för och att han ska väc­ka en läng­tan efter bön i oss. Och att vi verk­li­gen ska för­stå att genom bönen sker all för­änd­ring:
”Han (…) kan göra långt myc­ket mer än allt vi ber om eller tän­ker oss, genom den kraft som ver­kar i oss.” (Ef 3:20)

Vill du dela den­na bön och läng­tan med mig – för ditt liv och för våra för­sam­ling­ar? Att Her­ren skul­le leda oss till en dju­pa­re insikt om vårt bero­en­de av honom, och där­i­ge­nom lära oss att be. Att vi skul­le få lära kän­na honom än mer.Och att han skul­le ge oss mind­re tro på vår egen kraft och stör­re tro på vad han kan göra.
Det är min läng­tan och bön. Jag hop­pas du vill dela den med mig.

Men fram­för allt vill jag upp­ma­na dig att bör­ja be för det­ta, att Gud ska leda oss in i detta.