När ber du and­ra om hjälp? 

Jag tror att sva­ret är gans­ka enkelt – när du inte kla­rar det du vill göra själv. Så länge jag kla­rar mig själv kom­mer jag inte be om hjälp, men när jag inte kla­rar mig tving­as jag göra det. Så är det i rela­tion till män­ni­skor, och så är det i rela­tion till Gud – om vi tror att vi kla­rar saker själ­va kom­mer vi inte att söka Gud i bön. Av den enk­la orsa­ken att vi inte kom­mer att behö­va det – eller sna­ra­re tro oss behö­va det.

För­ra vec­kan dela­de jag min läng­tan att vi som för­sam­ling ska växa i bönen. De kom­man­de vec­kor­na tänk­te jag där­för tit­ta på någ­ra frå­gor kopp­la­de till det­ta. Vi bör­jar idag med frå­gan: Vad hind­rar oss från att be? 

Här föl­jer någ­ra hin­der jag sett i mitt eget liv, som jag tror även kan stäm­ma in på dig.

Vi klarar oss själva

Jag var inne på det för­ra vec­kan och även i inled­ning­en, men det tål att upp­re­pas. Kla­rar vi oss själ­va kom­mer vi inte att be. Kla­rar jag av att skö­ta mitt eget liv, min familj och för­sam­ling­en i egen kraft, genom pla­ne­ran­de och för­må­ga, då kom­mer jag inte hel­ler att be – eller rät­ta­re sagt, jag kom­mer inte att behö­va be eftersom jag löser allt själv.

Det är först när jag inser min hjälp­lös­het som jag i bön kom­mer bör­ja ropa: ”Gud, hjälp mig!”. Det är något gott och rik­tigt – Gud söker inte själv­till­räck­li­ga och star­ka män­ni­skor utan behö­van­de och sva­ga män­ni­skor som litar på en stark och till­räck­lig Gud. Vi behö­ver slu­ta mot­ar­be­ta vår svag­het och otill­räck­lig­het och istäl­let se den och låta den leda oss till bön och ett dju­pa­re bero­en­de av Gud. Ofta är det svå­rig­he­ter, mot­stånd och lidan­de som både hjäl­per oss och tving­ar oss till insik­ten om vår hjälp­lös­het, och som där­i­ge­nom lär oss att be.

Vi har kontrollen

I vårt moder­na sam­häl­le med all tek­nik och medi­cin luras vi att tro att män­ni­skan kan bestäm­ma över, sty­ra och kon­trol­le­ra allt. Vi gör allt för att behål­la kon­trol­len själ­va – allt för att und­vi­ka att se vår hjälp­lös­het och behö­va vän­da oss till någon annan, fram­för allt till en Gud som är oänd­ligt myc­ket stör­re än oss själ­va. Vil­jan att själ­va behål­la kon­trol­len hind­rar oss från att be.

Den både smärt­sam­ma och befri­an­de san­ning­en är den­na: du kon­trol­le­rar ingen­ting, men Gud har kon­troll över allt. Lita på honom! Den­na insikt befri­ar oss att i gläd­je kun­na släp­pa vårt kramp­ak­ti­ga grepp om våra egna och and­ras liv och istäl­let över­lå­ta dem till honom som råder och styr över allt. Den Gud som ska­pat allt utan ens behö­va lyf­ta ett fing­er, som råder och styr över hela uni­ver­sum – han är mer än kapa­bel att leda, hjäl­pa och för­änd­ra alla situ­a­tio­ner jag står i.

Vi tror inte att Gud kan gripa in 

När Gud lovar att den 90-åri­ga Sara ska föda barn skrat­tar hon åt tan­ken, eftersom det var full­kom­ligt omöj­ligt mänsk­ligt sett. Gud stäl­ler där­ef­ter frå­gan till Sara: ”Skul­le något vara omöj­ligt för HER­REN?” (1 Mos 18:14).

En anled­ning till att vi inte ber är att vi inte tror att det kom­mer inne­bä­ra någon för­änd­ring. Vi har anam­mat det moder­na veten­skap­li­ga tän­kan­det som bort­ser från Gud och en över­na­tur­lig verk­lig­het. Vi tror inte att Gud kan gri­pa in och göra långt mer än allt vi ber om eller tän­ker oss (Ef 3:20). Så istäl­let för att be till Gud för­sö­ker vi lösa pro­ble­men själ­va eller ger upp tan­ken på förändring. 

Sva­ret på Guds frå­ga till Sara är: Nej! Det finns ingen­ting som är omöj­ligt för Gud. Mänsk­ligt sett är det full­stän­digt omöj­ligt att en 90-åring skul­le kun­na föda barn, men inte för den Gud som genom sitt Ord ska­pat och upp­rätt­hål­ler hela uni­ver­sum. Om vi inser det­ta kom­mer vi ock­så att be. Sva­ret kanske inte kom­mer direkt, och vi behö­ver då be uthål­ligt. Vi behö­ver lära oss att vän­ta. Sva­ret kanske inte blir som vi har tänkt oss, men låt oss ald­rig tap­pa tron på att Gud som kan göra omöjliga.

Vi tycker att bön är ineffektivt

Är vi vana vid att arbe­ta och fixa saker kan bönen upp­le­vas som inef­fek­tiv och resul­tat­lös. Det är till exem­pel enkla­re att sam­las till en pla­ne­rings­dag eller arbets­dag än att sam­las till en böne­dag. Det först­nämn­da ger syn­li­ga, direk­ta och mät­ba­ra resul­tat, medan det sist­nämn­da inte gör det på sam­ma sätt. Och vi har betyd­ligt lät­ta­re att för­hål­la oss till det syn­li­ga än till det osynliga.

Jesus viss­te om det­ta pro­blem. När han under­vi­sa­de lär­jung­ar­na om bön i Bergs­pre­di­kan (Matt 6) tala­de han om att bönen ska ske i ”kam­ma­ren… i det för­dol­da” – allt­så där ing­en ser dig, kan beröm­ma dig eller mäta resul­ta­tet. Men Jesus visar oss var moti­va­tio­nen ska fin­nas: ”Då ska din Far, som ser i det för­dol­da, belö­na dig” (Matt 6:6).

Vi har svårt att stanna upp

Med alla dis­trak­tio­ner runt omkring oss har vi idag svå­ra­re än någon­sin att stan­na upp. All ”dötid” kan vi fyl­la med skär­mar, och när vi väl tar oss tiden att stan­na upp är ris­ken att våra huvu­den är så fyll­da att vi har svårt att bli stilla.

Som krist­na mås­te vi ha en stra­te­gi för mobi­lens infly­tan­de i våra liv och hur vi använ­der den. Om vi inte styr över hur myc­ket tid tar från oss, kom­mer den att sty­ra över oss och ta allt­mer tid från oss.

Tid till still­het och bön kom­mer ald­rig plöts­ligt till oss. Vi behö­ver pri­o­ri­te­ra den och bestäm­ma oss för att ta den – helst en bestämd tid var­je dag (eller som för­sam­ling en bestämd tid var­je vec­ka). Läng­den på tiden är mind­re vik­tig än regelbundenheten.

Vi tvivlar på Guds godhet

En annan anled­ning till att vi inte ber är att vi tviv­lar på Guds god­het. Vi litar inte på att han verk­li­gen vill oss det bäs­ta och att hans vägar är oänd­ligt myc­ket bätt­re än våra. Där­för vågar vi inte hel­ler helt över­lå­ta våra liv, våra famil­jer och våra för­sam­ling­ar i hans händer.

Jag låter Jesus sva­ra på det­ta: ”Om nu ni som är onda för­står att ge goda gåvor till era barn, hur myc­ket mer ska då inte er Far i him­len ge den heli­ge Ande åt dem som ber honom?” (Luk 11:13). Och även Pau­lus: ”Han som inte sko­na­de sin egen Son utan utläm­na­de honom för oss alla, hur skul­le han kun­na annat än att ock­så skän­ka oss allt med honom?” (Rom 8:32).

Gud är oänd­ligt god. Det finns ing­et mör­ker i honom, utan bara ljus. Om vi över­lå­ter allt i våra liv till honom kan vi vara fullt för­vis­sa­de om att han kom­mer att göra det abso­lut bäs­ta – enligt sin oänd­li­ga vis­het och inte enligt vår. Och vi kan lita på att han har goda syf­ten för oss, även när vi går genom svå­rig­he­ter och i döds­skug­gans dal.

Vi vet inte hur vi ska be?

Som en liten cliff­hang­er till näs­ta vec­ka: En sista orsak till att vi inte ber kan vara att vi inte vet hur vi ska be – med vil­ka ord vi ska be. När lär­jung­ar­na i Lukas 11 bad Jesus att lära dem att be, gav han dem bönen ”Fader vår” (Luk 11:2–4). Näs­ta vec­ka kom­mer vi att tit­ta mer på den och frå­gan hur vi ska be.