När ber du andra om hjälp?

Jag tror att svaret är gan­s­ka enkelt – när du inte klarar det du vill göra själv. Så länge jag klarar mig själv kom­mer jag inte be om hjälp, men när jag inte klarar mig tvin­gas jag göra det. Så är det i rela­tion till män­niskor, och så är det i rela­tion till Gud – om vi tror att vi klarar sak­er själ­va kom­mer vi inte att söka Gud i bön. Av den enkla orsak­en att vi inte kom­mer att behö­va det – eller snarare tro oss behö­va det.

För­ra veck­an delade jag min läng­tan att vi som för­sam­ling ska växa i bönen. De kom­mande veck­o­r­na tänk­te jag där­för tit­ta på några frå­gor kop­plade till det­ta. Vi bör­jar idag med frå­gan: Vad hin­drar oss från att be? 

Här föl­jer några hin­der jag sett i mitt eget liv, som jag tror även kan stäm­ma in på dig.

Vi klarar oss själva

Jag var inne på det för­ra veck­an och även i inled­nin­gen, men det tål att upprepas. Klarar vi oss själ­va kom­mer vi inte att be. Klarar jag av att skö­ta mitt eget liv, min familj och för­sam­lin­gen i egen kraft, genom planerande och för­må­ga, då kom­mer jag inte heller att be – eller rättare sagt, jag kom­mer inte att behö­va be efter­som jag lös­er allt själv.

Det är först när jag inser min hjälplöshet som jag i bön kom­mer bör­ja ropa: ”Gud, hjälp mig!”. Det är något gott och rik­tigt – Gud sök­er inte självtill­räck­li­ga och star­ka män­niskor utan behö­vande och sva­ga män­niskor som litar på en stark och till­räck­lig Gud. Vi behöver slu­ta motar­be­ta vår svaghet och otill­räck­lighet och istäl­let se den och låta den leda oss till bön och ett dju­pare beroende av Gud. Ofta är det svårigheter, mot­stånd och lidande som både hjälper oss och tvin­gar oss till insik­ten om vår hjälplöshet, och som därigenom lär oss att be.

Vi har kontrollen

I vårt mod­er­na samhälle med all teknik och med­i­cin luras vi att tro att män­niskan kan bestäm­ma över, styra och kon­trollera allt. Vi gör allt för att behål­la kon­trollen själ­va – allt för att und­vi­ka att se vår hjälplöshet och behö­va vän­da oss till någon annan, fram­för allt till en Gud som är oändligt myck­et större än oss själ­va. Vil­jan att själ­va behål­la kon­trollen hin­drar oss från att be.

Den både smärt­sam­ma och befriande san­nin­gen är den­na: du kon­troller­ar ingent­ing, men Gud har kon­troll över allt. Lita på hon­om! Den­na insikt befri­ar oss att i gläd­je kun­na släp­pa vårt kram­pak­ti­ga grepp om våra egna och andras liv och istäl­let över­lå­ta dem till hon­om som råder och styr över allt. Den Gud som ska­p­at allt utan ens behö­va lyf­ta ett fin­ger, som råder och styr över hela uni­ver­sum – han är mer än kapa­bel att leda, hjäl­pa och förän­dra alla sit­u­a­tion­er jag står i.

Vi tror inte att Gud kan gripa in 

När Gud lovar att den 90-åri­ga Sara ska föda barn skrat­tar hon åt tanken, efter­som det var ful­lkom­ligt omöjligt män­skligt sett. Gud ställer därefter frå­gan till Sara: ”Skulle något vara omöjligt för HERREN?” (1 Mos 18:14).

En anled­ning till att vi inte ber är att vi inte tror att det kom­mer innebära någon förän­dring. Vi har anam­mat det mod­er­na veten­skapli­ga tänkan­det som bortser från Gud och en över­naturlig verk­lighet. Vi tror inte att Gud kan gri­pa in och göra långt mer än allt vi ber om eller tänker oss (Ef 3:20). Så istäl­let för att be till Gud försök­er vi lösa prob­le­men själ­va eller ger upp tanken på förän­dring. 

Svaret på Guds frå­ga till Sara är: Nej! Det finns ingent­ing som är omöjligt för Gud. Män­skligt sett är det full­ständigt omöjligt att en 90-åring skulle kun­na föda barn, men inte för den Gud som genom sitt Ord ska­p­at och upprät­thåller hela uni­ver­sum. Om vi inser det­ta kom­mer vi ock­så att be. Svaret kanske inte kom­mer direkt, och vi behöver då be uthål­ligt. Vi behöver lära oss att vän­ta. Svaret kanske inte blir som vi har tänkt oss, men låt oss aldrig tap­pa tron på att Gud som kan göra omöjli­ga.

Vi tycker att bön är ineffektivt

Är vi vana vid att arbe­ta och fixa sak­er kan bönen uppl­evas som inef­fek­tiv och resul­tatlös. Det är till exem­pel enklare att sam­las till en planer­ings­dag eller arbets­dag än att sam­las till en bönedag. Det först­näm­n­da ger syn­li­ga, direk­ta och mät­bara resul­tat, medan det sist­näm­n­da inte gör det på sam­ma sätt. Och vi har bety­dligt lättare att förhål­la oss till det syn­li­ga än till det osyn­li­ga.

Jesus vis­ste om det­ta prob­lem. När han under­visade lär­jun­gar­na om bön i Bergspredikan (Matt 6) talade han om att bönen ska ske i ”kam­maren… i det för­dol­da” – allt­så där ingen ser dig, kan beröm­ma dig eller mäta resul­tatet. Men Jesus vis­ar oss var moti­va­tio­nen ska finnas: ”Då ska din Far, som ser i det för­dol­da, belö­na dig” (Matt 6:6).

Vi har svårt att stanna upp

Med alla dis­trak­tion­er runt omkring oss har vi idag svårare än någon­sin att stan­na upp. All ”dötid” kan vi fyl­la med skär­mar, och när vi väl tar oss tiden att stan­na upp är risken att våra huvu­den är så fyll­da att vi har svårt att bli stil­la.

Som krist­na måste vi ha en strate­gi för mobilens infly­tande i våra liv och hur vi använ­der den. Om vi inte styr över hur myck­et tid tar från oss, kom­mer den att styra över oss och ta allt­mer tid från oss.

Tid till still­het och bön kom­mer aldrig plöt­sligt till oss. Vi behöver pri­or­it­era den och bestäm­ma oss för att ta den – helst en bestämd tid var­je dag (eller som för­sam­ling en bestämd tid var­je vec­ka). Läng­den på tiden är min­dre vik­tig än regel­bun­den­heten.

Vi tvivlar på Guds godhet

En annan anled­ning till att vi inte ber är att vi tvivlar på Guds god­het. Vi litar inte på att han verk­li­gen vill oss det bäs­ta och att hans vägar är oändligt myck­et bät­tre än våra. Där­för vågar vi inte heller helt över­lå­ta våra liv, våra famil­jer och våra för­sam­lin­gar i hans hän­der.

Jag låter Jesus svara på det­ta: ”Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur myck­et mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber hon­om?” (Luk 11:13). Och även Paulus: ”Han som inte skon­ade sin egen Son utan utläm­nade hon­om för oss alla, hur skulle han kun­na annat än att ock­så skän­ka oss allt med hon­om?” (Rom 8:32).

Gud är oändligt god. Det finns inget mörk­er i hon­om, utan bara ljus. Om vi över­låter allt i våra liv till hon­om kan vi vara fullt förvis­sade om att han kom­mer att göra det abso­lut bäs­ta – enligt sin oändli­ga vishet och inte enligt vår. Och vi kan lita på att han har goda syften för oss, även när vi går genom svårigheter och i dödsskug­gans dal.

Vi vet inte hur vi ska be?

Som en liten cliffhang­er till näs­ta vec­ka: En sista orsak till att vi inte ber kan vara att vi inte vet hur vi ska be – med vil­ka ord vi ska be. När lär­jun­gar­na i Lukas 11 bad Jesus att lära dem att be, gav han dem bönen ”Fad­er vår” (Luk 11:2–4). Näs­ta vec­ka kom­mer vi att tit­ta mer på den och frå­gan hur vi ska be.