Som för­äl­der är ett av de abso­lut under­ba­ras­te orden man kan höra ”Pap­pa” (eller ”Mam­ma”). Det är ett pri­vi­le­gi­um och något stort att få kal­las så. Sam­ti­digt kan det ibland vara ett av de job­bi­gas­te orden. När bar­nen vill berät­ta om pre­cis allt (och jag tyc­ker att jag inte har tiden) eller när de tja­tar ihjäl sig om saker de vill ha. Men just här tror jag att vi kan lära oss något om hur vi ska be.

Som kris­ten vill man be, men det är inte all­tid man vet hur, allt­så med vil­ka ord. I fri­kyr­kan har det ibland fun­nits ett mot­stånd mot fär­dig­skriv­na böner. Vi vill att bönen ska vara fri, med egna ord och från hjär­tat. På sena­re tid har det där­e­mot bli­vit allt van­li­ga­re att använ­da fär­dig­skriv­na böner. Det är olyck­ligt om det­ta ställs mot varand­ra. Våra böner bör näm­li­gen inte vara anting­en eller, utan både och.

Färdigskriven bön

När lär­jung­ar­na frå­gar om Jesus kan lära dem att be, sva­rar han med att ge dem bönen Fader vår / Vår Fader. Han säger inte att de kan använ­da sig av den bönen, utan: ”När ni ber ska ni säga…”

Jag tror inte att Jesus menar att vi endast får använ­da des­sa ord i våra böner. Där­e­mot tror jag att han vill under­stry­ka att våra böner behö­ver utgå från och präglas av bib­liskt inne­håll. Vi kan med säker­het veta att Jesus använ­de Psal­ta­ren som sin ”bön­bok” och vi har någ­ra exem­pel på det (se bl.a. Matt 27:46; Luk 23:46). Ett annat exem­pel är Maria, Jesu mor, vars lov­sång i Lukas 1:46–55 ”dry­per” av bib­liskt inne­håll. Genom hela histo­ri­en har Guds folk låtit Guds ord leda och for­ma sina böner.

Om vi enbart ber med egna ord finns ris­ken att vi fast­nar i böner som hand­lar mest om oss själ­va och våra när­mas­te. Bibeln hjäl­per oss att vid­ga vyer­na och be för det Gud vill att vi ska be om. Fader vår bör­jar till exem­pel inte med våra behov, utan med att Guds namn ska bli hel­gat, Guds rike ska kom­ma och Guds vil­ja ska. Först där­ef­ter kom­mer vi till våra behov, och då om något så grund­läg­gan­de som bröd för dagen.

När du ber, låt där­för Bibeln for­ma dina böner. Låt bibel­tex­ten du läser leda dig in i bön. Använd Fader vår som möns­ter och lägg till egna ord. Använd någon av Psal­ta­rens många böner. Eller be med i Pau­lus böner (ex. Ef 1:15–23; 3:14–21; Fil 1:3–11; Kol 1:9–14; 1 Tess 3:11–13; Rom 15:5–6, 13). Men låt inte orden stan­na vid att bli tom­ma ord. Begrun­da dem, låt dem sjun­ka in och kom­ma från ditt hjärta.

Fri bön

Her­rens bön inleds med orden: ”Vår Far…” Det är en nyc­kel och en oer­hört vik­tig grund för våra böner. Som krist­na har vi fått nåden att bli Guds äls­ka­de barn. Han är den bäs­ta och godas­te av fäder, även den bäs­ta jor­dis­ka fadern blek­nar i jäm­fö­rel­se. Det är till vår Far vi vän­der oss i bön. Inte till vår chef, arbets­gi­va­re eller en avläg­sen vän – utan till vår Far. Han vet vad som är bäst för oss, vill ge oss det bäs­ta, äls­kar oss oänd­ligt och läng­tar efter att höra våra böner (Matt 6:8; Luk 18:7). Han läng­tar fak­tiskt mer efter att höra oss be än vi läng­tar efter att kom­ma till honom.

Låt oss där­för ”frimo­digt gå fram till nådens tron för att få barm­här­tig­het och fin­na nåd till hjälp i rätt tid.” (Heb 4:16). Låt oss vara som bar­net inför sin för­äl­der. Bar­net som vill berät­ta allt och som uthål­ligt kom­mer med sina önsk­ning­ar. Till skill­nad från jor­dis­ka för­äld­rar trött­nar ald­rig vår him­mels­ke Far på att höra oss be. Han lyss­nar all­tid och vill ge oss det som är verk­ligt gott. Där­för kan vi lyf­ta upp allt som lig­ger på vårt hjär­ta – det som tyng­er oss, allt vi har att tac­ka för och det vi vill att Gud ska förändra.

Vi får kom­ma med allt inför Gud, men vi har inte löf­tet att han all­tid ger oss exakt det vi ber om. Där­e­mot har vi löf­tet att “Guds frid, som över­går allt för­stånd, ska beva­ra era hjär­tan och era tan­kar i Kristus Jesus.” (Fil 4:7).

Låt dina böner både kom­ma från ditt hjär­ta och utgå från Guds ord. Men fram­för allt: låt din osä­ker­het inför vad du ska be leda dig till ett bero­en­de av den heli­ge Ande.

Bön ledd av Anden 

Den främs­te bed­ja­ren är ald­rig du. Det är Gud själv. Jesus bad för sina lär­jung­ar och för oss under sin tid på jor­den (se ex. Luk 22:31–32; Joh 17). Nu sit­ter han på Faderns hög­ra sida och ber stän­digt för oss (Rom 8:34). Men inte bara det: hans Ande bor i oss, ber för oss och vill hjäl­pa oss i bönen (Rom 8:26).

Påminn dig om det­ta när du ber: bönen pågår stän­digt. Be där­för den heli­ge Ande leda dig. Be honom visa dig vad du ska be för och kanske kom­mer du att tän­ka på saker du annars ald­rig hade tänkt på.