Att bli vux­en hand­lar ofta om att kla­ra sig själv och bli obe­ro­en­de. Men i Guds rike är det tvärtom: en mogen kris­ten väx­er inte bort från bero­en­det, utan dju­pa­re in i det. Vi är kal­la­de att be och leva som barn – med full tillit till vår him­mels­ke Fader.

Att växa i beroende, inte oberoende

Att gå från barn till vux­en hand­lar om att kla­ra sig mer och mer själv och bli själv­stän­dig. Bar­net lär sig tidigt att säga: ”Jag kan själv”, och den natur­li­ga utveck­ling­en är att bli allt mer obe­ro­en­de av sina för­äld­rar. Det gäl­ler i rela­tio­nen till våra jor­dis­ka för­äld­rar, men inte i rela­tio­nen till vår him­mels­ke Fader. Där är det pre­cis tvärtom: där väx­er vi genom att för­bli barn.

Frälsningen börjar och fortsätter i barnaskap 

För att över­hu­vud­ta­get kun­na ta emot fräls­ning­en behö­ver vi bli som ett barn och ta emot Guds rike på sam­ma sätt (Mark 10:16) – allt­så med sam­ma tillit och för­trös­tan som ett späd­barn har till sina för­äld­rar. Tidi­ga­re var vi inte Guds barn, utan likt ett trot­sigt barn som tror sig vara vux­et lev­de vi i upp­ror mot vår him­mels­ke Fader. Men genom fräls­ning­en föds vi på nytt och blir Guds barn (1 Joh 3:1). Fräls­ning­en bör­jar i insik­ten om att jag inte alls kla­rar mig själv – jag kan inte sona min egen synd eller leva upp till lagens krav – utan sät­ter min för­trös­tan till den rätt­fär­dig­het Gud skän­ker genom Jesus Kristus. Och det­ta gäl­ler inte bara fräls­ning­ens bör­jan utan ock­så dess fortsättning.

Vi tar emot Guds rike som barn och väx­er sedan i rela­tio­nen till honom genom att växa i bar­na­skap – i bero­en­de och tillit till vår him­mels­ke Fader. En mogen kris­ten är allt­så inte en själv­stän­dig, stark och obe­ro­en­de män­ni­ska, utan en män­ni­ska som allt­mer inser sitt bero­en­de av Fadern och sin egen svag­het. I Guds rike blir du ald­rig vux­en genom att bli obe­ro­en­de — du blir ett barn som väx­er dju­pa­re i bero­en­de. Det­ta utma­nar oss, eftersom vi är så vana vid att tän­ka tvärtom. Hela Jesu liv utgick från att han var Faderns äls­ka­de Son. Genom fräls­ning­en inbjuds vi att få sam­ma sta­tus och rela­tion och uti­från den­na grund ska vi leva hela vårt liv: att vi är Guds äls­ka­de barn.

I sön­da­gens text i Mat­teus 6, där Jesus under­vi­sar sina lär­jung­ar om bön, åter­kom­mer han hela tiden till sam­ma grund: din Far, er Far, vår Far. Som krist­na kän­ner vi Gud som vår äls­ka­de Fader. Han kal­lar oss sina, och vi får kal­la honom vår. Och ju mer vi väx­er i det­ta bar­na­skap, desto mer väx­er vi ock­så i bönen. Eller annorlun­da uttryckt: ju mer vi inser vem vår him­mels­ke Fader är – ju san­na­re bild vi får av honom – desto mer kom­mer vi vil­ja, läng­ta efter och söka honom i bön. Mot­sat­sen gäl­ler ock­så: om vi har en fel­ak­tig bild av Fadern, kom­mer vi inte hel­ler att söka eller när­ma oss honom i bön.

En sann bild av Fadern formar bönen

Många män­ni­skor bär på en fel­ak­tig bild av vad en far är, präg­lad av dåli­ga jor­dis­ka fäder, och över­för den på Gud. Men även den som haft en rela­tivt god jor­disk far har ändå en brist­fäl­lig upp­fatt­ning om Gud, om han bara tän­ker på honom som en lite bätt­re män­ni­ska. Alla män­ni­skor bär ju på synd, onds­ka och bris­ter. Alla svi­ker, alla miss­lyc­kas förr eller sena­re med att leva upp till våra för­vänt­ning­ar. Men vår him­mels­ke Fader är raka mot­sat­sen. I honom finns ing­et mör­ker och ing­en onds­ka – bara god­het, ren­het och ljus. Han är full­kom­lig i allt han gör och hål­ler all­tid det han lovat. Hos honom finns ing­en dold sida vi behö­ver akta oss för. Nej, han är helt och fullt god –och vi kan där­för helt och fullt lita på honom. Eftersom vi ald­rig mött någon som ens är i när­he­ten av det­ta, tän­ker vi instink­tivt att inte hel­ler Gud kan vara så god. Men det är han. Han är god på ett sätt som vi knappt vågar tän­ka, som vi inte kan för­stå, men som vi djupt läng­tar efter. Och ju mer vi får syn på hans oer­hör­da god­het och kär­lek, desto mer kom­mer vi att läng­ta efter att söka honom i bön.

En Fader med oerhörd omsorg 

Gud har en oer­hörd omsorg om oss som sina barn. Han vet pre­cis allt om oss (Ps 139), han kän­ner med oss i vår nöd, han trös­tar oss och har barm­här­tig­het och med­li­dan­de med oss i vår synd och hjälp­lös­het (Matt 9:36; 2 Kor 1:3–5; Heb 4:15–16). I sin sto­ra omsorg inbju­der han oss att inte bära bekym­ren själ­va, utan kas­ta dem alla på honom (1 Pet 5:7). Istäl­let för att oroa oss får vi låta honom veta alla våra önsk­ning­ar genom bön och åkal­lan med tack­sä­gel­se (Fil 4:6). Och som hans barn litar vi på att han både vet vad vi behö­ver och ger det som är gott till dem som ber honom (Matt 6:6, 32; 7:11). Han vill och kom­mer att ge oss det bäs­ta – ock­så när det inte blir som vi tänkt eller öns­kat – där­för att han vet vad som är verk­ligt gott för oss.

När vi väx­er i bar­na­ska­pet väx­er vi ock­så i bönen. Vem vill inte vara nära en sådan Far? Vem vill inte anför­tro sitt liv i hans hän­der? Vem vill för­sö­ka käm­pa i egen kraft när han som ska­pat och styr det oänd­li­ga uni­ver­sum inbju­der oss att över­lå­ta allt i hans hän­der och be om hans ingripande?