Att bli vux­en hand­lar ofta om att klara sig själv och bli oberoende. Men i Guds rike är det tvär­tom: en mogen kris­ten väx­er inte bort från beroen­det, utan dju­pare in i det. Vi är kallade att be och leva som barn – med full tillit till vår him­melske Fad­er.

Att växa i beroende, inte oberoende

Att gå från barn till vux­en hand­lar om att klara sig mer och mer själv och bli självständig. Bar­net lär sig tidigt att säga: ”Jag kan själv”, och den naturli­ga utveck­lin­gen är att bli allt mer oberoende av sina föräl­drar. Det gäller i rela­tio­nen till våra jordiska föräl­drar, men inte i rela­tio­nen till vår him­melske Fad­er. Där är det pre­cis tvär­tom: där väx­er vi genom att för­bli barn.

Frälsningen börjar och fortsätter i barnaskap 

För att över­hu­vud­taget kun­na ta emot fräl­snin­gen behöver vi bli som ett barn och ta emot Guds rike på sam­ma sätt (Mark 10:16) – allt­så med sam­ma tillit och förtrös­tan som ett späd­barn har till sina föräl­drar. Tidi­gare var vi inte Guds barn, utan likt ett trot­sigt barn som tror sig vara vux­et levde vi i uppror mot vår him­melske Fad­er. Men genom fräl­snin­gen föds vi på nytt och blir Guds barn (1 Joh 3:1). Fräl­snin­gen bör­jar i insik­ten om att jag inte alls klarar mig själv – jag kan inte sona min egen synd eller leva upp till lagens krav – utan sät­ter min förtrös­tan till den rät­tfärdighet Gud skänker genom Jesus Kris­tus. Och det­ta gäller inte bara fräl­snin­gens bör­jan utan ock­så dess fort­sät­tning.

Vi tar emot Guds rike som barn och väx­er sedan i rela­tio­nen till hon­om genom att växa i bar­naskap – i beroende och tillit till vår him­melske Fad­er. En mogen kris­ten är allt­så inte en självständig, stark och oberoende män­niska, utan en män­niska som allt­mer inser sitt beroende av Fadern och sin egen svaghet. I Guds rike blir du aldrig vux­en genom att bli oberoende — du blir ett barn som väx­er dju­pare i beroende. Det­ta utma­nar oss, efter­som vi är så vana vid att tän­ka tvär­tom. Hela Jesu liv utg­ick från att han var Faderns älskade Son. Genom fräl­snin­gen inbjuds vi att få sam­ma sta­tus och rela­tion och utifrån den­na grund ska vi leva hela vårt liv: att vi är Guds älskade barn.

I sönda­gens text i Mat­teus 6, där Jesus under­vis­ar sina lär­jun­gar om bön, återkom­mer han hela tiden till sam­ma grund: din Far, er Far, vår Far. Som krist­na kän­ner vi Gud som vår älskade Fad­er. Han kallar oss sina, och vi får kalla hon­om vår. Och ju mer vi väx­er i det­ta bar­naskap, desto mer väx­er vi ock­så i bönen. Eller annor­lun­da uttryckt: ju mer vi inser vem vår him­melske Fad­er är – ju sannare bild vi får av hon­om – desto mer kom­mer vi vil­ja, läng­ta efter och söka hon­om i bön. Mot­sat­sen gäller ock­så: om vi har en felak­tig bild av Fadern, kom­mer vi inte heller att söka eller när­ma oss hon­om i bön.

En sann bild av Fadern formar bönen

Mån­ga män­niskor bär på en felak­tig bild av vad en far är, präglad av dåli­ga jordiska fäder, och över­för den på Gud. Men även den som haft en rel­a­tivt god jordisk far har ändå en brist­fäl­lig upp­fat­tning om Gud, om han bara tänker på hon­om som en lite bät­tre män­niska. Alla män­niskor bär ju på synd, ond­s­ka och bris­ter. Alla sviker, alla miss­ly­ckas förr eller senare med att leva upp till våra förvänt­ningar. Men vår him­melske Fad­er är raka mot­sat­sen. I hon­om finns inget mörk­er och ingen ond­s­ka – bara god­het, ren­het och ljus. Han är ful­lkom­lig i allt han gör och håller alltid det han lovat. Hos hon­om finns ingen dold sida vi behöver akta oss för. Nej, han är helt och fullt god –och vi kan där­för helt och fullt lita på hon­om. Efter­som vi aldrig mött någon som ens är i närheten av det­ta, tänker vi instink­tivt att inte heller Gud kan vara så god. Men det är han. Han är god på ett sätt som vi knappt vågar tän­ka, som vi inte kan förstå, men som vi djupt läng­tar efter. Och ju mer vi får syn på hans oer­hör­da god­het och kär­lek, desto mer kom­mer vi att läng­ta efter att söka hon­om i bön.

En Fader med oerhörd omsorg 

Gud har en oer­hörd omsorg om oss som sina barn. Han vet pre­cis allt om oss (Ps 139), han kän­ner med oss i vår nöd, han trös­tar oss och har barmhär­tighet och medl­i­dande med oss i vår synd och hjälplöshet (Matt 9:36; 2 Kor 1:3–5; Heb 4:15–16). I sin sto­ra omsorg inbjud­er han oss att inte bära bekym­ren själ­va, utan kas­ta dem alla på hon­om (1 Pet 5:7). Istäl­let för att oroa oss får vi låta hon­om veta alla våra önskningar genom bön och åkallan med tack­sägelse (Fil 4:6). Och som hans barn litar vi på att han både vet vad vi behöver och ger det som är gott till dem som ber hon­om (Matt 6:6, 32; 7:11). Han vill och kom­mer att ge oss det bäs­ta – ock­så när det inte blir som vi tänkt eller önskat – där­för att han vet vad som är verk­ligt gott för oss.

När vi väx­er i bar­naskapet väx­er vi ock­så i bönen. Vem vill inte vara nära en sådan Far? Vem vill inte anförtro sitt liv i hans hän­der? Vem vill försö­ka käm­pa i egen kraft när han som ska­p­at och styr det oändli­ga uni­ver­sum inbjud­er oss att över­lå­ta allt i hans hän­der och be om hans ingri­pande?