Pro­ble­men är svå­ra att glöm­ma, vi blir stän­digt påmin­da om dem. Men allt vi har att vara tack­sam­ma för glöm­mer vi lätt om vi inte påmin­ner oss själva.

Om jag skul­le frå­ga någon i din när­het vad som oftast kom­mer från din mun – tack­sam­het eller kla­gan – vad skul­le de då sva­ra? Är det saker du är glad över, eller pro­blem och sådant som inte fun­ge­rar? Fun­de­ra gär­na en stund över det­ta. Vad präg­lar oftast dina ord och dina tan­kar – tack­sam­het eller kla­gan? Det är en gans­ka avslö­jan­de och utma­nan­de frå­ga, men ock­så nyt­tig och vik­tig, eftersom vi som krist­na ska kän­ne­teck­nas av just tack­sam­het (Rom 1:21; Kol 3:15–17).

Otacksamhet — syndens ursprung

Jag ska vil­ligt erkän­na att det förs­ta jag vak­nar med på mor­go­nen oftast inte är för­und­ran och tack­sam­het – utan sna­ra­re det mot­sat­ta. Min rygg­märgs­re­ak­tion är inte att tac­ka Gud för vem han är och allt han ger mig, utan sna­ra­re att se pro­ble­men, omöj­lig­he­ter­na och svå­rig­he­ter­na (och ibland drunk­na i dem). Jag vet, alla är inte som jag här. Vis­sa män­ni­skor är mer natur­ligt posi­tivt inställ­da och ser gla­set halv­fullt sna­ra­re än halv­tomt. Men oav­sett grundin­ställ­ning bär vi alla på sam­ma pro­blem: vi tar det mesta i livet för givet och ser det som själv­klar­he­ter. Och ännu mer, vi tac­kar inte Gud i allt. Otack­sam­het är synd. Där hit­tar vi syn­dens ursprung, som Pau­lus näm­ner i Romar­bre­vet 1:21: ”Trots att de kän­de till Gud pri­sa­de de honom inte som Gud eller tac­ka­de honom.” Om män­ni­skan i sitt upp­ror mot Gud kän­ne­teck­nas av otack­sam­het, bör de fräls­ta kän­ne­teck­nas av det mot­sat­ta: att vi pri­sar Gud och tac­kar honom. För det finns oer­hört myc­ket att vara tack­sam över!

Övning i tacksamhet

För­ra vec­kan såg vi på Pau­lus upp­ma­ning att ”be utan uppe­håll”, och i ver­sen där­ef­ter kom­mer näs­ta: ”tac­ka Gud i allt.” Lägg mär­ke till att det­ta inte är ett råd utan en befall­ning – vi ska tac­ka Gud. Lägg ock­så mär­ke till att vi ska göra det ”i allt” – allt­så i alla omstän­dig­he­ter, oav­sett hur våra liv ser ut. Sam­ma upp

maning åter­kom­mer gång på gång i Bibeln (se t.ex. Ef 5:20; Fil 4:6; Kol 3:15, 4:2).

Tack­sam­het ska inte läg­gas som ett lock över det som är job­bigt och svårt, som om vi inte fick näm­na det inför Gud. Nej, vi ska utgju­ta våra hjär­tan inför honom och kas­ta alla våra bekym­mer på honom. Vi ska inte bara bära allt inom oss och låta det snur­ra i våra tan­kar, utan for­ma det till böner om hjälp. Vi behö­ver öva oss i att läm­na våra bekym­mer till Gud, men ännu mer behö­ver vi öva oss i tack­sam­het, för den glöm­mer vi ofta­re. Pro­ble­men är svå­ra att glöm­ma, vi blir stän­digt påmin­da om dem. Men allt vi har att vara tack­sam­ma för glöm­mer vi lätt om vi inte påmin­ner oss själ­va. Just där­för att vi tar det mesta i livet för givet (tills det tas ifrån oss). Vi ser det som själv­klar­he­ter, som något vi för­tjä­nar. Men san­ning­en är fak­tiskt den mot­sat­ta: allt i våra liv är oss givet av nåd från en oänd­ligt god Gud. Ingen­ting för­tjä­nar vi, utan var­je ande­tag och hjärt­slag är en gåva från Gud. Den insik­ten hade Job när han berö­vats näs­tan allt och säger: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken ska jag åter­vän­da dit.” (Job 1:21).

Nyckel till större tacksamhet

En av nyck­lar­na till att växa i tack­sam­het är just insik­ten om att allt jag har i livet är gåvor från Gud. Den insik­ten leder i sin tur till att vi slu­tar ta saker för givet och istäl­let ser att vi har mas­sor att vara tack­sam­ma för. Pro­ble­met är inte att det sak­nas saker att tac­ka för, utan att vi inte ser dem eller att pro­ble­men skym­mer dem. Där­för behö­ver vi öva oss i tack­sam­het: slu­ta ta saker för givet, stan­na upp och påmin­na oss om ”allt gott han gör” (Ps 103:2).

Tacksamhet i alla omständigheter

Men vår tack­sam­het mås­te ytterst ha sin grund i Giva­ren (Gud) och inte bara i gåvor­na han ger (även om vi själv­klart ska tac­ka för dem ock­så). Om vår tack­sam­het enbart sit­ter i gåvor­na, har vi ing­et att tac­ka för när Gud tar ifrån oss dem. Då kan vi inte säga med Job: ”HER­REN gav och HER­REN tog. Lovat är HER­RENS namn!” (Job 1:21). Men om vår tack­sam­het spring­er ur det som är oför­än­der­ligt, det som all­tid består och ald­rig kan tas ifrån oss, då kan vi fak­tiskt tac­ka Gud i allt. Oav­sett hur livet ser ut är Gud den­sam­me, och hans barm­här­tig­het och tro­fast­het består. Oav­sett har han redan skänkt oss den störs­ta gåvan i Jesus Kristi för­so­nings­död, och ingen­ting – abso­lut ingen­ting – kan skil­ja oss som fräls­ta från Guds kär­lek (Rom 8:31–39). Om inte det­ta väc­ker vår tack­sam­het och lov­sång, finns det ing­et annat som kan göra det. Då kan vi till och med tac­ka Gud när Her­ren tar, eftersom vi litar på att han har goda pla­ner även med det­ta (Rom 8:28–30).