Gud gör alltid tiotusen saker i ditt liv, och du kanske är medveten om tre av dem.

 Har du lätt för att vän­ta? Eller blir du snart stres­sad och otå­lig? Kanske ger du till och med upp och tän­ker att det du vän­tar på inte kom­mer att ske?

Jag tror att män­ni­skan av natu­ren är otå­lig och har svårt för att vän­ta. Men i vårt moder­na sam­häl­le är det kanske ännu svå­ra­re, eftersom vi är så vana vid att kun­na lösa det mesta – och det snabbt. Att vän­ta kom­mer inte natur­ligt för oss, utan är något vi behö­ver öva oss i och lära oss. Det är en frukt av den Heli­ge Andes verk i våra liv (Gal 5:22; 2 Kor 6:6; Kol 3:12).

Hem­ma läser vi just nu ige­nom 1 Mose­bok, och där blir det oer­hört tyd­ligt hur Bibelns per­so­ner behöv­de lära sig att vän­ta. Ta Abra­ham som exem­pel: han får tre sto­ra löf­ten från Gud (1 Mos 12), varav ett inne­bär att han och Sara ska få barn trots deras ofrukt­sam­het. Där­ef­ter får han vän­ta åtminsto­ne 20 år innan det­ta löf­te går i upp­fyl­lel­se. De and­ra löf­te­na från Gud drö­jer hund­ra­tals, ja till och med tusen­tals år, innan de upp­fylls – långt efter Abra­hams död.

Eller Josef, som får vän­ta drygt 20 år mel­lan sina dröm­mar (1 Mos 37) och deras upp­fyl­lel­se (1 Mos 42). Och vägen dit var långt ifrån spikrak: nära att mör­das av sina brö­der, såld som slav till ett främ­man­de land, en tid med ”bra jobb” hos Poti­far, falskt ankla­gad och kas­tad i fäng­el­se, bort­glömd där i fle­ra år, men till slut upp­höjd till kung­ens när­mas­te man. Viss­te Josef det­ta när han kas­ta­des i brun­nen? Natur­ligt­vis inte. Eller när han blev bort­glömd i fäng­el­set? Natur­ligt­vis inte. Josef hade ing­en Bibel att blädd­ra i, han såg inte hela bil­den – inte ens näs­tan. På sam­ma sätt gör inte vi det i våra liv. Men vi får göra som Josef: lita på att Gud har hela bil­den, att han har kon­trol­len och att han steg för steg leder oss när vi hål­ler fast vid honom, vän­tar på honom och tro­get tjä­nar honom där han satt oss. 

Om vi vill växa i bön och lära oss att be, behö­ver vi verk­li­gen lära oss att vän­ta på Gud och vara stil­la inför honom. Det hand­lar inte om en pas­siv vän­tan där vi bara låter saker bli som de blir, utan en aktiv vän­tan i uthål­lig bön. Vi ger inte upp, utan fort­sät­ter att be. Vi tar inte saken i egna hän­der, utan för­trös­tar på att Gud hål­ler allt i sina hän­der. Vi vän­tar på att han ska öpp­na vägar i rätt tid och sva­ra oss på det sätt han anser är bäst. Inte all­tid på det sätt vi tänkt eller öns­kat, men all­tid på det sätt han i sin kär­lek vet är bäst för oss. Men vän­tan hand­lar inte bara om ”målet”, utan ock­så om vad som sker med oss under tiden vi vän­tar. Då for­mas vi till Jesu lik­het och vår för­trös­tan på Gud för­dju­pas. Det är i sig ett bönesvar som vi inte behö­ver vän­ta på. 

Och vi kan vara fullt för­vis­sa­de att Gud inte är pas­siv i vår vän­tan. Han ver­kar stän­digt, även när vi inte ser det. Som pas­tor John Piper skri­ver: ”Gud gör all­tid tio­tu­sen saker i ditt liv, och du kanske är med­ve­ten om tre av dem.”

Det­ta är en trygg­het och viss­het som bor­de få oss att vän­ta uthålligt.