Var stilla inför HERREN och vänta på honom.
Gud gör alltid tiotusen saker i ditt liv, och du kanske är medveten om tre av dem.
Har du lätt för att vänta? Eller blir du snart stressad och otålig? Kanske ger du till och med upp och tänker att det du väntar på inte kommer att ske?
Jag tror att människan av naturen är otålig och har svårt för att vänta. Men i vårt moderna samhälle är det kanske ännu svårare, eftersom vi är så vana vid att kunna lösa det mesta – och det snabbt. Att vänta kommer inte naturligt för oss, utan är något vi behöver öva oss i och lära oss. Det är en frukt av den Helige Andes verk i våra liv (Gal 5:22; 2 Kor 6:6; Kol 3:12).
Hemma läser vi just nu igenom 1 Mosebok, och där blir det oerhört tydligt hur Bibelns personer behövde lära sig att vänta. Ta Abraham som exempel: han får tre stora löften från Gud (1 Mos 12), varav ett innebär att han och Sara ska få barn trots deras ofruktsamhet. Därefter får han vänta åtminstone 20 år innan detta löfte går i uppfyllelse. De andra löftena från Gud dröjer hundratals, ja till och med tusentals år, innan de uppfylls – långt efter Abrahams död.
Eller Josef, som får vänta drygt 20 år mellan sina drömmar (1 Mos 37) och deras uppfyllelse (1 Mos 42). Och vägen dit var långt ifrån spikrak: nära att mördas av sina bröder, såld som slav till ett främmande land, en tid med ”bra jobb” hos Potifar, falskt anklagad och kastad i fängelse, bortglömd där i flera år, men till slut upphöjd till kungens närmaste man. Visste Josef detta när han kastades i brunnen? Naturligtvis inte. Eller när han blev bortglömd i fängelset? Naturligtvis inte. Josef hade ingen Bibel att bläddra i, han såg inte hela bilden – inte ens nästan. På samma sätt gör inte vi det i våra liv. Men vi får göra som Josef: lita på att Gud har hela bilden, att han har kontrollen och att han steg för steg leder oss när vi håller fast vid honom, väntar på honom och troget tjänar honom där han satt oss.
Om vi vill växa i bön och lära oss att be, behöver vi verkligen lära oss att vänta på Gud och vara stilla inför honom. Det handlar inte om en passiv väntan där vi bara låter saker bli som de blir, utan en aktiv väntan i uthållig bön. Vi ger inte upp, utan fortsätter att be. Vi tar inte saken i egna händer, utan förtröstar på att Gud håller allt i sina händer. Vi väntar på att han ska öppna vägar i rätt tid och svara oss på det sätt han anser är bäst. Inte alltid på det sätt vi tänkt eller önskat, men alltid på det sätt han i sin kärlek vet är bäst för oss. Men väntan handlar inte bara om ”målet”, utan också om vad som sker med oss under tiden vi väntar. Då formas vi till Jesu likhet och vår förtröstan på Gud fördjupas. Det är i sig ett bönesvar som vi inte behöver vänta på.
Och vi kan vara fullt förvissade att Gud inte är passiv i vår väntan. Han verkar ständigt, även när vi inte ser det. Som pastor John Piper skriver: ”Gud gör alltid tiotusen saker i ditt liv, och du kanske är medveten om tre av dem.”
Detta är en trygghet och visshet som borde få oss att vänta uthålligt.
