Om de förs­ta krist­na inte kun­de hål­la tyst om sin tro, hur kom­mer det sig att vi så ofta gör just det?

Petrus och Johan­nes stod inför sam­ma män­ni­skor som hade låtit döda Jesus. De fick de sträng­as­te för­bu­den mot att fort­sät­ta för­kun­na evan­ge­li­et: ”(…)för­bjöd dem att alls tala eller under­vi­sa i Jesu namn.” (Apg 4:18). Ändå ställ­de de den reto­ris­ka frå­gan med det själv­kla­ra sva­ret: ”Bedöm själ­va om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud.” Med and­ra ord säger de till det judis­ka ledar­ska­pet att de inte före­trä­der Gud och att de viss­te det uppen­ba­ra sva­ret. Själv­klart mås­te man lyda Gud, inte män­ni­skor. Där­för kun­de de hel­ler inte vara tys­ta med vitt­nes­bör­det om Jesus Kristus, oav­sett vad de sty­ran­de sade eller vil­ken kost­nad deras olyd­nad kun­de inne­bä­ra. Att lyda de judis­ka ledar­na hade varit olyd­nad mot Gud. Att vara tyst och anpas­sa sig var ing­et alter­na­tiv. Deras läng­tan att lyda Gud var vik­ti­ga­re än allt annat, till och med vik­ti­ga­re än att de fick behål­la livet.

Om Petrus och Johan­nes inte kun­de hål­la tyst, vad är då orsa­ken till att vi – som enskil­da och som för­sam­ling­ar – så ofta gör det? Är det för att vi lyder män­ni­skor mer än Gud? För att vi fruk­tar män­ni­skor mer än Gud? För att vi för­sö­ker anpas­sa Bibelns san­ning­ar till värl­dens vär­de­ring­ar, tys­ta eller göm­ma det som kan väc­ka motstånd?

Vi säger att vi äls­kar män­ni­skor och att vi där­för inte vill stö­ta oss i onö­dan. Men beror vår tyst­nad verk­li­gen all­tid på kär­lek? Eller hand­lar det sna­ra­re om att vi äls­kar oss själ­va – vårt anse­en­de, vårt ryk­te och vår bekväm­lig­het – mer än vi äls­kar Gud och män­ni­skor? Har vi, med­ve­tet eller omed­ve­tet, anpas­sat oss och tyst­nat där­för att vår driv­kraft inte är kär­le­ken till Gud eller män­ni­skor, utan vil­jan att bli omtyck­ta och accep­te­ra­de av män­ni­skor sna­ra­re än Gud?

Var­för har det näs­tan bli­vit lik­ställt med kär­leks­lös­het att tala san­ning? Visst kan vi säga san­ning­en på ett kär­leks­löst sätt, men vi får inte glöm­ma att det är omöj­ligt att vara kär­leks­full om vi undan­hål­ler san­ning­en. Vi mås­te göra både och.  Om vi verk­li­gen äls­ka­de Gud och män­ni­skor, skul­le vi inte hel­ler kun­na tiga om det vi har sett och hört.

Jag är all­de­les för tyst. Och jag tror att du, lik­som jag, kan kän­na igen dig i det. Den insik­ten bör leda oss till ett stör­re bero­en­de av Guds kraft genom den heli­ge Ande. Vi behö­ver be som den förs­ta för­sam­ling­en bad när de hota­des till tyst­nad: ”Hjälp dina tjä­na­re att frimo­digt för­kun­na ditt ord” (Apg 4:29).

När värl­den vill att vi ska vara tys­ta behö­ver vi lyda Gud mer än män­ni­skor. När värl­den för­löj­li­gar vår tro på Guds ord behö­ver vi äls­ka Gud och män­ni­skor mer än vårt eget anse­en­de och vår bekväm­lig­het. När värl­den vill att vi ska anpas­sa oss efter dess vär­de­ring­ar behö­ver vi stå orubb­ligt fas­ta på Guds ord. Och vi behö­ver be – stän­digt be – om kraf­ten genom den heli­ge Ande.

Då kan ock­så vi göra som Petrus och Johan­nes, eller som Shadrak, Mes­hak och Abed-Nego inför kung Nebu­kad­nes­sar, när de hota­des med döden för att de väg­ra­de till­be hans sta­ty. När kung­en sade 

“Men om ni inte till­ber ska ni i sam­ma stund kas­tas i den brin­nan­de ugnen, och vil­ken gud kan då räd­da er ur mina hän­der?” (Dan 3:15), sva­ra­de de ”O Nebu­kad­nes­sar, vi behö­ver inte sva­ra dig på det­ta. Om det blir så, är vår Gud som vi dyr­kar mäk­tig att räd­da oss ur den brin­nan­de ugnen och ur din hand, o konung. Men om inte, så ska du veta, o konung, att vi ändå inte dyr­kar dina gudar och att vi inte till­ber guld­sta­tyn som du har ställt upp.” (Dan 3:16b-18).