Förs­ta gång­en du besö­ker en vac­ker plats stan­nar du upp och fasci­ne­ras. Men om du skul­le bo på sam­ma plats drö­jer det inte länge för­rän du slu­tar läg­ga mär­ke till den och för­und­ras över den. Det krävs ofta att en gäst kom­mer på besök, någon som ald­rig sett det för­ut, för att du ska påmin­nas om det du själv bör­jat ta för givet.

Vi män­ni­skor har en märk­lig för­må­ga att ta saker för givet. Vi blir lätt hem­mablin­da och vän­jer oss vid sådant som egent­li­gen bor­de väc­ka stän­dig för­und­ran. Det gäl­ler allt från var­je hjärt­slag till evan­ge­li­ets dyr­ba­ra san­ning­ar – de kan så lätt redu­ce­ras till ”kall” fak­ta som inte läng­re vär­mer våra hjär­tan och för­vand­lar våra liv.

Det finns bib­lis­ka san­ning­ar som fal­lit i glöms­ka och där­för behö­ver åter­upp­täc­kas och åter­er­öv­ras. Men det finns ock­så san­ning­ar vi kän­ner väl till, men som ändå för­lo­rat sin verk­li­ga inne­börd – och där­med sin för­må­ga att väc­ka för­und­ran och tack­sam­het. En sådan san­ning är bar­na­ska­pet hos Gud: att du och jag, genom Jesu Kristi för­so­nings­död och upp­stån­del­se, får det oer­hör­da pri­vi­le­gi­et att dela Jesu ställ­ning som Guds äls­ka­de Son. Det finns ing­en hög­re ställ­ning, ing­et stör­re pri­vi­le­gi­um, ing­et mer vär­de­fullt i hela till­va­ron. Ingen­ting annat kan ge sådan trygg­het, viss­het och gläd­je som att veta att Gud är vår kär­leks­ful­le Far och att vi får vara hans högt äls­ka­de barn.

Så var det ock­så med de båda för­lo­ra­de söner­na i Lukas 15:18–32 – båda var blin­da för stor­he­ten i att få vara barn till en kär­leks­full far. Den yng­re sonen behöv­de ham­na i svinsti­an för att få sina ögon öpp­na­de för det han all­tid haft men mis­sat (v. 17). Den äld­re sonen var lika blind, fast han stan­na­de hem­ma, och såg bara sin far som snål och krä­van­de. Om hans ögon någon­sin öpp­na­des får vi inte veta. Ursprung­et till båda söner­nas blind­het var att de inte såg hur för­lo­ra­de de var i sin synd och där­för inte hel­ler kun­de för­stå stor­he­ten i att få vara ett Guds barn. Pas­torn Tim Kel­ler sät­ter ord på det­ta i sin bok om den­na liknelse:

“Vi är mer syn­di­ga och brist­fäl­li­ga i oss själ­va än vi någon­sin vågat tro, men sam­ti­digt mer äls­ka­de och accep­te­ra­de i Jesus Kristus än vi någon­sin vågat hoppas.”

I evan­ge­li­er­na refe­re­rar Jesus till Gud som sin Far någon­stans mel­lan 150 och 200 gång­er. Att han var Sonen och att Gud var hans Far var själ­va kär­nan i Jesu iden­ti­tet. Det var den rela­tion han lev­de sitt liv uti­från – och som påver­ka­de allt han gjor­de. Genom pånytt­fö­del­sen får du och jag del i sam­ma uni­ka och tryg­ga rela­tion som Jesus ägde. På sam­ma sätt bör den bli vår dju­pas­te iden­ti­tet, vår trygg­het och vår gläd­je – en san­ning som genom­sy­rar hela vårt liv. Men som jag inled­de med glöm­mer vi lätt bort stor­he­ten i det­ta. Vi behö­ver där­för stän­digt få våra ögon öpp­na­de för den­na verk­lig­het, så att bar­na­ska­pet inte bara blir en fak­ta utan en levan­de erfa­ren­het. Vi behö­ver växa i vårt bar­na­skap. Des­sa san­ning­ar mås­te mer och mer gri­pa och för­vand­la våra hjär­tan, gå från ren kun­skap till djup erfa­ren­het – genom den heli­ge Andes vitt­nes­börd inom oss – och väc­ka gläd­je och tillbedjan.

Den syd­af­ri­kans­ke pas­torn Andrew Mur­ray skri­ver så här i sin bok För­bli i Kristus (1845):

”Vi behö­ver stil­la våra sjä­lar inför Gud och betrak­ta Kristi liv i Fadern, tills him­lens ljus fal­ler över det och vi hör vår Äls­ka­des levan­de röst vis­ka var­samt till oss per­son­li­gen den under­vis­ning Han gav lär­jung­ar­na. Själ, var stil­la och lyss­na; låt var­je tan­ke tyst­na tills ordet ock­så har trängt in i ditt hjär­ta: “Barn! Jag äls­kar dig, så som Fadern äls­ka­de mig. För­bli i min kär­lek, så som jag för­blir i Faderns kär­lek. Ditt liv på jor­den i mig ska vara den full­kom­li­ga mot­sva­rig­he­ten till mitt i Fadern.”

Det känns näs­tan för­mä­tet att rekom­men­de­ra sin egen pre­di­kan, men jag vill verk­li­gen göra det i det­ta vec­kobrev. För just om det­ta pre­di­ka­de jag i sön­dags, och jag vill varmt upp­munt­ra dig att lyss­na. Jag upp­le­ver att det­ta är en san­ning vi verk­li­gen behö­ver ta till oss på nytt – att åter­upp­täc­ka och leva i.