Förs­ta gån­gen du besök­er en vack­er plats stan­nar du upp och fascin­eras. Men om du skulle bo på sam­ma plats drö­jer det inte länge för­rän du slu­tar läg­ga märke till den och förun­dras över den. Det krävs ofta att en gäst kom­mer på besök, någon som aldrig sett det förut, för att du ska påmin­nas om det du själv bör­jat ta för givet.

Vi män­niskor har en märk­lig för­må­ga att ta sak­er för givet. Vi blir lätt hem­ma­blin­da och vän­jer oss vid sådant som egentli­gen bor­de väc­ka ständig förun­dran. Det gäller allt från var­je hjärt­slag till evan­geli­ets dyr­bara san­ningar – de kan så lätt reduc­eras till ”kall” fak­ta som inte län­gre värmer våra hjär­tan och för­vand­lar våra liv.

Det finns bib­liska san­ningar som fal­lit i glöm­s­ka och där­för behöver återup­p­täckas och åter­erövras. Men det finns ock­så san­ningar vi kän­ner väl till, men som ändå för­lorat sin verk­li­ga innebörd – och därmed sin för­må­ga att väc­ka förun­dran och tack­samhet. En sådan san­ning är bar­naskapet hos Gud: att du och jag, genom Jesu Kristi för­son­ings­död och upp­stån­delse, får det oer­hör­da priv­i­legi­et att dela Jesu ställ­ning som Guds älskade Son. Det finns ingen högre ställ­ning, inget större priv­i­legium, inget mer värde­fullt i hela till­varon. Ingent­ing annat kan ge sådan tryg­ghet, vis­shet och gläd­je som att veta att Gud är vår kär­leks­fulle Far och att vi får vara hans högt älskade barn.

Så var det ock­så med de båda för­lorade sön­er­na i Lukas 15:18–32 – båda var blin­da för storheten i att få vara barn till en kär­leks­full far. Den yngre sonen behövde ham­na i svin­s­t­ian för att få sina ögon öpp­nade för det han alltid haft men mis­sat (v. 17). Den äldre sonen var lika blind, fast han stan­nade hem­ma, och såg bara sin far som snål och krä­vande. Om hans ögon någon­sin öpp­nades får vi inte veta. Ursprunget till båda sön­er­nas blind­het var att de inte såg hur för­lorade de var i sin synd och där­för inte heller kunde förstå storheten i att få vara ett Guds barn. Pas­torn Tim Keller sät­ter ord på det­ta i sin bok om den­na liknelse:

“Vi är mer syn­di­ga och brist­fäl­li­ga i oss själ­va än vi någon­sin vågat tro, men sam­tidigt mer älskade och accepter­ade i Jesus Kris­tus än vi någon­sin vågat hop­pas.”

I evan­ge­lier­na ref­er­erar Jesus till Gud som sin Far någon­stans mel­lan 150 och 200 gånger. Att han var Sonen och att Gud var hans Far var själ­va kär­nan i Jesu iden­titet. Det var den rela­tion han levde sitt liv utifrån – och som påverkade allt han gjorde. Genom pånyt­tfödelsen får du och jag del i sam­ma uni­ka och tryg­ga rela­tion som Jesus ägde. På sam­ma sätt bör den bli vår dju­paste iden­titet, vår tryg­ghet och vår gläd­je – en san­ning som genom­syrar hela vårt liv. Men som jag inled­de med glöm­mer vi lätt bort storheten i det­ta. Vi behöver där­för ständigt få våra ögon öpp­nade för den­na verk­lighet, så att bar­naskapet inte bara blir en fak­ta utan en levande erfaren­het. Vi behöver växa i vårt bar­naskap. Dessa san­ningar måste mer och mer gri­pa och för­vand­la våra hjär­tan, gå från ren kun­skap till djup erfaren­het – genom den helige Andes vit­tnes­börd inom oss – och väc­ka gläd­je och tillbed­jan.

Den sydafrikanske pas­torn Andrew Mur­ray skriv­er så här i sin bok För­bli i Kris­tus (1845):

”Vi behöver stil­la våra själar inför Gud och betrak­ta Kristi liv i Fadern, tills him­lens ljus fall­er över det och vi hör vår Älskades levande röst viska varsamt till oss per­son­li­gen den under­vis­ning Han gav lär­jun­gar­na. Själ, var stil­la och lyssna; låt var­je tanke tyst­na tills ordet ock­så har trängt in i ditt hjär­ta: “Barn! Jag älskar dig, så som Fadern älskade mig. För­bli i min kär­lek, så som jag för­blir i Faderns kär­lek. Ditt liv på jor­den i mig ska vara den ful­lkom­li­ga motsvarigheten till mitt i Fadern.”

Det känns näs­tan för­mätet att rek­om­mendera sin egen predikan, men jag vill verk­li­gen göra det i det­ta veck­o­brev. För just om det­ta predikade jag i söndags, och jag vill varmt upp­muntra dig att lyssna. Jag upplever att det­ta är en san­ning vi verk­li­gen behöver ta till oss på nytt – att återup­p­täc­ka och leva i.