I för­ra vec­kan lyss­na­de jag till Simon Guil­le­baud, som varit mis­sio­när i Burun­di i Afri­ka i 20 år. Det är ett myc­ket insta­bilt och ett av de far­li­gas­te län­der­na i värl­den, och vid den tid­punkt då han åkte ut var det dess­utom värl­dens fat­ti­gas­te land (nu det näst fattigaste).

Av allt det utma­nan­de och inspi­re­ran­de han dela­de var det sär­skilt en sak som dröj­de sig kvar hos mig. Han sa något i stil med: ”Du kan lära dig mer om Gud på tio minu­ter av kost­sam lyd­nad än på tio år av bekvä­ma stu­di­er.” Han skri­ver lik­nan­de i en av sina andakts­böc­ker: ”Stu­de­ra inte bara Ordet — lyd det, så ska du fin­na livet” och ”Lyd­nad är nyc­keln till gemen­skap med Gud.”

Det fast­na­de hos mig där­för att jag blev djupt utma­nad. Jag insåg hur lätt det är att ha en mängd kun­skap om Guds ord utan att fak­tiskt lyda det. Men sam­ti­digt blev jag upp­munt­rad — för jag insåg ock­så att det san­na livet, den san­na gläd­jen, lig­ger just i lyd­na­den till Gud och hans ord.

Allt­för ofta får ordet lyd­nad en nega­tiv klang, medan själv­be­stäm­man­de fram­ställs som fri­het och gläd­je. Men om Gud verk­li­gen är vår ska­pa­re och vår kär­leks­ful­le Far som vill oss det bäs­ta, då lig­ger var­ken fri­he­ten eller gläd­jen i att göra det vi själ­va anser rätt — utan i att göra det han säger. Det är i lyd­na­den den verk­li­ga fri­he­ten och gläd­jen finns.

Där­för bor­de vi inte vara trö­ga att lyda Guds ord. Vi bor­de inte vän­ta med att göra det, utan tvärtom vara ivri­ga och läng­tans­ful­la att föl­ja det. Och när Gud manar oss genom den heli­ge Ande att göra något som är svårt eller obe­kvämt, något som kos­tar på, då bor­de vi inte drö­ja utan be Gud om kraf­ten och sedan gå.

Gud hade varit myc­ket tyd­lig med kung Saul om vad han skul­le göra när han vann seger över ama­le­ki­ter­na. Det fanns inga tvek­sam­he­ter kring vad han bor­de göra och inte göra. Men i stäl­let för att lyss­na till Guds röst och lyda den, val­de Saul att gå efter eget tyc­ke och för­stånd – och gjor­de tvärte­mot vad Gud hade sagt. När pro­fe­ten Samu­el kon­fron­te­rar honom för­sö­ker han skyl­la ifrån sig och för­kla­ra bort det med att dju­ren han hade spa­rat skul­le använ­das till offer åt Her­ren. Som om Gud skul­le vin­na på Sauls olyd­nad! Då sva­rar Gud genom Samu­el med orden från inled­ning­en: “(…) lyd­nad är bätt­re än offer och lyhörd­het bätt­re än bag­gars fett.”

Helt enkelt, om Gud har sagt något ska vi inte omfor­mu­le­ra eller för­änd­ra det, utan vi ska lyss­na och lyda. Sauls olyd­nad är fak­tiskt det som sedan led­de till att han för­kas­ta­des som kung.

Det Gud söker hos oss är inte fram­för allt vår upp­fin­nings­ri­ke­dom, för­må­ga eller vår styr­ka, utan vår vil­lig­het att lyss­na till honom och lyda honom. Han söker män­ni­skor som vill vara bero­en­de av honom och för­trös­ta på honom. Till en sena­re kung i Juda som ock­så hand­la­de i olyd­nad sän­de Gud en pro­fet med des­sa ord: ”HER­RENS ögon sve­per över hela jor­den för att stär­ka dem som med sina hjär­tan ger sig hän åt honom.” (2 Krön 16:9).

Gud söker män­ni­skor som ger sig hän åt honom med hela sina hjär­tan – i lyss­nan­de, tro och lyd­nad. Inte som en häst som tving­as till lyd­nad, utan som fri­vil­ligt, med gläd­je och vil­lig­het, kom­mer till honom och lyder honom (Ps 32:9; 40:9). Det­ta var Jesu enda fokus (Joh 4:34; 6:38; 17:4; Fil 2:6–11) och som hans efter­föl­ja­re bör det även vara vårt.

Så låt oss inte bara lyss­na till Guds ord, utan ock­så lyda det. Låt oss inte vän­ta, utan göra det redan idag. Låt oss ta ste­get ut ur bekväm­lig­he­ten och våga ta ris­ker i vår lyd­nad – för där, just där, fin­ner vi gläd­jen och fri­he­ten som bara finns i honom.