Vi är inne i en pre­di­ko­se­rie över Nehe­m­ja, och genom boken blir det oer­hört tyd­ligt att allt för­sam­lings­byg­gan­de mås­te bör­ja i bön, men ock­så fort­sät­ta i bön. Nehe­m­ja fas­ta­de och bad i (åtminsto­ne) 120 dagar, medan muren bygg­des på bara 52 dagar. Och även under själ­va mur­byg­gan­det bad Nehe­m­ja gång på gång. Det är en påmin­nel­se om hur djupt bero­en­de vi är av Guds kraft och led­ning i allt vi gör.

Nehe­m­ja var en för­sam­lings­byg­ga­re. Han bad och bygg­de. Men Nehe­m­ja pekar fram­för allt fram­åt mot den bätt­re för­sam­lings­byg­ga­ren och den full­kom­li­ga före­bed­ja­ren – Jesus Kristus.

Åter­kom­man­de i evan­ge­li­er­na läser vi att Jesus drog sig undan för att be. Allt – bok­stav­li­gen allt – han gjor­de sked­de i lyd­nad, över­lå­tel­se och för­trös­tan på Gud. Han kun­de inte göra någon­ting av sig själv, utan endast det han såg Fadern göra: ”Vad Fadern gör, det gör ock­så Sonen.” (Joh 5:19).

Jesu ”tem­pel” (hans kropp) revs ner men Gud res­te upp det igen på tred­je dagen genom upp­stån­del­sen från de döda (Joh 2:19–22). Och för­sam­ling­en – både den världs­vi­da och var­je lokal för­sam­ling – är nu hans kropp, där han är huvu­det och vi, hans barn, är lem­mar­na (1 Kor 12; Ef 4:15; Kol 1:18, 2:19). Det råder inga tvek­sam­he­ter om vem som är huvu­det, vem som styr och leder sin för­sam­ling: det är Jesus Kristus.

Vi är ste­nar­na, och bygg­mäs­ta­ren är Jesus själv, som byg­ger sin för­sam­ling till det and­li­ga hus han vill (1 Pet 2:4–9). Det är allt­så inte vi som byg­ger för­sam­ling­en – det är Jesus själv som gör det i och genom oss. Han byg­ger den, och hel­ve­tets por­tar ska inte få makt över den (Matt 16:18). Och ing­et — abso­lut ingen­ting — kan hind­ra bygg­mäs­ta­ren från att full­bor­da sitt verk. Han fort­sät­ter att byg­ga oav­sett omstän­dig­he­ter och oav­sett vad män­ni­skor gör eller inte gör. Byg­get fort­sät­ter där­för att bygg­mäs­ta­ren stän­digt är verksam.

Det­ta är en oer­hörd trygg­het och ett stort hopp – sär­skilt när vi, likt Nehe­m­ja, kan se på Guds för­sam­ling i Sve­ri­ge och tyc­ka att den lig­ger i rui­ner. Men Jesus fort­sät­ter att byg­ga. Ing­et kan hind­ra honom från att byg­ga. Frå­gan är sna­ra­re om vi vill vara en del av hans byg­ge eller ej? Om vi vill låta honom göra det verk han tänkt med oss eller inte?

Vi som ste­nar i byg­get blir natur­ligt­vis en del av det­ta arbe­te. Jesus använ­der oss för att byg­ga sin för­sam­ling. Men vår främs­ta upp­gift i det­ta byg­gan­de är att göra som Petrus upp­ma­nar oss:

”Kom till honom, den levan­de ste­nen, för­kas­tad av män­ni­skor men utvald och dyr­bar inför Gud. Och låt er själ­va som levan­de ste­nar byg­gas upp till ett and­ligt hus, ett heligt präs­ter­skap som ska bära fram and­li­ga offer som Gud tar emot med gläd­je genom Jesus Kristus.” (1 Pet 2:4–5)

Jesus byg­ger sin för­sam­ling, och han gör det oav­sett omstän­dig­he­ter. Det du och jag fram­för allt behö­ver göra är att stän­digt kom­ma till den levan­de ste­nen – den san­ne bygg­mäs­ta­ren – och låta honom byg­ga i våra liv och för­sam­ling­ar det han vill. Vi behö­ver lyss­na till hans ord, föl­ja och lyda det. Vi behö­ver söka honom stän­digt i bön och leva i bero­en­de av honom. För bara han, som är den levan­de ste­nen, kan byg­ga sin för­sam­ling, och endast han kan göra oss till levan­de ste­nar i hans bygge.

Så låt oss be att Jesus byg­ger sin för­sam­ling på Tjörn – i Val­la och i Klövedal.