”Lyss­na till ditt hjär­ta som vet vad du kän­ner.  Det finns ing­en annan än du som bestäm­mer. Lyss­na till ditt hjär­ta du har allt inom dig. Det finns inte nån som kan ta det ifrån dig.”

År 2001 vann grup­pen Fri­ends Melo­di­festi­va­len med den­na sång och refräng­en sät­ter ord på en av vårt tids mest popu­lä­ra livs­fi­lo­so­fi­er. Det är hjär­tat som ska sty­ra, det är bara du som bestäm­mer, allt finns inom dig och ing­en kan ta det ifrån dig. Lik­nan­de bud­skap möter oss över­allt och inte minst i Dis­ney­fil­mer de senas­te årtiondena.

Tan­ken är att san­ning­en finns inom oss, men att den skyms och lig­ger gömd. För att hit­ta rätt mås­te vi där­för lyss­na inåt och föl­ja vårt hjär­ta. Det är käns­lor­na som ska sty­ra och leda oss rätt. Vi har hört det så ofta att vi näs­tan bör­jar tro att det är bibliskt.

Men vad säger egent­li­gen Bibeln? Upp­ma­nar den oss verk­li­gen att lyss­na till våra hjärtan?

Bibeln säger fak­tiskt pre­cis tvärtom. Den upp­ma­nar oss inte att vän­da oss inåt för att fin­na san­ning­en, utan utåt – till Gud och hans oför­än­der­li­ga ord.

Som vi såg i den inle­dan­de ver­sen från Ord­språks­bo­ken upp­ma­nas vi att för­trös­ta på Her­ren av hela vårt hjär­ta och inte för­li­ta oss på vårt för­stånd. Lite sena­re i sam­ma bok står det: ”Den som för­li­tar sig på sitt hjär­ta är en dåre…” (Ord 28:26).

Bibeln säger inte att vi ska lyss­na till vårt hjär­ta och sty­ras av våra käns­lor, utan tvärtom: att Guds san­ning ska sty­ra och for­ma både vårt hjär­ta och våra käns­lor: ”Anpas­sa er inte efter den här värl­den, utan låt er för­vand­las genom för­ny­el­sen av ert sin­ne så att ni kan prö­va vad som är Guds vil­ja: det som är gott och full­kom­ligt och beha­gar honom.” (Rom 12:2)

Det­ta är en för­vand­ling uti­från och in, Guds ord kom­mer till oss, for­mar och för­vand­lar oss. Men ock­så ini­från och ut, eftersom sam­ma Ande som andats ut Ordet ock­så andas liv i våra hjär­tan, så att vi för­vand­las inifrån.

Med det sagt bety­der det inte att vi ald­rig ska lyss­na till våra käns­lor. Det bör vi natur­ligt­vis göra. Käns­lor­na kan ofta avslö­ja att något inte står rätt till – inom oss eller omkring oss. Och när Gud ver­kar i våra liv för­vand­las ock­så våra käns­lor och även vår vilja.

Frå­gan hand­lar sna­ra­re om vil­ken auk­to­ri­tet vi ger våra käns­lor. Vad gör vi när våra käns­lor inte stäm­mer över­ens med san­ning­en i Guds ord? När våra hjär­tan säger en sak men Bibeln säger något helt annat – vem får bestäm­ma då? Låter vi våra käns­lor sty­ra och for­ma Guds ord, eller låter vi Guds ord sty­ra och for­ma våra känslor?

Det­ta kan låta begrän­san­de, men i själ­va ver­ket är det den dju­pas­te befri­el­sen. För det är bara san­ning­en som gör oss verk­ligt fria (Joh 8:32).

Vårt inre är ofta som ett virr­varr av tan­kar och käns­lor – ett stor­migt hav där vi ena stun­den kän­ner det ena och näs­ta stund något helt annat. Där blan­das san­ning med halv­san­ning­ar och rena lögner.

Men mitt i allt det­ta är Guds ord den fas­ta klip­pa vi kan stå på. Hans ord ger ljus och klar­het som vi annars skul­le sak­na. Det påmin­ner oss om vem Gud är, vad han har gjort för oss och vad han kom­mer att göra. Och fram­för allt påmin­ner det oss om att Gud är oänd­ligt god och att det där­för är något oänd­ligt gott att för­trös­ta på honom av hela vårt hjär­ta och inte för­li­ta oss på vårt eget förstånd.

Det lig­ger en djup befri­el­se i att inse att han vet bätt­re, att han all­tid vill oss det bäs­ta, att han ser hel­he­ten, och att hans vägar all­tid är visa­re och bätt­re än våra – och där­för våga för­trös­ta helt på honom.