Tänk dig att allt du har tänkt och gjort spe­la­des in – och sedan visa­des på pro­jek­torn under sön­da­gens guds­tjänst, eller inför alla dina arbets­kam­ra­ter på ett APT-möte, eller inför din familj och släkt på ett kalas. Visst är det en fruk­tans­värd tan­ke. Man vill näs­tan göm­ma sig bara vid tan­ken. Vi skul­le tro­li­gen inte stå ut mer än någon minut (och vi skul­le nog inte ha många vän­ner kvar efteråt).

Men fak­tum är att den­na kun­skap har Gud redan om oss. Och ändå beskri­ver Bibeln det­ta som goda nyhe­ter. Hur kan det vara så?

I Psalm 139 läser vi att Gud vet pre­cis allt om oss – var vi är, vad vi gör och till och med vad vi tän­ker. Och David säger: ”… en sådan kun­skap är för under­bar för mig, den är så hög att jag inte kan fat­ta den” (Ps 139:6).

Det­ta lik­nar de ord vi hör från den sama­ris­ka kvin­nan efter hen­nes möte med Jesus vid Sykars brunn. Hon blir en av de förs­ta evan­ge­lis­ter­na, och många i Sykar kom­mer till tro genom hen­nes vitt­nes­börd. Det är värt att stan­na upp inför vad hon fak­tiskt säger, för det är anmärk­nings­vär­da ord. Det bud­skap hon i gläd­je för­kun­nar är: ”Han har sagt mig allt jag har gjort.”

Hur kan det­ta vara goda nyhe­ter? Det hon hade gjort var ju inte något gott.

Vi vet inte allt med säker­het, men myc­ket tyder på att kvin­nans liv fram till mötet med Jesus var präg­lat av sådant hon skäm­des för – sådant hon göm­de djupt inom sig, som gjor­de att hon drog sig undan och fick utstå för­akt från and­ra i Sykar. Hur kan då san­ning­en om hen­nes liv gå från att vara något hon skäm­des över till att bli något hon med gläd­je berät­tar om inför sam­ma människor?

Hur kan san­ning­en om våra liv bli något vi till och med kan tala öppet om? Hur kan det som Psalm 139 beskri­ver vara goda nyhe­ter: att en helig och rätt­fär­dig Gud vet allt vi gör och tänker?

Sva­ret fin­ner vi i orden från fol­ket i Sykar efter att de själ­va mött Jesus: ”Vi har själ­va hört, och vi vet att han verk­li­gen är värl­dens Fräl­sa­re.” (4:42)

Det kvin­nan fick höra från Jesus var allt­så inte bara allt hon hade gjort, utan ock­så allt Gud hade gjort för att fräl­sa syn­da­re som hen­ne. Att Jesus är värl­dens Fräl­sa­re. Hen­nes Fräl­sa­re. Den som genom sitt liv, sin död och upp­stån­del­se kan rena hen­ne från all synd och skuld. Där­för behöv­de hon inte läng­re döl­ja sin synd. Hon behöv­de inte läng­re leva med skuld och skam. Hon kun­de i stäl­let tala om sitt liv helt öppet – ja, till och med med gläd­je – eftersom hon hade mött den vars nåd över­flö­da­de all hen­nes synd.

Pro­ble­met var att hon fram till mötet med Jesus hade för­sökt döl­ja sin synd eller fly från den. Det är där­för Jesus i sam­ta­let med hen­ne går rakt på den punk­ten. Så länge syn­den lig­ger dold kan vi inte erfa­ra den dju­pa befri­el­sen i för­lå­tel­sen. Men när vi för fram den i lju­set och bekän­ner den, får vi erfa­ra den verk­li­ga gläd­jen i att vara för­lå­ten (Ps 32:1–5).

Att en helig och rätt­fär­dig Gud ser rakt ige­nom oss och vet allt om oss är där­för goda nyhe­ter. Det bety­der att det inte finns någon synd som är för stor, ing­et i oss som är för mörkt eller för skam­ligt, för att Guds nåd inte skul­le räc­ka till. Guds barm­här­tig­het och nåd är all­tid stör­re. Allt kvin­nan hade gjort. Allt du och jag har gjort. Det blir till goda nyhe­ter när vi ser vad Gud har gjort genom Jesus Kristus för vår frälsning.

Befri­el­sen i att vara för­lå­ten gjor­de att kvin­nan i gläd­je vil­le berät­ta för and­ra var de kun­de få del av sam­ma nåd och för­lå­tel­se. Här lär hon oss något vik­tigt om vad som bör kän­ne­teck­na även våra vittnesbörd.

Vi tän­ker ofta att vi behö­ver ha ord­na­de och ”stä­da­de” liv för att kun­na vitt­na om Jesus. Men kvin­nan visar oss mot­sat­sen. Det är inte våra liv vi i förs­ta hand ska vitt­na om – utan Jesu liv (död och upp­stån­del­se). Vårt vitt­nes­börd ska inte för­här­li­ga oss, utan honom. Det ska inte visa att vi räc­ker till, utan att hans fräls­ning är fullt till­räck­lig – för oss och för and­ra. Det ska visa vårt dju­pa behov av en Fräl­sa­re och stor­he­ten i Guds nåd.

Det­ta kän­ne­teck­na­de inte bara kvin­nans vitt­nes­börd utan även Paulus:

”Det­ta är ett ord att lita på och värt att tas emot av alla: att Kristus Jesus kom till värl­den för att fräl­sa syn­da­re – och bland dem är jag den störs­te. Men jag möt­te barm­här­tig­het, för att Kristus Jesus skul­le få visa hela sitt tåla­mod först mot mig, som en före­bild för dem som ska kom­ma till tro på honom och få evigt liv.” (1 Tim 1:15–16)