Faran med att ta saker för givet

Du ska inte säga i ditt hjär­ta: ’Min egen kraft och min hands styr­ka har skaf­fat mig den­na rike­dom.’ Du ska kom­ma ihåg HER­REN din Gud, för det är han som ger dig kraft att skaf­fa rikedom. 

Just nu läser jag Utvand­rar­na av Vil­helm Moberg (eller rät­ta­re sagt lyss­nar jag på den). Hän­del­ser­na skild­rar en histo­risk verk­lig­het i Sve­ri­ge för cir­ka 180 år sedan. Det är på ett sätt länge sedan men sam­ti­digt gans­ka nära. Det är sam­ma land och sam­ma folk, men det är ändå som ett helt annat uni­ver­sum med tan­ke på hur livet och för­ut­sätt­ning­ar­na såg ut då i jäm­fö­rel­se med nu.

Gång på gång under min lyss­ning drab­bas jag av dåligt sam­ve­te. Jag inser hur myc­ket i mitt liv som jag tar för givet och där­med hur otack­sam jag är. Det jag ser som själv­klart och knappt reflek­te­rar över skul­le ha varit enor­ma lyx­va­ror för dåti­dens män­ni­skor och väckt djup tack­sam­het. Och just där lig­ger nog pro­ble­met: att du och jag ser allt­för myc­ket i våra liv som själv­klart, när det i själ­va ver­ket inte är det.

Strax innan Isra­els folk skul­le få gå in i ett land med över­flöd var­na­de Gud dem för att bli hög­mo­di­ga och glöm­ma vem som hade frälst dem, beva­rat dem under öken­vand­ring­en och gett dem lan­det. De fick inte bli blin­da och tro att det var genom deras egen styr­ka eller för­må­ga det­ta hade skett, utan de behöv­de stän­digt kom­ma ihåg att allt kom från Gud.

Det är inte annorlun­da för dig och mig idag. Det är Gud som ger oss kraf­ten och som ger oss livet var­je stund och dag. Där­för är ing­et i våra liv en själv­klar­het eller något vi kan ta för givet. Allt vi har kom­mer från Gud – och bör där­för föda en tacksamhet.

Men vi lider av sam­ma pro­blem som Isra­els folk. Vi glöm­mer. Vi tar saker för givet. Där­för behö­ver vi stän­digt påmin­nas om vem som är giva­ren av allt i våra liv. Vi behö­ver mot­ar­be­ta glöms­kan och att se allt vi inte har och istäl­let öva oss i tack­sam­het. Vi behö­ver, med kung David, tala till oss själ­va för att väc­ka oss ur glöms­kan, och säga ”Lova HER­REN, min själ, och glöm inte allt gott han gör” (Ps 103:2).

Vi behö­ver påmin­na oss om vem Gud är, om allt gott han gör för oss var­je dag, allt han ger oss och allt han redan har gjort – både i livet och i fräls­ning­en. När våra ögon öpp­nas för det­ta föds tack­sam­het. Att glöm­ma och ta saker för givet kom­mer natur­ligt för oss. Tack­sam­het gör det inte. Där­för behö­ver vi stän­digt påmin­na oss själ­va om detta.

Lovad är du, HERRE, 
vår fader Isra­els Gud,
från evig­het till evighet!
Dig, HERRE,
till­hör stor­het och makt,
här­lig­het och glans och majestät,
allt som finns i himlen
och på jorden.
Ditt, o HER­RE, är riket,
och du har upp­höjt dig 
till ett huvud över allt.
Rike­dom och ära kom­mer från dig,
du råder över allt,
och i din hand är kraft och makt.
Din hand kan göra vad som helst,
stort och starkt.
Så tac­kar vi dig nu, vår Gud,
och lovar ditt här­li­ga namn.