Just nu läs­er vi igenom Jesa­ja, och från kapi­tel 40 till kapi­tel 48 jäm­förs gång på gång den ende levande Guden med de bedräg­li­ga avgu­dar­na som Israels folk ständigt förtrös­tar på. Gud vill att sitt folks ögon ska öpp­nas så att de ser det märk­li­ga i att de väl­jer att förtrös­ta på gudar som de själ­va har ska­p­at i stäl­let för den ende Guden som ska­p­at och råder över allt. Jag tänk­te nu att vi ska tit­ta på några av de jäm­förelser vi ser i dessa kapi­tel.

Gud är Skaparen — avgudarna är skapade

Gud är den som ska­p­at allt och råder över allt (Jes 40:22–26; 42:5, 12; 45:18). Gud är den som mäter vat­tnen i sin kupade hand och som tar Mount Ever­est likt ett grusko­rn och läg­ger det på en vågskål (Jes 40:12).

Avgu­dar­na är ska­pade av en träbit som lika gär­na skulle kun­na använ­das till ved, av en hantverkare eller en smed till stor kost­nad (Jes 40:19–20; 41:6–7; 44:9–17; 46:6–7).

Gud har ska­p­at män­niskan och har gett, och ger, henne allt. Avgu­dar­na är ska­pade av män­niskan och tar endast ener­gi och kraft från henne.

Gud bär sitt folk – avgudarna måste bäras

Gud är her­den som har verk­lig omsorg om sina barn, sin fårhjord. Han bär dem från att det att de blir till ända till den dag de dör (Jes 40:11; 46:3–4).

Avgu­dar­na däre­mot behöver bäras av djur eller av män­niskor (Jes 46:1–2, 7).

Gud är den som bär sitt folk. Avgu­dar­na måste bäras och blir en bör­da för dem som förtrös­tar på dem.

Gud talar – avgudarna är stumma

Gud är evig och hans ord består för evigt (Jes 40:6–8, 28). Gud talar och det sker. Han håller alltid det han har lovat. Gud är den förste och den siste som förkun­nar vad som kom­mer att ske långt innan det hän­der. Han utma­nar avgu­dar­na att tala och bevisa att de kan göra det­sam­ma (Jes 41:4; 41:21–23, 26–27; 42:9; 44:7–8; 45:21; 46:10).

Avgu­dar­na kan naturligtvis inte tala. De kan inte förkun­na vad som kom­mer att ske och kan inte svara på bön­er. Folken till­sam­mans med sina tom­ma avgu­dar vet ingent­ing om framti­den (Jes 41:22–23; 43:9; 44:9–10; 46:7).

Gud är den som styr his­to­rien, medan avgu­dar­na inte ens kan förut­sä­ga den.

Gud har makten – avgudarna är maktlösa

Gud är en hjälte som drar ut för sitt folk mot sina fien­der (Jes 42:13). Ingen kan stå emot hon­om, hin­dra hon­om eller övervin­na hon­om (Jes 43:13). Han verkar i och genom his­to­rien för att alla ska förstå att det endast finns en Gud (Jes 45:5–7). Han har ska­p­at allt och råder över allt (Jes 48:13).

Avgu­dar­na kan varken göra gott eller ont (Jes 41:23–24). När du ropar om fräl­sning kan de omöjli­gen hjäl­pa dig (Jes 44:17; 45:20).

Gud är den som griper in för att fräl­sa sitt folk, medan avgu­dar­na är döda och inte ens kan fräl­sa sig själ­va.

Det­ta är några jäm­förelser, och vi skulle kun­na stan­na upp inför fler. Men kon­trasten mel­lan den levande Guden och de döda avgu­dar­na blir oer­hört tydlig – smärt­samt tydlig. Gud är den som ska­par, bär, talar, vet framti­den, frälser och lever, medan avgu­dar­na tillverkas, bärs, är stum­ma, vet inget, kan inte räd­da och är döda.

När vi läs­er det­ta kan vi förun­dras över att folket tog en träbit från ved­bo­den, pry­dde den och sedan trodde att den skulle kun­na hjäl­pa dem. Men du och jag är inte så oli­ka dem som vi kanske vill tro. Vi kanske inte tar en ved­bit, men vi har en ständig för­må­ga att hit­ta sak­er att förtrös­ta på i stäl­let för den levande Guden. Om det inte är en träbit så är det pen­gar, arbete, anseende, rela­tion­er eller något annat lik­nande. Mån­ga av de sak­er som blir avgu­dar är Guds goda gåvor till oss. Prob­lemet upp­står när vi gör Guds goda gåvor till något vik­ti­gare än hon­om själv – då blir det en avgud. Så här beskriv­er Mar­tin Luther en gud (allt­så en avgud):

”En gud kallas det som man vän­tar sig allt gott av och som man i all nöd tar sin till­fly­kt till […] Det som du fäster ditt hjär­ta vid och varpå du för­l­i­tar dig, är, säger jag, i verk­ligheten din gud.”

När vi läs­er det­ta bor­de vi inse att vi är mer lika Israels folk än vad vi tror. Vi fäster ständigt våra hjär­tan vid, för­l­i­tar oss på och vän­tar oss allt gott av något annat än den ende Guden. Och behöver där­för ständigt föras till­ba­ka till hon­om.

Det är ock­så en av orsak­er­na till att Gud led­er oss in i svårigheter och lidande, likt han gjorde med Israels folk. För att vi därigenom ska få syn på de tom­ma avgu­dar­na i våra liv. Så länge livet fly­ter på som det ska kan vi tro att våra ”ved­bitar” är levande och kan hjäl­pa oss. Men när nöden och svårigheter­na kom­mer och vi fall­er ner och ropar om räddning och endast möts av tyst­nad, vill Gud att vi ska lyf­ta blick­en högre och se att han är den ende som kan räd­da oss, den ende som är värd vår förtrös­tan, den ende som inte läm­nar oss i svårigheter­na utan led­er oss igenom dem och den ende som är värd all ära och tillbed­jan.