Just nu läser vi ige­nom Jesa­ja, och från kapi­tel 40 till kapi­tel 48 jäm­förs gång på gång den ende levan­de Guden med de bedräg­li­ga avgu­dar­na som Isra­els folk stän­digt för­trös­tar på. Gud vill att sitt folks ögon ska öpp­nas så att de ser det märk­li­ga i att de väl­jer att för­trös­ta på gudar som de själ­va har ska­pat i stäl­let för den ende Guden som ska­pat och råder över allt. Jag tänk­te nu att vi ska tit­ta på någ­ra av de jäm­fö­rel­ser vi ser i des­sa kapitel.

Gud är Skaparen — avgudarna är skapade

Gud är den som ska­pat allt och råder över allt (Jes 40:22–26; 42:5, 12; 45:18). Gud är den som mäter vatt­nen i sin kupa­de hand och som tar Mount Eve­rest likt ett grus­korn och läg­ger det på en våg­skål (Jes 40:12).

Avgu­dar­na är ska­pa­de av en trä­bit som lika gär­na skul­le kun­na använ­das till ved, av en hant­ver­ka­re eller en smed till stor kost­nad (Jes 40:19–20; 41:6–7; 44:9–17; 46:6–7).

Gud har ska­pat män­ni­skan och har gett, och ger, hen­ne allt. Avgu­dar­na är ska­pa­de av män­ni­skan och tar endast ener­gi och kraft från henne.

Gud bär sitt folk – avgudarna måste bäras

Gud är her­den som har verk­lig omsorg om sina barn, sin får­hjord. Han bär dem från att det att de blir till ända till den dag de dör (Jes 40:11; 46:3–4).

Avgu­dar­na där­e­mot behö­ver bäras av djur eller av män­ni­skor (Jes 46:1–2, 7).

Gud är den som bär sitt folk. Avgu­dar­na mås­te bäras och blir en bör­da för dem som för­trös­tar på dem.

Gud talar – avgudarna är stumma

Gud är evig och hans ord består för evigt (Jes 40:6–8, 28). Gud talar och det sker. Han hål­ler all­tid det han har lovat. Gud är den förs­te och den sis­te som för­kun­nar vad som kom­mer att ske långt innan det hän­der. Han utma­nar avgu­dar­na att tala och bevi­sa att de kan göra det­sam­ma (Jes 41:4; 41:21–23, 26–27; 42:9; 44:7–8; 45:21; 46:10).

Avgu­dar­na kan natur­ligt­vis inte tala. De kan inte för­kun­na vad som kom­mer att ske och kan inte sva­ra på böner. Fol­ken till­sam­mans med sina tom­ma avgu­dar vet ingen­ting om fram­ti­den (Jes 41:22–23; 43:9; 44:9–10; 46:7).

Gud är den som styr histo­ri­en, medan avgu­dar­na inte ens kan för­ut­sä­ga den.

Gud har makten – avgudarna är maktlösa

Gud är en hjäl­te som drar ut för sitt folk mot sina fien­der (Jes 42:13). Ing­en kan stå emot honom, hind­ra honom eller över­vin­na honom (Jes 43:13). Han ver­kar i och genom histo­ri­en för att alla ska för­stå att det endast finns en Gud (Jes 45:5–7). Han har ska­pat allt och råder över allt (Jes 48:13).

Avgu­dar­na kan var­ken göra gott eller ont (Jes 41:23–24). När du ropar om fräls­ning kan de omöj­li­gen hjäl­pa dig (Jes 44:17; 45:20).

Gud är den som gri­per in för att fräl­sa sitt folk, medan avgu­dar­na är döda och inte ens kan fräl­sa sig själva.

Det­ta är någ­ra jäm­fö­rel­ser, och vi skul­le kun­na stan­na upp inför fler. Men kon­tras­ten mel­lan den levan­de Guden och de döda avgu­dar­na blir oer­hört tyd­lig – smärt­samt tyd­lig. Gud är den som ska­par, bär, talar, vet fram­ti­den, fräl­ser och lever, medan avgu­dar­na till­ver­kas, bärs, är stum­ma, vet ing­et, kan inte räd­da och är döda.

När vi läser det­ta kan vi för­und­ras över att fol­ket tog en trä­bit från ved­bo­den, pryd­de den och sedan trod­de att den skul­le kun­na hjäl­pa dem. Men du och jag är inte så oli­ka dem som vi kanske vill tro. Vi kanske inte tar en ved­bit, men vi har en stän­dig för­må­ga att hit­ta saker att för­trös­ta på i stäl­let för den levan­de Guden. Om det inte är en trä­bit så är det peng­ar, arbe­te, anse­en­de, rela­tio­ner eller något annat lik­nan­de. Många av de saker som blir avgu­dar är Guds goda gåvor till oss. Pro­ble­met upp­står när vi gör Guds goda gåvor till något vik­ti­ga­re än honom själv – då blir det en avgud. Så här beskri­ver Mar­tin Lut­her en gud (allt­så en avgud):

”En gud kal­las det som man vän­tar sig allt gott av och som man i all nöd tar sin till­flykt till […] Det som du fäs­ter ditt hjär­ta vid och var­på du för­li­tar dig, är, säger jag, i verk­lig­he­ten din gud.”

När vi läser det­ta bor­de vi inse att vi är mer lika Isra­els folk än vad vi tror. Vi fäs­ter stän­digt våra hjär­tan vid, för­li­tar oss på och vän­tar oss allt gott av något annat än den ende Guden. Och behö­ver där­för stän­digt föras till­ba­ka till honom.

Det är ock­så en av orsa­ker­na till att Gud leder oss in i svå­rig­he­ter och lidan­de, likt han gjor­de med Isra­els folk. För att vi där­i­ge­nom ska få syn på de tom­ma avgu­dar­na i våra liv. Så länge livet fly­ter på som det ska kan vi tro att våra ”ved­bi­tar” är levan­de och kan hjäl­pa oss. Men när nöden och svå­rig­he­ter­na kom­mer och vi fal­ler ner och ropar om rädd­ning och endast möts av tyst­nad, vill Gud att vi ska lyf­ta blic­ken hög­re och se att han är den ende som kan räd­da oss, den ende som är värd vår för­trös­tan, den ende som inte läm­nar oss i svå­rig­he­ter­na utan leder oss ige­nom dem och den ende som är värd all ära och tillbedjan.