”Om jag bara fick mer bevis på att Gud fanns, då skulle jag tro på hon­om.” Du har säk­ert hört män­niskor uttryc­ka sig unge­fär på det här sät­tet. Den per­so­n­en miss­förstår åtmin­stone två sak­er. För det förs­ta vad det fak­tiskt innebär att tro på Gud. Det hand­lar inte enbart om att veta att han exis­ter­ar, utan om att med allt man är lita på hon­om. För det andra har per­so­n­en redan över­flö­dande bevis på Guds exis­tens.

Som Paulus skriv­er i de inledande verser­na har Gud redan uppen­barat sig själv – hans egen­skaper, evi­ga makt och gudom­li­ga natur – genom de verk han har ska­p­at. Genom att tit­ta på oss själ­va, på vit­sip­por­na, på fåglar­na, på bergen, på solen – ja, skapelsen ger inte bara över­flö­dande bevis på Guds exis­tens, utan genom skapelsen kan vi förstå myck­et om hans makt, hans egen­skaper och hans natur.

Män­niskans prob­lem lig­ger allt­så inte främst i brist på kun­skap om Guds exis­tens, utan i ovil­jan att lita på den Gud man redan vet exis­ter­ar. Det män­niskan där­för behöver är inte främst mer kun­skap – även om hon ock­så behöver det – utan ett nytt hjär­ta. Hon behöver födas på nytt så att hon vill förtrös­ta på Gud av hela sitt hjär­ta.

Bara genom att tit­ta på skapelsen kan vi allt­så upp­fat­ta Guds egen­skaper, makt och natur. Det gäller alltid, men det blir kanske extra tydligt just under våren när naturen går från död till liv. När vit­sip­por­na är så vack­ra och fågel­sån­gen är så under­bar att hjär­tat näs­tan bris­ter. Vad säger då det ska­pade om Guds egen­skaper, makt och natur? Ja, mer än den­na kor­ta text rym­mer, men låt oss stan­na upp inför några sak­er.

Det ska­pade berät­tar för oss att vi har en oändligt god och gen­erös Gud som skänker män­niskan liv, anda och allt, ger sådd och skörd och låter sin sol gå upp över en värld som till stor del inte vill veta av hon­om (Matt 5:45; Apg 14:17; 17:25).

Det säger oss att Gud har en oer­hörd omsorg om sin skapelse, från den min­s­ta till den störs­ta av hans skapelser, men en oändligt myck­et större omsorg om dem som till­hör hon­om. Där­för behöver vi inte oroa oss (Matt 6:25–34; 10:29–31).

Det säger oss att Gud är oändligt stor och har en oer­hörd makt. Han ska­pade och upprät­thåller allt vi ser, från den min­s­ta par­tikel i ett mikroskop till den mest avlägsna stjär­nan i ett teleskop. Han gjorde inte som vi män­niskor gör när vi ska­par något, då vi tar något befintligt för att ska­pa något nytt. Nej, Gud ska­pade ur intet enbart genom sitt Ord. Det påmin­ner oss om att Gud ”kan göra långt myck­et mer än allt vi ber om eller tänker oss” (Ef 3:20). När vi är kraftlösa och hjälplösa är han aldrig kraftlös och hjälplös, och när vi hop­pas på hon­om förnyas vår kraft (Jes 40:28–31).

Det säger oss att Guds kun­skap och vishet går bor­tom vårt förstånd. Om vi tit­tar på en teknisk pryl och fascin­eras över vil­ka smar­ta män­niskor som tänkt ut den och fått den att fungera – tänk då på en av Guds skapelser, som biet. Hur extremt avancer­at och kom­plext det är. Det och allt annat har Gud tänkt ut och ska­p­at. Det ödmjukar oss att inse att han alltid vet bät­tre än vi och har goda tankar för oss även när vi inte förstår hur han hand­lar. Och fram­för allt bor­de det få oss att brista ut i lovsång:

“O vilket djup av rike­dom och vishet och kun­skap hos Gud! Hur out­grundli­ga är inte hans domar, hur ofat­tbara hans vägar! Vem har förstått Her­rens sinne? Eller vem har var­it hans råd­gi­vare? Eller vem har gett hon­om något först så att han måste beta­la igen? Av hon­om, genom hon­om och till hon­om är allt­ing. Hans är äran i evighet. Amen.” (Rom 11:33–36)

Vi skulle kun­na fort­sät­ta länge och räk­na upp sak­er där skapelsen påmin­ner oss om Guds egen­skaper, makt och natur. Nu får du fort­sät­ta på egen hand. Gör det till en vana att låta det ska­pade leda dig till större förun­dran, dju­pare förtrös­tan och mer hän­giv­en tillbed­jan av hon­om som är Ska­paren.