”Om jag bara fick mer bevis på att Gud fanns, då skul­le jag tro på honom.” Du har säkert hört män­ni­skor uttryc­ka sig unge­fär på det här sät­tet. Den per­so­nen miss­för­står åtminsto­ne två saker. För det förs­ta vad det fak­tiskt inne­bär att tro på Gud. Det hand­lar inte enbart om att veta att han exi­ste­rar, utan om att med allt man är lita på honom. För det and­ra har per­so­nen redan över­flö­dan­de bevis på Guds existens.

Som Pau­lus skri­ver i de inle­dan­de ver­ser­na har Gud redan uppen­ba­rat sig själv – hans egen­ska­per, evi­ga makt och gudom­li­ga natur – genom de verk han har ska­pat. Genom att tit­ta på oss själ­va, på vit­sip­por­na, på fåg­lar­na, på ber­gen, på solen – ja, ska­pel­sen ger inte bara över­flö­dan­de bevis på Guds existens, utan genom ska­pel­sen kan vi för­stå myc­ket om hans makt, hans egen­ska­per och hans natur.

Män­ni­skans pro­blem lig­ger allt­så inte främst i brist på kun­skap om Guds existens, utan i ovil­jan att lita på den Gud man redan vet exi­ste­rar. Det män­ni­skan där­för behö­ver är inte främst mer kun­skap – även om hon ock­så behö­ver det – utan ett nytt hjär­ta. Hon behö­ver födas på nytt så att hon vill för­trös­ta på Gud av hela sitt hjärta.

Bara genom att tit­ta på ska­pel­sen kan vi allt­så upp­fat­ta Guds egen­ska­per, makt och natur. Det gäl­ler all­tid, men det blir kanske extra tyd­ligt just under våren när natu­ren går från död till liv. När vit­sip­por­na är så vack­ra och fågelsång­en är så under­bar att hjär­tat näs­tan bris­ter. Vad säger då det ska­pa­de om Guds egen­ska­per, makt och natur? Ja, mer än den­na kor­ta text rym­mer, men låt oss stan­na upp inför någ­ra saker.

Det ska­pa­de berät­tar för oss att vi har en oänd­ligt god och gene­rös Gud som skän­ker män­ni­skan liv, anda och allt, ger sådd och skörd och låter sin sol gå upp över en värld som till stor del inte vill veta av honom (Matt 5:45; Apg 14:17; 17:25).

Det säger oss att Gud har en oer­hörd omsorg om sin ska­pel­se, från den mins­ta till den störs­ta av hans ska­pel­ser, men en oänd­ligt myc­ket stör­re omsorg om dem som till­hör honom. Där­för behö­ver vi inte oroa oss (Matt 6:25–34; 10:29–31).

Det säger oss att Gud är oänd­ligt stor och har en oer­hörd makt. Han ska­pa­de och upp­rätt­hål­ler allt vi ser, från den mins­ta par­ti­kel i ett mik­ro­skop till den mest avlägs­na stjär­nan i ett teleskop. Han gjor­de inte som vi män­ni­skor gör när vi ska­par något, då vi tar något befint­ligt för att ska­pa något nytt. Nej, Gud ska­pa­de ur intet enbart genom sitt Ord. Det påmin­ner oss om att Gud ”kan göra långt myc­ket mer än allt vi ber om eller tän­ker oss” (Ef 3:20). När vi är kraft­lö­sa och hjälp­lö­sa är han ald­rig kraft­lös och hjälp­lös, och när vi hop­pas på honom för­ny­as vår kraft (Jes 40:28–31).

Det säger oss att Guds kun­skap och vis­het går bort­om vårt för­stånd. Om vi tit­tar på en tek­nisk pryl och fasci­ne­ras över vil­ka smar­ta män­ni­skor som tänkt ut den och fått den att fun­ge­ra – tänk då på en av Guds ska­pel­ser, som biet. Hur extremt avan­ce­rat och kom­plext det är. Det och allt annat har Gud tänkt ut och ska­pat. Det ödmju­kar oss att inse att han all­tid vet bätt­re än vi och har goda tan­kar för oss även när vi inte för­står hur han hand­lar. Och fram­för allt bor­de det få oss att bris­ta ut i lovsång:

“O vil­ket djup av rike­dom och vis­het och kun­skap hos Gud! Hur out­grund­li­ga är inte hans domar, hur ofatt­ba­ra hans vägar! Vem har för­stått Her­rens sin­ne? Eller vem har varit hans råd­gi­va­re? Eller vem har gett honom något först så att han mås­te beta­la igen? Av honom, genom honom och till honom är all­ting. Hans är äran i evig­het. Amen.” (Rom 11:33–36)

Vi skul­le kun­na fort­sät­ta länge och räk­na upp saker där ska­pel­sen påmin­ner oss om Guds egen­ska­per, makt och natur. Nu får du fort­sät­ta på egen hand. Gör det till en vana att låta det ska­pa­de leda dig till stör­re för­und­ran, dju­pa­re för­trös­tan och mer hän­gi­ven till­bed­jan av honom som är Skaparen.