Har du någon gång var­it rik­tigt törstig?

Orsak­en till det­ta kan naturligtvis vara en rad oli­ka sak­er, men de två mest uppen­bara är anti­n­gen att du inte får i dig till­räck­ligt med vät­s­ka och/eller att du för­lorar mer vät­s­ka än du får i dig. En del av prob­lemet kan ock­så vara att du fak­tiskt drick­er, men ändå för­blir törstig efter­som du drick­er av en dålig törst­släckare som inte åter­ställer det du behöver.

Pro­feten Jere­mia sät­ter fin­gret på Guds folks synd, orsak­en till deras andli­ga törst – de har över­gett den enda käl­lan med levande vat­ten, den enda käl­lan som kan släc­ka deras törst. Och i stäl­let vänt sig till ”usla brun­nar” (”usla törst­släckare”), som det inte hjälper hur myck­et man än drick­er av – de kan aldrig stil­la deras törst. De läm­nar folket bara ännu mer törstigt.

I Jesa­ja 55 är pro­feten inne på sam­ma bild­språk och frå­gar var­för Guds folk läg­ger kraft, ener­gi och pen­gar på andlig mat och vat­ten som varken släck­er törsten eller ger mät­tnad, när Gud utan någon som helst kost­nad välkom­nar dem in i gemen­skapen med sig själv – det enda som kan släc­ka själens törst och mät­ta deras andli­ga hunger. Det fanns helt enkelt mat och törst­släckare i över­flöd hos Gud och i gemen­skapen med hon­om, ändå sök­te sig Guds folk till usla brun­nar (tom­ma avgu­dar). Eller annor­lun­da uttryckt: de före­drog öknen fram­för en oas med en out­sin­lig käl­la. Det är märk­ligt – och sam­tidigt är du och jag inte så oli­ka dem.

När Jesus möter kvin­nan vid Sykars brunn i Johannes 4 säger han: ”Den som drick­er av det här vat­tnet blir törstig igen. Men den som drick­er av det vat­ten jag ger hon­om ska aldrig någon­sin törs­ta. Det vat­ten jag ger blir en käl­la i hon­om med vat­ten som flö­dar fram till evigt liv.” (Joh 4:13–14)

Efter att Jesus en tid senare mät­tat fem tusen män i öde­marken förk­larar han: “Jag är livets bröd. Den som kom­mer till mig ska aldrig hun­gra, och den som tror på mig ska aldrig någon­sin törs­ta.” (Joh 6:35)

Och ytterli­gare en tid senare står han på tem­pelplat­sen mitt bland folk­mas­san under högti­den och ropar ut: ”Om någon är törstig, kom till mig och drick! Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans inner­s­ta ska ström­mar av levande vat­ten fly­ta fram.” (Joh 7:37–38)

Käl­lan med det levande vat­tnet, den som gör att vi aldrig behöver törs­ta, den som blir en out­sin­lig käl­la inom oss som ström­mar fram till evigt liv – är allt­så något som Jesus ger oss som en gåva. Det blir vårt genom tron på hon­om och i gemen­skapen med hon­om, då han tar sin bon­ing i oss genom den helige Ande.

Senare i Johannes förk­larar Jesus att det evi­ga livet är att kän­na den ende sanne Guden och den som han har sänt: han själv (Joh 17:3). Det evi­ga livet är att leva i ständig gemen­skap med Jesus Kris­tus och lära kän­na hon­om mer och mer. Endast det­ta kan stil­la vår själens hunger och törst.

Men ock­så vi är som folket under Jere­mias tid. Även vi vän­der oss till usla brun­nar, till törst­släckare som bara gör oss törsti­gare, och till mat som bara gör oss mer hun­gri­ga – trots att vi i gemen­skapen med Jesus Kris­tus aldrig behöver hun­gra och aldrig någon­sin törs­ta.

Vi hun­grar och törstar alla, och vi luras alla att tro att något ska­p­at ska kun­na ge oss det vi verk­li­gen behöver. Men inte ens Guds goda gåvor kan ge oss det som endast han själv kan ge. Låt där­för din inre hunger och törst ständigt leda dig till hon­om som är den ende som kan möta ditt dju­paste behov och din dju­paste läng­tan. Kom ständigt till hon­om, strä­va efter att lära kän­na hon­om ännu mer och mät­tas av gemen­skapen med hon­om.

För han, och bara han, är käl­lan som aldrig sinar. Bara han är nog.