Har du någon gång varit rik­tigt törstig?

Orsa­ken till det­ta kan natur­ligt­vis vara en rad oli­ka saker, men de två mest uppen­ba­ra är anting­en att du inte får i dig till­räck­ligt med väts­ka och/eller att du för­lo­rar mer väts­ka än du får i dig. En del av pro­ble­met kan ock­så vara att du fak­tiskt dric­ker, men ändå för­blir törs­tig eftersom du dric­ker av en dålig törs­t­släc­ka­re som inte åter­stäl­ler det du behöver.

Pro­fe­ten Jere­mia sät­ter fing­ret på Guds folks synd, orsa­ken till deras and­li­ga törst – de har över­gett den enda käl­lan med levan­de vat­ten, den enda käl­lan som kan släc­ka deras törst. Och i stäl­let vänt sig till ”usla brun­nar” (”usla törs­t­släc­ka­re”), som det inte hjäl­per hur myc­ket man än dric­ker av – de kan ald­rig stil­la deras törst. De läm­nar fol­ket bara ännu mer törstigt.

I Jesa­ja 55 är pro­fe­ten inne på sam­ma bild­språk och frå­gar var­för Guds folk läg­ger kraft, ener­gi och peng­ar på and­lig mat och vat­ten som var­ken släc­ker törsten eller ger mätt­nad, när Gud utan någon som helst kost­nad väl­kom­nar dem in i gemen­ska­pen med sig själv – det enda som kan släc­ka sjä­lens törst och mät­ta deras and­li­ga hung­er. Det fanns helt enkelt mat och törs­t­släc­ka­re i över­flöd hos Gud och i gemen­ska­pen med honom, ändå sök­te sig Guds folk till usla brun­nar (tom­ma avgu­dar). Eller annorlun­da uttryckt: de före­drog öknen fram­för en oas med en out­sin­lig käl­la. Det är märk­ligt – och sam­ti­digt är du och jag inte så oli­ka dem.

När Jesus möter kvin­nan vid Sykars brunn i Johan­nes 4 säger han: ”Den som dric­ker av det här vatt­net blir törs­tig igen. Men den som dric­ker av det vat­ten jag ger honom ska ald­rig någon­sin törs­ta. Det vat­ten jag ger blir en käl­la i honom med vat­ten som flö­dar fram till evigt liv.” (Joh 4:13–14)

Efter att Jesus en tid sena­re mät­tat fem tusen män i öde­mar­ken för­kla­rar han: “Jag är livets bröd. Den som kom­mer till mig ska ald­rig hung­ra, och den som tror på mig ska ald­rig någon­sin törs­ta.” (Joh 6:35)

Och ytter­li­ga­re en tid sena­re står han på tem­pel­plat­sen mitt bland folk­mas­san under hög­ti­den och ropar ut: ”Om någon är törs­tig, kom till mig och drick! Den som tror på mig, som Skrif­ten säger, ur hans inners­ta ska ström­mar av levan­de vat­ten fly­ta fram.” (Joh 7:37–38)

Käl­lan med det levan­de vatt­net, den som gör att vi ald­rig behö­ver törs­ta, den som blir en out­sin­lig käl­la inom oss som ström­mar fram till evigt liv – är allt­så något som Jesus ger oss som en gåva. Det blir vårt genom tron på honom och i gemen­ska­pen med honom, då han tar sin boning i oss genom den heli­ge Ande.

Sena­re i Johan­nes för­kla­rar Jesus att det evi­ga livet är att kän­na den ende san­ne Guden och den som han har sänt: han själv (Joh 17:3). Det evi­ga livet är att leva i stän­dig gemen­skap med Jesus Kristus och lära kän­na honom mer och mer. Endast det­ta kan stil­la vår sjä­lens hung­er och törst.

Men ock­så vi är som fol­ket under Jere­mi­as tid. Även vi vän­der oss till usla brun­nar, till törs­t­släc­ka­re som bara gör oss törs­ti­ga­re, och till mat som bara gör oss mer hung­ri­ga – trots att vi i gemen­ska­pen med Jesus Kristus ald­rig behö­ver hung­ra och ald­rig någon­sin törsta.

Vi hung­rar och törs­tar alla, och vi luras alla att tro att något ska­pat ska kun­na ge oss det vi verk­li­gen behö­ver. Men inte ens Guds goda gåvor kan ge oss det som endast han själv kan ge. Låt där­för din inre hung­er och törst stän­digt leda dig till honom som är den ende som kan möta ditt dju­pas­te behov och din dju­pas­te läng­tan. Kom stän­digt till honom, strä­va efter att lära kän­na honom ännu mer och mät­tas av gemen­ska­pen med honom.

För han, och bara han, är käl­lan som ald­rig sinar. Bara han är nog.