Under hös­ten 2002 var jag i Indi­en under ett halv­år och arbe­ta­de som volon­tär på ett barn­hem. Mot slu­tet av resan köp­te jag med mig lite nya klä­der som jag inte vil­le skul­le ta del av den spe­ci­el­la dof­ten som fanns i Indi­en. Direkt efter att jag köpt dem pac­ka­de jag där­för ner dem i fle­ra påsar. Det jag inte insåg var att klä­der­na redan hade tagit åt sig av dof­ten. Först när jag kom hem till Sve­ri­ge kän­de jag hur både jag själv, klä­der­na jag hade på mig och hela min pack­ning dof­ta­de något oer­hört starkt. Allt fick släng­as direkt i tvät­ten. Den doft jag först känt när jag kom till Indi­en hade jag bli­vit så van vid att jag inte läng­re märk­te den. Jag hade anpas­sat mig utan att ens tän­ka på det.

Pau­lus upp­ma­nar oss i den inle­dan­de tex­ten att inte anpas­sa oss efter den här värl­den – efter dess sätt att tän­ka, pri­o­ri­te­ra och hand­la. För om vi inte med­ve­tet mot­ver­kar den­na anpass­ning kom­mer vi ofrån­kom­li­gen att göra just det­ta: för­änd­ras och for­mas efter den här värl­den. Det sker ofta så grad­vis att vi inte ens mär­ker det. För att mot­ver­ka den­na anpass­ning vill Pau­lus i stäl­let att vi ska för­vand­las genom att vårt sin­ne för­ny­as genom Guds ord – det är där vi fin­ner Guds vil­ja – i den heli­ge Andes led­ning. Vi for­mas och påver­kas stän­digt; frå­gan är bara vad som får infly­tan­de i våra liv. Är det värl­dens tan­ke­sätt, eller är det Guds vilja?

Pre­cis som jag behöv­de kom­ma till­ba­ka till Sve­ri­ge för att kän­na av dof­ten från Indi­en som jag vant mig vid, behö­ver vi kom­ma till Bibeln för att upp­täc­ka den anpass­ning som vi annars vän­jer oss vid. Det är uti­från Guds ord som vi ska prö­va vad som är Guds vil­ja, och det är i lju­set av det som vi får syn på det vi annars skul­le vara blin­da för – både i våra egna liv och i våra församlingar.

Ta där­för en stund och fun­de­ra över ditt eget liv: finns det områ­den där du anpas­sar dig efter värl­den sna­ra­re än efter Guds ord?

Eller fun­de­ra över våra för­sam­ling­ar – eller kris­ten­he­ten i Sve­ri­ge i stort. På vil­ka områ­den har vi bytt åsikt eller upp­fatt­ning de senas­te, säg, hund­ra åren?

Fun­de­ra sedan på orsa­ken till var­för den­na för­änd­ring har skett. Har vi för­änd­rats där­för att vi i Bibeln upp­täckt något vi tidi­ga­re mis­sat, något som tidi­ga­re gene­ra­tio­ner haft fel om? Eller har sam­häl­let först för­änd­rat sin upp­fatt­ning i frå­gan, och att vi där­ef­ter följt efter – för att inte stö­ta oss med män­ni­skor, för­lo­ra anse­en­de eller ris­ke­ra att inte bli omtyckta?

Värl­dens sätt att tän­ka och vär­de­ra för­änd­ras stän­digt. Det som är ”sant” och rätt i dag kan vara något helt annat i mor­gon. Men Gud och hans ord är oför­än­der­li­ga och består för evigt. Det är efter det­ta våra liv och våra för­sam­ling­ar stän­digt behö­ver anpas­sa oss. Om vi inte med­ve­tet låter oss for­mas av Guds ord kom­mer vi omed­ve­tet for­mas av värl­den. Där­för behö­ver vår gläd­je vara i Guds ord, som Psal­ta­ren 1 beskri­ver, och vi behö­ver begrun­da det dag och natt för att bli likt träd med dju­pa röt­ter, som bär rik frukt och står fas­ta i alla för­änd­ring­ar och stormar.