Vi måste alltid tacka Gud för er, bröder. Och det har vi goda skäl till, för er tro växer starkt och kärleken som ni alla har till varandra blir allt större hos var och en.
När man läser genom Paulus brev blir det tydligt hur han ständigt bad för de församlingar han skriver till. Han ägnade troligen mer tid åt att be för dem än åt att faktiskt undervisa dem genom brev och besök. Det påminner oss om att det ”osynliga” arbetet i bön är minst lika viktigt, ja kanske ännu viktigare, än det ”synliga” arbetet i tjänst för andra. Utan bönen blir det andra fruktlöst och kraftlöst. Om vi vill se en verklig förändring i våra egna liv eller andra människors liv, kommer den ofrånkomligen utan bön.
De kommande två söndagarna kommer predikningarna att fokusera på två av Paulus böner för församlingen i Efesos. Vi ska stanna upp inför vad han bad om, för att det i sin tur ska leda oss i bönen för våra egna församlingar. På samma sätt tänkte jag nu att vi kort skulle stanna upp inför Paulus ord om en annan församling, den i Tessaloniki i nuvarande Grekland, en församling som fick utstå mycket lidande och förföljelse för sin tro (1 Thess 2:14; 2 Thess 1:4).
Precis som i många av Paulus andra brev kommer först tacksamheten och glädjen över församlingen. Han säger att han måste tacka Gud för dem, att han har goda skäl att göra det, att det är det enda rätta. Anledningen till hans tacksamhet är framför allt två saker: deras tro växer sig starkare och kärleken till varandra blir allt större. Vi vet också att detta är något som Paulus tidigare hade bett om för församlingen och som han nu får se Gud svara på (1 Thess 3:12).
Det Paulus framför allt bad för var inte att svårigheterna eller förföljelsen skulle upphöra. Även om han säkert gjorde detta också. Utan det han framför allt bad för var att deras tro skulle växa och fördjupas och att kärleken inom församlingen skulle bli allt större. Detta var hans iver och längtan för församlingen, och när han såg att det hände fylldes han av glädje och tacksamhet till Gud.
Detta är en längtan som också du och jag behöver ha för våra församlingar och våra syskon i tron. Lika mycket som vi längtar efter att själva få växa i tron, bör vi längta efter att andra ska göra det. Vi behöver be med samma uthållighet och iver som Paulus, att våra syskon ska växa och att vi tillsammans ska växa i kärleken till varandra. Och när vi gjort det bör vi, likt Paulus, hålla utkik efter hur Gud svarar på våra böner, hur han arbetar i våra syskon och i våra relationer. När vi ser hur Gud verkar får vi också göra som Paulus — vända oss till Gud i tacksamhet och glädje.
