Om jag för­stått det hela rätt är det inte själv­klart att beskär­ning av frukt­träd i våra träd­går­dar leder till mer frukt. Det har bety­del­se, men det finns myc­ket annat som ock­så spe­lar in. Fak­tum är att om man beskär ett träd för hårt kan det tvärtom ge mind­re frukt.. Med vin­stoc­ken är det där­e­mot annorlun­da. En vin­ran­ka som läm­nas åt sig själv pro­du­ce­rar snart mäng­der av skott och blad, men mind­re frukt. Där­för beskär vinod­la­ren den hårt för att den ska bära mer frukt.

Det är det­ta vi ser i Jesu lik­nel­se i Johan­nes 15. Han för­kla­rar att han själv är vin­stoc­ken, vi är gre­nar­na och Fadern är vinod­la­ren som beskär, eller som ver­sen i inled­ning­en säger, ren­sar oss med syf­tet att vi ska bära mer frukt – att vi ska växa i Kristus­lik­het och lik­na honom än mer. Det inne­bär även det mot­sat­ta: om vi inte ren­sas kom­mer vi inte att bära den frukt som Gud vill se i våra liv. Som Hebre­er­bre­vets för­fat­ta­re för­kla­rar är det­ta ett tec­ken på att vi verk­li­gen är Guds barn. Att vi beskärs är ett uttryck för Faderns omsorg, och han gör det all­tid för vårt bäs­ta, även när det gör ont och inne­bär svå­rig­he­ter (Heb 12:7–11).

I vers 2 talar Jesus om rens­ning, och i vers 3 använ­der han sam­ma grund­ord när han talar om rening. Det säger oss att Fadern renar oss från syn­den för att vi ska bära mer frukt. Det sker en gång för alla i fräls­ning­en, men är sam­ti­digt en renings­pro­cess som fort­sät­ter hela livet.

Pre­cis som “vete­kor­nets lag” gäll­de för Jesus — att han behöv­de dö för att bära rik frukt – gäl­ler den ock­så för oss. Vi behö­ver för­lo­ra livet för att vin­na det (Joh 12:23–26). Det hand­lar om en dag­lig död, som Pau­lus uttryc­ker det i 1 Korint­hi­er­bre­vet 15:31. Vi behö­ver dag­li­gen dö bort från oss själ­va och syn­den för att få del av det nya livet.

Lik­nan­de bild­språk använ­der Petrus när han talar om att äkt­he­ten i vår tro visar sig genom att vi, likt gul­det, prö­vas (eller renas) i eld för att bli till vår gläd­je och Guds ära (1 Pet 1:6–9). På sam­ma sätt säger Jesus här att målet med vårt frukt­bä­ran­de är att Fadern ska för­här­li­gas (Joh 15:8). Målet med frukt­bä­ran­det är allt­så att Gud ska för­här­li­gas, och vägen dit går oftast genom pröv­ning­ar, svå­rig­he­ter, mot­stånd och lidan­de. Det ser vi gång på gång genom hela Bibeln.

Det kan vara oer­hört smärt­samt, och för stun­den ver­kar det, som Hebre­er­bre­vet säger, inte vara till gläd­je. Men det leder till något gläd­je­fyllt, och Fadern gör det för vårt bäs­ta. Och det bäs­ta är i det här fal­let inte världs­lig bekväm­lig­het eller trygg­het, utan att vi får “del av hans helig­het” (Heb 12:10). Sam­ma sak ser vi när Pau­lus skri­ver att “allt sam­ver­kar till det bäs­ta för dem som äls­kar Gud” (Rom 8:28). I ver­sen som föl­jer för­kla­rar han vad det­ta bäs­ta är: att vi for­mas efter hans Sons bild (Rom 8:29).

Fadern kom­mer allt­så att se till att vi bär frukt. Det är hans ansvar som vinod­la­re. Lite sena­re i kapit­let, i vers 16, säger Jesus att Fadern har bestämt att vi ska bära frukt, en frukt som består. Det leder oss till följd­frå­gan: Vad är då vår uppgift?

Läs gär­na hela kapi­tel 15 själv. Du kan knap­past mis­sa sva­ret. Hela tio gång­er i de förs­ta elva ver­ser­na används orden för­bli eller bli kvar. Genom evan­ge­li­ets för­kun­nel­se har Gud fött oss på nytt och tagit oss, som var vil­da oliv­kvis­tar, och inym­pat oss i den san­na vin­stoc­ken, Jesus Kristus. Vår upp­gift där­ef­ter är helt enkelt att för­bli i den ”posi­tion” han har satt oss — att för­bli i honom, i hans kär­lek och i hans ord.

Som Pau­lus ber för för­sam­ling­en i Efe­sos: ”Jag ber… att Kristus genom tron ska bo i era hjär­tan och att ni ska bli rota­de och grun­da­de i kär­le­ken.” (Ef 3:17).

Vi har bli­vit inym­pa­de i Jesus Kristus, och våra röt­ter behö­ver växa sig allt dju­pa­re i honom, i bero­en­de av honom. För utan honom kan vi ingen­ting göra (Joh 15:5).

Att renas för att bära frukt till Guds ära, att for­mas till Jesu avbild – det är vad hela livet hand­lar om, eller åtminsto­ne bor­de hand­la om. Jesus beskri­ver det­ta som den full­kom­li­ga gläd­jen (Joh 15:11). En dag kom­mer vi, lik­som som­ma­rens frukt­träd och gräs, att viss­na och dö. Men vår inre män­ni­ska, den nya män­ni­skan, kom­mer då att leva vida­re i evighet.

Låt oss där­för läng­ta efter och strä­va efter att bära frukt som består för evigt.¨Låt oss strä­va efter att för­bli i Jesus Kristus och i hans ord. För ingen­ting är av stör­re bety­del­se, och ingen­ting är mer glädjefyllt.