Snäll­het är en egen­skap som vi sven­skar värder­ar väldigt högt och nog ser som en av de all­ra finaste. Den upp­fat­tas oftast som enbart god; en snäll män­niska är det­sam­ma som en god män­niska. Vi vill gär­na upp­fat­tas som snäl­la och trevli­ga av andra män­niskor, och vi vill att vår gemen­skap med andra ska prä­glas av sam­ma sak. I ordlis­tan kan vi läsa föl­jande om snäll­het: det är någon ”… som låter sitt hand­lande styras av omtanke om andra och där­för är hjälp­sam, som und­viker att såra och dylikt.” Att vara omtänksam, hjälp­sam och inte vil­ja såra andra – allt det­ta är naturligtvis bra sak­er. Men har du någon gång fun­der­at över om Bibeln näm­n­er snäll­het? Eller om Jesus någon gång beskrivs som snäll? Eller har du tänkt på att snäll­het fak­tiskt inte alltid behöver vara en god egen­skap, utan att den fak­tiskt kan bli en dålig egen­skap? Att den, likt andra egen­skaper, kan bli syn­dig om den inte hanteras rätt?

Jag skulle vil­ja påstå att krist­na idag har ham­nat i en form av snäll­hetens och trev­lighetens för­ban­nelse. Vad menar jag med det­ta? Jo, att vår strä­van efter att vara snäl­la och ha det trevligt bliv­it vårt främ­s­ta fokus och vårt enda mål. Det led­er i sin tur till att vi bortser från och und­viker san­nin­gen där­för att den kan stö­ta sig med och såra en annan män­niska. För vi vill ju vara snäl­la och vi vill ju inte för­lo­ra vår trevli­ga stämn­ing, där­för får san­ning och ärlighet stå till­ba­ka.

Där­för und­viker mån­ga krist­na idag att tala om synd och omvän­delse, efter­som det skulle innebära att man risker­ar att stö­ta sig med och göra män­niskor obekvä­ma. På sam­ma sätt väl­jer mån­ga att bortse från sto­ra delar av Bibelns under­vis­ning efter­som det går emot både världens tänkesätt och deras egna upp­fat­tningar, istäl­let för att låta Guds ord vara det tveeg­gade svärdet som genomtränger själen, blot­tläg­ger vårt inre och som kan leda till fräl­sning (Heb 4:12–13). Som en vän uttryck­te det till mig häromda­gen: ”Vi vill hellre ha det trevligt än heligt.”

Snäll­het är fak­tiskt inte en egen­skap som omnämns i Bibeln, och inte heller beskrivs Jesus som snäll. Däre­mot beskrivs han bland annat med orden: ”Han var full av nåd och san­ning” (Joh 1:14). Inte bara det ena eller det andra, utan både och. Båda måste gå till­sam­mans för att bli verk­lig nåd och verk­lig san­ning. Den ena utan den andra är ingen verk­lig nåd eller verk­lig san­ning.

Jesus vis­ar oss vad sann kär­lek är. Det är inte att und­vi­ka san­nin­gen, utan att genom san­nin­gen befria och fräl­sa män­niskor. Jesus umg­icks med syn­dar­na, och syn­dar­na drogs till Jesus som järn dras till en mag­net. Men det var inte där­för att han var snäll i bemärkelsen att han strök män­niskor med­hårs och aldrig utmanade dem – tvär­tom. Om du tror något annat är det läge att du läs­er genom evan­ge­lier­na på nytt.

Nej, syn­dar­na drogs till Jesus där­för att han var full av både nåd och san­ning. Han berät­tade allt om deras liv och synd och på sam­ma gång berät­tade han allt de behövde för att bli fräl­s­ta och befri­ade från sin synd. Jesus vis­ar oss vad sann kär­lek är. Den är inte fram­förallt snäll och trevlig. Den är inte tyst eller pas­siv. Nej, Jesus tog syn­den på så stort all­var att han genom­led en fruk­tans­värd död för att fräl­sa för­lorade syn­dare som dig och mig. Hur skulle vi då i kär­lek kun­na bortse från dess all­var?

Vårt främ­s­ta mål är inte att vara snäl­la eller att ha det trevligt. Vårt främ­s­ta mål är att hel­gas och for­mas till Jesu avbild. Det är helighet och inte trev­lighet. Och hel­gelsens väg går alltid genom både nåd och san­ning. Vi är ock­så kallade att föl­ja i Jesu fot­spår och tala san­ning i kär­lek till andra män­niskor (Ef 4:15). Oavsett om det blir obekvämt, om vi för­lorar vårt anseende eller om vi stöter oss med män­niskor. Vi talar näm­li­gen san­ning i kär­lek där­för att vi älskar andra män­niskor mer än oss själ­va. För om nåden ska kun­na hela en män­niska måste först san­nin­gen om våra liv och vår synd först få såra oss, för att leda till en sorg efter Guds vil­ja som led­er till omvän­delse, fräl­sning och liv (2 Kor 7:10). Men om vi av snäll­het och i vår strä­van efter trev­lighet und­viker san­nin­gen, då kom­mer män­niskor aldrig att få uppl­e­va nåden och fräl­snin­gen.

I 1 Kor­in­tier­brevet kapi­tel 13 beskriv­er Paulus vad sann kär­lek är (läs gär­na hela kapit­let). Han säger bland annat föl­jande: ”(Kär­leken) gläder sig inte över orät­ten men gläds med san­nin­gen” (vers 6). Sann kär­lek gläder sig aldrig över det som är fel, orätt eller synd. Nej, sann kär­lek gläder sig över san­nin­gen och vill förmed­la den till män­niskor.

Tyst­nad beskrivs ofta som kär­leks­fullt, att låta var och en skö­ta sitt. Men frå­gan är om vår tyst­nad tvär­tom beror på att vi älskar oss själ­va och vårt anseende mer än män­niskor som går för­lorade? För vad är egentli­gen kär­leks­fullt?

Är det kär­leks­fullt att låta män­niskor gå evigt för­lorade på grund av att vi inte berät­tade för dem om fräl­snin­gen i Jesus Kris­tus?

Är det kär­leks­fullt att tiga om synd i för­sam­lin­gen om den skadar både per­so­n­en och för­sam­lin­gen i stort?

Snäll­het är inte alltid fel, inte heller att ha det trevligt. Men om vår strä­van efter det­ta skym­mer san­nin­gen och får oss att tyst­na, då är det fak­tiskt en synd. Och nej, vi behöver naturligtvis inte alltid säga hela san­nin­gen till alla män­niskor och sedan häv­da att det är kär­leks­fullt. Men om jag kän­ner mig själv rätt, och de fles­ta andra av er, är nog inte det­ta vår störs­ta fres­telse eller vårt störs­ta prob­lem. Däre­mot tyst­nad och pas­sivitet.

Målet är inte heller att försö­ka stö­ta oss eller provo­cera bara för sak­ens skull, utan att tala san­ning i kär­lek. Vår uppgift är inte att omfor­ma eller förän­dra san­nin­gen, utan att öppet läg­ga fram Guds ord och låta det göra sitt verk i en män­niskas liv. Ibland led­er det till omvän­delse, men ibland led­er det till fort­satt blind­het (2 Kor 4:1–6). Oavsett har vi hand­lat i kär­lek och gjort det Gud kallar oss till.