Har du lätt för att oroa dig och bekym­ra dig?

Vi är oli­ka som män­ni­skor när det gäl­ler oro och bekym­mer. Vis­sa av oss har en stör­re benä­gen­het att fast­na i oro – pro­ble­men väx­er sig gär­na stör­re – medan and­ra ser lju­sa­re på till­va­ron. Vi oro­ar oss för oli­ka saker: en del har en djup oro för peng­ar men bekym­rar sig säl­lan om vad som sker i värl­den i stort, medan and­ra kän­ner tvärtom. Vi är helt enkelt oli­ka. Men en sak är säker: ing­en av oss är helt befri­ad från oro. Den kom­mer till oss förr eller sena­re, i stör­re eller mind­re utsträck­ning. Frå­gan är: vad gör vi med oron när den gri­per tag i oss?

En stor del av vår oro hand­lar inte om det som lig­ger pre­cis fram­för oss, utan om fram­ti­den. Vi oro­ar oss över tänk­ba­ra och otänk­ba­ra sce­na­ri­er – sådant som både kan hän­da och kanske ald­rig hän­der. Ju mer vi tän­ker på allt det­ta, desto stör­re blir oron och vi blir mod­lö­sa. En väg ut ur det­ta är att lyss­na till Jesu upp­ma­ning: att inte bekym­ra sig för mor­gon­da­gen, utan lita på att Gud tar hand om den. Och i stäl­let, i var­je stund, be om Guds kraft för just den dagen. Vi kan bli så för­la­ma­de av tan­ken på mor­gon­da­gen att vi glöm­mer att be om nåd och kraft för idag.

Där har Lina San­dells sång Blott en dag varit till stor hjälp för mig, en påmin­nel­se om Jesu ord och om att just göra det­ta. Vi får göra som hon uttryc­ker det i sången:

”Mor­gon­da­gens omsorg får jag spa­ra, om än oviss syns min vand­rings stig.”

Och lita till Guds löfte: 

”Som din dag, så skall din kraft ock vara.”

Vi får ta just en dag, ett ögon­blick i sän­der. Vi behö­ver inte låna från mor­gon­da­gen – var­ken oro eller kraft – utan får be Gud om styr­ka och ork för var­je ny dag. För när allt kom­mer omkring vet vi inte ens om mor­gon­da­gen kommer.

Lina San­dells sång före­kom förs­ta gång­en i tid­ning­en Kors­blom­man. Till­sam­mans med tex­ten fanns en berät­tel­se om ett gam­malt väggur som plöts­ligt stan­nat. Urtav­lan gör en grund­lig under­sök­ning och kom­mer fram till att felet är att pen­deln har slu­tat slå. Pen­deln för­kla­rar att han inte orka­de mer – han hade räk­nat ut att han mås­te svänga fram och till­ba­ka 86 400 gång­er på ett dygn. Urtav­lan före­slår då att pen­deln bara för­sö­ker slå sex gång­er. Det gör han, men säger att det inte är de sex eller sex­tio gång­er­na som är pro­ble­met – utan de sex miljoner.

Urtav­lan und­rar då om det inte är själ­va tan­ken på allt arbe­te – och inte arbe­tet i sig – som orsa­kar så stor oro:

”Fastän du i ett ögon­blick kan tän­ka dig de mil­jo­ner varv du har att gå fram och till­ba­ka, fordras lik­väl endast ett varv i sän­der av dig. Och hur ofta du än har att gå sam­ma väg fram och åter, skall du dock all­tid ha ett ögon­blick för var­je gång”, mena­de urtav­lan. Pen­deln erkän­ner san­ning­en i det och åter­går sedan till sitt tål­mo­di­ga arbete.

Lina sam­man­fat­tar:

”Med blic­ken rik­tad mot en kom­man­de tid, och alla de svå­rig­he­ter den kan med­fö­ra, fres­tas vi emel­lanåt att tap­pa modet. Ofta är det inte så myc­ket tan­ken på enskil­da svå­rig­he­ter, som gör oss oro­li­ga, sna­ra­re sum­man av alla bekym­mer, arbe­te, slit eller lidan­de och fres­tel­ser, som vi i tan­kar­na ser resa sig allt hög­re omkring oss. ”Hur ska jag kla­ra av alla des­sa svå­rig­he­ter?” heter det då… Vi bekym­rar oss för mor­gon­da­gen innan den ännu har kom­mit. Ändå har Her­ren Jesus själv sagt: ”Var dag har nog av sin egen plå­ga”.  O, vil­ken dår­skap att påläg­ga det nuva­ran­de ögon­blic­ket med det kom­man­des tyngd! Vi skall inte ta mer än en dag, en tim­me, en stund i taget för var dag mot­tar vi ny nåd, ny kraft, ny hjälp.”

Lyss­na gär­na till Caro­las ski­va Blott en dag med Lina San­dell här.

(Berät­tel­se och citat häm­tat ur Löv­gren: Psalm- och sång­lex­i­kon, Gum­mes­sons 1964, sp. 605f.)