I de inle­dan­de ver­ser­na av Psalm 23 har vi sett dyr­ba­ra san­ning­ar om hur Gud tar hand om sina barn i allt. Han för­ser dem med vad de verk­li­gen behö­ver och med ett över­flöd i gemen­ska­pen med honom. Om Gud nu har en sådan kär­lek och omsorg till sina barn kan man frå­ga sig var­för de ens behö­ver ham­na i döds­skug­gans dal? Ska inte en god och kär­leks­full Gud se till att de und­kom­mer såda­na fruk­tans­vär­da svårigheter?

Jag har mött många krist­na som har unge­fär den upp­fatt­ning­en om Gud. Att han är den som ska ”fixa” deras liv, göra det bätt­re, lät­ta­re, fris­ka­re och mind­re pro­blem­fritt. De skul­le ald­rig ta såda­na ord i mun­nen eller ens tän­ka att de hade den upp­fatt­ning­en om Gud. Men när sjuk­do­men, svå­rig­he­ter­na, den psy­kisk ohäl­san eller and­ra pro­blem drab­bar dem (och inte för­svin­ner), väx­er en bit­ter­het i deras hjär­tan. Det blir till ett dub­belt lidan­de, en dub­bel bör­da att bära för dem. Inte nog med att de lider fysiskt eller psy­kiskt. De lider även under käns­lan av att Gud över­gett dem: ”Han var ju den som skul­le beva­ra mig och befria mig från det­ta. Men här är jag och lidan­det för­svin­ner inte. Då mås­te det vara något fel på mig och min tro.”

Psalm 23 (och hela Bibeln) visar oss på mot­sat­sen. Gud är inte bara den som leder sina barn till vat­ten och grö­na äng­ar. Han är även den som leder sina barn in i döds­skug­gans dal, men ock­så genom den. Även om vi inte kan se det eller kän­na det, har han goda syf­ten med att göra så. Han gör det fak­tiskt för vårt bäs­ta — vår själs och vårt evigt bäs­ta (se ex. Rom 8:26-ff).

Döds­skug­gans dal är en beskriv­ning av den svå­ras­te av plat­ser. Det är när en män­ni­ska är så ned­tyngd av kamp, oro och ång­est att hon till och med bör­jar miss­trös­ta om livet. Trös­ten för den som är ett Guds barn är inte att Gud befri­ar oss från att ham­na i där. Trös­ten lig­ger istäl­let i orden “för du är med mig”. Viss­he­ten att vi inte alls är över­giv­na av Gud även när vi kän­ner så. Viss­he­ten att Gud är med oss, kän­ner med oss och delar vår kamp mitt i svå­rig­he­ter­na och lidan­det (Heb 4:15–16). Viss­he­ten att Gud ald­rig läm­nar oss i döds­skug­gans dal utan att han leder oss genom den. Han leder oss även genom döden och in i det evi­ga livet. Det är endast den­na viss­het som gör att vi inte behö­ver fruk­ta något ont även då omstän­dig­he­ter­na i sig kan vara fruktansvärda.