Var­je gång jag letar efter sång­er till sön­da­gens guds­tjänst påminns jag om den otro­li­ga sång­skatt – många gång­er tyvärr bort­glömd – som vi har i vår psalm­bok. Sång­er till bred­den fyll­da av bib­lis­ka san­ning­ar som skän­ker tröst, upp­muntran, utma­ning och kor­ri­ge­ring. Jag påminns om den oer­hör­da bety­del­sen av att inte bara läsa eller för­kun­na Guds ord, utan ock­så att sjunga det – till oss själ­va och till varand­ra i för­sam­ling­en. Vi behö­ver, likt David, stän­digt påmin­na vår själ om det vårt huvud kän­ner till, men som hjär­tat så lätt glöm­mer (Ps 103:1–ff).

En tid fram­ö­ver tän­ker jag där­för i vec­kobre­ven stan­na upp vid någ­ra av våra psalm­sång­er. Jag bör­jar med sång­er av kanske vår mest äls­ka­de psalm­för­fat­ta­re: Lina San­dell. Hon som, genom Guds nåd, skänkt oss någ­ra av de mest äls­ka­de och trös­te­ri­ka sång­tex­ter­na vi har. Den­na vec­ka vill jag ge en kort histo­risk bak­grund, eftersom hen­nes liv så tyd­ligt ger ljus till var­för hon skrev de sång­er hon gjorde.

Lina San­dell (1832–1903) väx­te upp i Frö­de­ryd i Små­land, ett par mil syd­väst om Vet­lan­da, där hen­nes pap­pa – Jonas San­dell – var kyr­ko­her­de. Hon visa­de tidigt ett starkt intres­se för att läsa och lära sig saker. Pap­pan blev hen­nes lära­re, och hon hade en egen plats i hans arbets­rum. Hon var sär­skilt begå­vad i språk och visa­de även ett tidigt intres­se för teo­lo­gi. På det sät­tet mog­na­de hon and­ligt redan som ung.

Lina käm­pa­de med oli­ka sjuk­do­mar under sto­ra delar av sitt liv. Under en peri­od i barn­do­men var hon näs­tan helt säng­lig­gan­de, och många trod­de att hon inte skul­le över­le­va. När hon var 26 år gam­mal, under en båtre­sa på Vät­tern, föll hen­nes far plöts­ligt över­bord och drunk­na­de – mitt fram­för hen­nes ögon. Den­na tra­gis­ka hän­del­se, till­sam­mans med den stän­di­ga kam­pen med sjuk­dom och kropps­lig svag­het kom att präg­la och for­ma hen­nes sång­er på ett tyd­ligt sätt.

Våren 1861 flyt­ta­de Lina till Stock­holm. Någ­ra år sena­re, 1867, gif­te hon sig med köp­man­nen och riks­dags­le­da­mo­ten Oscar Berg. Där­för kal­las hon ibland Lina San­dell Berg, även om hon själv ald­rig använ­de dub­belt efter­namn utan enbart makens.

Efter flyt­ten till Stock­holm bör­ja­de hon arbe­ta inom Evan­ge­lis­ka Fos­ter­lands-Stif­tel­sen (EFS) med skri­van­de i oli­ka for­mer. Hon skrev både sång­er och tex­ter för barn och vux­na, för sön­dags­sko­lor och oli­ka tid­skrif­ter. Hon var även redak­tör vid makens bok­för­lag och en tid för EFS-tid­ning­en Bar­nens vän. När hon var 20 år hade hon redan skri­vit 100 dik­ter, och vid livets slut upp­gick anta­let till omkring 1700 sång­er och dikter.

Två bety­del­se­ful­la sam­ar­be­ten för Lina var med Carl Olof Rose­ni­us, en av EFS grun­da­re, och med Oscar Ahn­felt, sång­a­re och ton­sät­ta­re. Rose­ni­us blev något utav en teo­lo­gisk men­tor för hen­ne. Myc­ket av hans för­kun­nel­se om Guds nåd, rätt­fär­dig­gö­rel­se genom tron och fräls­nings­viss­het kom till uttryck i hen­nes sång­er. Ahn­felt kom­po­ne­ra­de melo­di­er till många av hen­nes tex­ter – bland annat klas­si­ker som “Blott en dag” och “Bred dina vida ving­ar”. Han hjälp­te ock­så till att spri­da hen­nes sång­er genom att resa runt i Sve­ri­ge (och Nor­den) och sjunga dem till gitarrackompanjemang.

Lina drab­ba­des av demens på äld­re dagar och avled vid 70 års ålder. Hon lig­ger begravd på Sol­na kyr­ko­gård i Stock­holm, där hen­nes egna ord står inris­ta­de på grav­ste­nen: “Tryg­ga­re kan ing­en vara än Guds lil­la barnaskara.”

Linas sång­er är inte bara skriv­na – de är föd­da ur hen­nes egen kamp och smär­ta, sam­ti­digt som de vitt­nar om Guds tro­fast­het, nåd och god­het i alla omstän­dig­he­ter. När jag tän­ker på hen­nes sång­er, tän­ker jag ock­så på Pau­lus ord som jag inled­de med: att Guds nåd är nog och att kraf­ten full­kom­nas i svagheten.

I hen­nes tex­ter möter vi både kam­pen och frå­gor­na – men utan att hon för­lo­rar de oför­än­der­li­ga san­ning­ar­na om Guds omsorg, nåd och tro­fast­het mitt i lidan­det. De båda delar­na är tyvärr ofta något vi ofta sak­nar i dagens sång­tex­ter. I hen­nes sång­er möter vi en Gud som inte står pas­sivt vid sidan av, utan en Gud som har full kon­troll över allt som sker i den tro­en­des liv. En Gud som inte bara tillå­ter, utan ock­så använ­der svå­rig­he­ter­na och lidan­det – med oänd­ligt goda syf­ten: bar­nets san­na väl allena.

Min över­ty­gel­se är att det­ta just är anled­ning­en till att hen­nes sång­er är så äls­ka­de, fått så stor sprid­ning och skänkt sådan tröst till så många – både inom och utan­för kyr­kan. Den verk­li­ga trös­ten till den tro­en­de som lider är inte att Gud är pas­siv, eller att det som sker är menings­löst – utan att allt vilar i vår äls­ka­de Faders hän­der. Han är allti­ge­nom god i allt han gör, han är med oss i allt, och han vill vårt bäs­ta – oav­sett om han ger fröjd, smär­ta, vila, möda eller behag.

Lyss­na gär­na till Caro­las ski­va Blott en dag med Lina San­dells. Du hit­tar den genom att klic­ka här.