Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära. Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden. Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt. Ty de som är fjärran från dig går under, du förgör alla som trolöst sviker dig. Att vara i Guds närhet är lycka för mig. Jag tar min tillflykt till Herren, HERREN, för att kunna tala om alla dina gärningar.
Med dessa ord avslutar Asaf Psalm 73. Dessförinnan har han beklagat sig inför Gud över att det går väl för de ogudaktiga. Att deras rikedom och överflöd växer, att de kan förneka Gud och bete sig hur de vill och ändå förbli ostraffade. Men själv tycker Asaf att hans strävan att leva efter Guds vilja enbart är förgäves. Förgäves därför att strävan inte tycks löna sig. När han jämför sitt eget liv med de ogudaktigas, verkar det vara en förlustaffär att leva rent. Det kostar mer, är svårare och ger mindre vinning, än att bara leva som man vill.
Men därefter vänder psalmen och Gud visar Asaf att han lider av närsynthet, att han är för kortsiktig i sitt tänkande. Förändringen sker när han kommer inför Guds närhet och inser hur det på lång sikt går för dem som fortsätter på ”syndens väg” — de går evigt förlorade (se vers 17–22). Detta är en påminnelse inte bara för Asaf, utan även för dig och mig i vår närsynthet, att inte fastna med blicken här och nu utan att se evighetsperspektivet. Att inte stirra sig blind på vad som lönar sig här och nu, utan vad som ger en evig lön och som har ett evighetsvärde.
Dessutom är det en påminnelse om något vi ofta glömmer. På kort sikt kommer syndens väg alltid ge en viss belöning och tillfredställelse. Om den inte hade gett en kortsiktig vinning eller fördel, eller om synden enbart gett ”dålig smak” här och nu, hade nog ingen av oss valt att synda. Utan vi väljer att synda just därför att den ger oss kortsiktig vinning, fördelar och tillfredställelse. Återigen, behöver vi ha ett evighetsperspektiv både över våra egna liv och andras; ”Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” (Markus 8:36)
Asaf inser inte bara vad som är viktigt ur ett evighetsperspektiv, utan även vad han helt missat i det kortsiktiga perspektivet. Han inser att hans klagan inför Gud berodde på hans felaktig värderingar kring vad som var verklig lycka och glädje i livet. Han frestades att tänka att det var världslig framgång och rikedom, men inser här på slutet i psalmen att den verkliga glädjen och lyckan var något han redan ägde i Gud; ”Men jag är alltid hos dig… Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden…. Att vara i Guds närhet är lycka för mig.” Det var även detta den äldre brodern, i liknelsen om den förlorande sonen i Lukas 15, inte såg och som fadern får påminna honom om: ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt” (Lukas 15:31). Livets stora glädje och lycka är att syndare som du och jag på grund av Jesu fullbordade verk, genom tron, blir välkomnade in i Guds närhet. Frälsningens gåva är inte framför allt vad Gud kan ge oss utan det är Gud själv. Himlen är en plats utan tårar, död, synd, gråt, plåga, sjukdom och all annan ondska. Men det är framför en plats där Gud är och uppfyller allt. Där vi inte längre ser Honom genom en dunkel spegelbild utan där vi i evighet, utan att mättas, får se Honom som Han verkligen är.
Allt detta behöver du och jag dagligen bli påminda om, när vi — som Asaf — frestas på samma sätt. Vi behöver ständigt inse att den verkliga glädjen och lyckan i detta liv, och i evigheten, är att få vara i Guds närhet. Vi behöver inse att det är en bedräglig lögn att syndens väg skulle ge den ”stora lyckan” medan Guds väg skulle ge den ”lilla lyckan”. Det liv Gud kallar oss till är aldrig en förlustaffär utan en ofantligt stor vinst i det att vi får Honom, vi får vara i Hans närhet redan idag.
