Med des­sa ord avslu­tar Asaf Psalm 73. Dess­förin­nan har han bekla­gat sig inför Gud över att det går väl för de ogud­ak­ti­ga. Att deras rike­dom och över­flöd väx­er, att de kan för­ne­ka Gud och bete sig hur de vill och ändå för­bli ostraf­fa­de. Men själv tyc­ker Asaf att hans strä­van att leva efter Guds vil­ja enbart är för­gä­ves. För­gä­ves där­för att strä­van inte tycks löna sig. När han jäm­för sitt eget liv med de ogud­ak­ti­gas, ver­kar det vara en för­lust­af­fär att leva rent. Det kos­tar mer, är svå­ra­re och ger mind­re vin­ning, än att bara leva som man vill.

Men där­ef­ter vän­der psal­men och Gud visar Asaf att han lider av när­synt­het, att han är för kort­sik­tig i sitt tän­kan­de. För­änd­ring­en sker när han kom­mer inför Guds när­het och inser hur det på lång sikt går för dem som fort­sät­ter på ”syn­dens väg” — de går evigt för­lo­ra­de (se vers 17–22). Det­ta är en påmin­nel­se inte bara för Asaf, utan även för dig och mig i vår när­synt­het, att inte fast­na med blic­ken här och nu utan att se evig­hets­per­spek­ti­vet. Att inte stir­ra sig blind på vad som lönar sig här och nu, utan vad som ger en evig lön och som har ett evighetsvärde.

Dess­utom är det en påmin­nel­se om något vi ofta glöm­mer. På kort sikt kom­mer syn­dens väg all­tid ge en viss belö­ning och till­fred­stäl­lel­se. Om den inte hade gett en kort­sik­tig vin­ning eller för­del, eller om syn­den enbart gett ”dålig smak” här och nu, hade nog ing­en av oss valt att syn­da. Utan vi väl­jer att syn­da just där­för att den ger oss kort­sik­tig vin­ning, för­de­lar och till­fred­stäl­lel­se. Åter­i­gen, behö­ver vi ha ett evig­hets­per­spek­tiv både över våra egna liv och and­ras; ”Vad hjäl­per det en män­ni­ska att hon vin­ner hela värl­den men för­lo­rar sin själ?” (Mar­kus 8:36)

Asaf inser inte bara vad som är vik­tigt ur ett evig­hets­per­spek­tiv, utan även vad han helt mis­sat i det kort­sik­ti­ga per­spek­ti­vet. Han inser att hans kla­gan inför Gud berod­de på hans fel­ak­tig vär­de­ring­ar kring vad som var verk­lig lyc­ka och gläd­je i livet. Han fres­ta­des att tän­ka att det var världs­lig fram­gång och rike­dom, men inser här på slu­tet i psal­men att den verk­li­ga gläd­jen och lyc­kan var något han redan ägde i Gud; ”Men jag är all­tid hos dig… Vem har jag i him­len utom dig! När jag har dig frå­gar jag inte efter något på jor­den…. Att vara i Guds när­het är lyc­ka för mig.” Det var även det­ta den äld­re bro­dern, i lik­nel­sen om den för­lo­ran­de sonen i Lukas 15, inte såg och som fadern får påmin­na honom om: ”Mitt barn, du är all­tid hos mig, och allt mitt är ditt” (Lukas 15:31). Livets sto­ra gläd­je och lyc­ka är att syn­da­re som du och jag på grund av Jesu full­bor­da­de verk, genom tron, blir väl­kom­na­de in i Guds när­het. Fräls­ning­ens gåva är inte fram­för allt vad Gud kan ge oss utan det är Gud själv. Him­len är en plats utan tårar, död, synd, gråt, plå­ga, sjuk­dom och all annan onds­ka. Men det är fram­för en plats där Gud är och upp­fyl­ler allt. Där vi inte läng­re ser Honom genom en dun­kel spe­gel­bild utan där vi i evig­het, utan att mät­tas, får se Honom som Han verk­li­gen är.

Allt det­ta behö­ver du och jag dag­li­gen bli påmin­da om, när vi — som Asaf — fres­tas på sam­ma sätt. Vi behö­ver stän­digt inse att den verk­li­ga gläd­jen och lyc­kan i det­ta liv, och i evig­he­ten, är att få vara i Guds när­het. Vi behö­ver inse att det är en bedräg­lig lögn att syn­dens väg skul­le ge den ”sto­ra lyc­kan” medan Guds väg skul­le ge den ”lil­la lyc­kan”. Det liv Gud kal­lar oss till är ald­rig en för­lust­af­fär utan en ofant­ligt stor vinst i det att vi får Honom, vi får vara i Hans när­het redan idag.